Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 8 |
Lördag:
Fatima vaknade tidigt på lördags morgonen.
Helt outvilad, men hon kunde inte somna om. Och hon hade ännu mindre lust, eller ork för att kliva upp ur sängen...
Hon kunde inte avgöra vad klockan var. Om hon bara sträckte lite på huvudet så skulle hon se vad klockan var. Men de förmådde henne inte.
Hon var nyfiken, men den var inte så pass stor att den översteg hennes olust. Solen hade redan börjat titta in lite smått, men de var fortfarande rättså mörkt ute.
Fatima hade aldrig vart någon naturmänniska, och att tyda tiden efter solen var någonting som hon aldrig hade lärt sig.
Hon tittade ner mot golvet, där två av hennes småbröder låg och sov brevid varandra på en marinblå, utbäddad bäddsoffa. När dom sov var dom som sötast. Så fridfulla. Då kunde man tycka riktigt mycket om dom, men endast då!
Som små, helt oskyldiga småbarn, som aldrig var till besvär, eller gjorde en fluga förnär.
Vilket var helt fel beskrivning om man skulle beskriva dom små monstren. I vaket tillstånd var dom helt vildsinta, överenergiska. Dom sprang runt och skrek för allt dom var världa. Välte saker som blommkrukor, speglar, vaser,
byrolåder och liknande. Man kunde aldrig få en lugn stund med dom i farten.
Helt plötsligt började Fatima tycka synd om sin mor, som tvingades ta hand om se små djävlarna varje dag. Hon kunde se framför sig hur dom skulle växa upp och bli exakt som Ahmid.
Fatima rös till.
Bara tanken skrämde henne.
Fatima hade ont.
Hon hade ont, där hon låg i sin säng att hon bara ville skrika. Bara ville gråta. (Viklet inte gick, efersom då riskerade hon att väcka sina småbröder, och då var det slut på den fridfulla tiden)
Hela hennes ansikte ömade, med de var ändå inte de som hade uppmärksammat Fatima. Hon kunde knappt röra ansiktet förren de värkte, men hennes inre smärtade mycket mer än vad utsidan gjorde.
Fatima var van vid att bli slagen av sin bror. Hon var van vid att bevittna misshandel med sina egna ögon som skedde i hemmet. Hon var van vid att ligga vaken långt in på nätterna och lyssna till grälen,
allt efter slagen i resterande av huset.
De var inget nytt för henne. Men då hade hon alltid kunnat stänga av känslorna. Koppla ifrån hjärnan. Men den här sortens smärta som trängt in henne nu, den var helt obeskrivlig.
Den var ny.
Som en oroskänsla, fast hon visste inte varför hon skulle vara orolig. Hon hade ju aldrig behövt vara orolig. Rädd, men inte orolig. Hon hade klarat sig ändå. Hon kände sig oduglig.
Hon hade ingen ork till någonting.
Hon kände sig vädelös,
- utnyttjad?
Oälskad.
Men ändå speciell på samma gång. Hon kände sig orolig.
- Orolig att mista nått som hon aldrigf hade haft? Någon som hon aldrig hade lärt känna riktigt ordentligt?
"Finns inget att berätta, ingenting hände!"
Ingenting hände...
Kunde de vara så enkelt?
FAtima var diktig på att förtränga saker och ting. Att inbilla sig själv att de aldrig hade hänt. Och sedan tro på de själv. Men hon ljög aldrig.
Aldrig!
Hon var ingen lögnerska, utan hon var förr en förträngerska i sånna fall. Hon ansåg att om man tänjer på sanningen så kan de drabba andra i hennes omgivning. Det kan skada dom.
Så därför ljög hon aldrig.
Hon förträngde de bara.
Varje gång någon frågade henne om det blåslagna ansiktet så svarade hon med nått i stil med att hon hade ramlat i duschen, eller att någon av sina viltsinta småbröder hade av misstag kastat en kloss på henne.
Alla vet ju hur småpojkar kan vara, intesant?
Oftast gick hennes ursäkter hem. Ingen trodde väl på henne, men ingen ville väl heller inse sanningen.
Inte ens hennes föräldrar. När hennes far fick syn på de blåslagna ansiktet så antydde han att hon hade vart olydlig. Eftersom hon hade fått stryk.
Och då "läxade han upp henne" återigen. Inte lika hårt, inte lika grovt. Mer som en varning. Nånting som Fatima kunde leva med. Men hennes mor hade mer förståelse. Hon brukade alltid sminka över de värsta av svullnaderna, och rådnarderna och blåtirorna.
På senare tid la hon alltid Fatima till sängs och sa till resterande i familjen att lilla Fatima låg magsjuk. Och ingen fick absolut inte gå in till henne. Hon ville nite riskera att någon vart smittad, och i synnerlighet inte småpojkarna.
Bara tills de värsta i ansiktet hade gått över. Allt för att skydda sin dotter.
Sånna tillfällen var sköna för Fatima. Eftersom småpojkarna fick sova i sin brors rum under sånna där perioder så fick hon dagarna och nätterna för sig själv. På så vis kunde hon gråta öppet för sig själv, utan att någon skulle förstå nånting.
Det kunde hända att hennes mor kom in och tittade till henne lite då och då, men att hon såg att fatima grät brydde hon sig inte om. Helst ville hon inte att detta skulle ske, men om inget annat så gjorde de inget. Värre vore de om hennes bror, Ahmid, kom in precis i samma stund som hon grät.
De kunde få så obehagliga konsekvenser.
Fatima började höra hur de andra i huset började kliva upp och göra i ordning frukost.
Hon försökte motvilligt att somna om.
Liksom smärtorna bedövade henne, så somnade hon till sist om.
För hennes eget bästa borde hon önska att hon hade somnat om för evigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | spite_fire - 22 jul 06 - 06:22- Betyg:  | | jättebra =) | | vattendroppe - 22 jul 06 - 04:39- Betyg: | | Jätte, jätte bra!!! meer! | | nona - 22 jul 06 - 04:24- Betyg: | | bra! meeer! | | ILoveCross_ - 22 jul 06 - 04:07- Betyg: | | Jätte bra som vanligt =) Mer ikväll? |
|
|
|
