Kalles verklighet [ Del: 7 ] |
På måndagen så vaknade han ganska tidigt, tidigare än vanligt. Han låg en stund och tittade upp i taket. Låg bara och funderade.
Efter en stund så hörde han att hans mamma ropade. Sakta satte han sig upp i sängen, och gnuggade sig trött i ögonen. Därefter gick han fram till garderoben och stod en stund och funderade på vad han skulle ha på sig, första dagen i en ny skola och allt. I vanliga fall var inte Kalle en så typ som brydde sig överdrivet mycket om hur han såg ut, han brukade mest bara ta det som låg närmast. Men idag så var det annorlunda, han ville göra ett bra första intryck, och se sådär lagom cool ut. Efter att ha funderat en stund, så bestämde han sig för ett par slitna jeans, och en svart t-shirt. Kanske inte det bästa klädvalet, men han kände sig lite stressad eftersom hans mamma hade skrikit ännu en gång på honom. Denna gången kunde han ju inte bara ta långt tid på sig och komma då det passade. Nej, nu var han tvungen att hålla reda på tiden. Han skulle ju från och med nu åka skolbuss till skolan. Det värsta Kalle visste, näst efter hans pappa och blodpudding, var att passa tider. Om det var någon som sa till honom att han skulle komma vid en viss tid, så brukade han vanligtvis komma en stund senare bara för att jävlas.
Men denna gången gick det ju inte precis att göra så, missade han skolbussen så var det klippt, då skulle han inte komma till skolan överhuvudtaget. Innan han gick ner så tog han sin gröna militärkeps och satte på sitt huvud. Han trivdes med den, och hade haft den ett bra tag nu.
När han kom ner till köket så möttes han av sin stressade mamma, som sprang fram och tillbaka med skurmoppar och rengöringsmedel, och skruppade frenetiskt på en liten fläck på köksbordet. Hans mamma hade smutsfobi, smuts och fläckar var det värsta hon visste. Deras hus var alltid det renligaste, och finaste i hela kvarteret. Det fanns nog ingen som städade så mycket som hans mamma gjorde.
Men Kalle visste att hans mamma inte alltid hade varit så. I ett förtroligt ögonblick för flera år sedan hade hon berättat att när hon var ung, så hade hon varit den mest populäraste flickan i skolan. Killarna hade dragits till henne som bin till honung, och hon hade haft många kompisar. Men en dag hade hon träffat en äldre kille som jobbade i en verkstad, som låg i stan. Hon hade fascinerats av denna mystiska kille, och efter ett tag hade hon varit upp över öronen förälskad. Denna kille hade varit pappa. Hennes föräldrar, som var strängt religiösa, tyckte inte om hennes pojkvän, och hade förbjudit henne att någonsin träffa honom igen. Men mamma som var så förälskad vägrade, och det hela slutade med att hon rymde med honom. Fadern hade skickat ett kyligt brev till henne, och förklarat att hon inte längre var välkommen hem. Snart kom Kalle till världen, och kärleken till sin man började svalna. Han hade börjat visa sina andra sidor för henne, som hon egentligen skulle sett förut ifall hon inte hade varit så förälskad, men som kärlekens rosa skimmer hade dolt.
Nu satt hon fast här, utan någon egentlig utbildning och ingen familj att komma hem till och få stöd hos.
Han satt under tystnad och åt sina mackor. Precis när han var klar såg han genom köksfönstret hur den gula skolbussen stannade utanför huset. Snabbt sprang han ut till hallen, tog sin väska, och slängde jackan över armen. Sen halvsprang han ut till bussen, och hoppade på.
Hans hus var ett av de sista som bussen stannade vid, så de flesta platserna var redan upptagna. Alla tittade på honom, och vissa viskade till varandra då de såg honom. De undrade väl vem han var. Som tur var så fanns det en ledig plats nästan längst bak i bussen, så han satte sig där.
Bredvid honom satt det en söt tjej. Han sneglade lite på henne, och såg att hon hade stora klarblå ögon. Ganska ovanligt med tanke på att hon hade brunt hår som var ganska lockigt och långt.
Snart var de framme vid skolan, som var ganska så stor.
Han gick direkt upp till expeditionen, för att få reda på vilket klassrum han skulle vara i, och dessutom få kombinationen till sitt skåp.
Efter en stunds letande hittade han sitt skåp, och vred fumligt upp det. Skåpet var helt tomt, förutom en liten klisterbild av Britney Spears på dörren, som de tydligen inte hade lyckats få bort. Han slängde in sin väska och jacka i skåpet, och tittade sen på lockan. Den var redan fem i åtta, så det var bäst att han skyndade sig. Han skulle vara i klassrum 211.
Han var inte riktigt säker på vad det låg.
Han gick runt och letade och letade och var nära att ge upp då han såg att det stod 209 på en dörr.
"Då borde det var här i närheten" tänkte han.
Precis, två dörrar därifrån låg 211. Han var rejält försenad, och såg genom fönstret att alla redan satt där. Kalle tog ett djupt andetag, och öppnade sakta dörren.
Det blev helt tyst då han kom in. Alla tittade på honom, och verkade undra vad han gjorde där. Läraren, en äldre kvinna med stort, grått hår, var den som fann sig först, och sa:
- Nämen, hej! det måste vara du som är Kalle. Jag undrade just var du hade tagit vägen sa hon och log ett stort, brett leende.
Hon tittade på honom, och väntade tydligen på ett svar, så han muttrade att han hade haft svårt att hitta. Hon blev tydligen nöjd med det svaret, och vände sig mot klassen.
- Kalle ska börja i vår klass, och ni får allt vara snälla mot honom sa hon och hötte skämtsamt med pekfingret.
Vad var detta för klass han hade kommit i? Hans lärare betedde sig ju som om de vore några småbarn!
- Du kan sätta dig bredvid Frida, som sitter där nere i hörnet sa hon och pekade.
Kalle tittade åt det håll hon pekat, och hajade till. Det var ju den söta flickan från bussen!
Fortsättning Följer! :)
|
| Kommentarer | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:54 | | meera!! |
|
|
|
