berättelsen om Sofie del 8 |
Varför sa du ingenting? Sa Emil. För att jag förut såg det här. Sa Stoffe.
Men varför Stoffe vi har varit kompisar så länge och nu detta. Sa Emil.
Inget kan komma i mellan mej och mina känslor fatta det! Sa Stoffe.
Ja jag fattar det men jag trodde aldrig att detta kunde hända. Sa Emil.
Ja men jag har jobbat på att få henne men så kommer du och allt du gjorde va att säga saker på andra språk och hålla henne i handen.
Sa Stoffe. Ja kanske det men du glömde en sak. Sa Emil. Vad? Sa Stoffe.
Hon och jag hånglade 2 gånger också. Sa Emil retfullt.
Ja det ser du. Du fick allt jag fick inget. Sa Stoffe.
Det är inte mitt fel att hon älskade mej och inte dej. Sa Emil.
Jo det är det så är det bara du förstörde mitt liv. Sa Stoffe.
Jag förstörde det inte men mitt är i ruiner. Hon är ju död. Sa Emil.
Ja och… jag älskade henne så mycket och hon tog en idiot som dej. Sa Stoffe.
Jag kanske är en idiot men jag fick guld och du fick inget inse det. Sa Emil.
Jaha men du förlorade guld och kom på sista plats. Sa Stoffe retsamt.
Nej du har fel jag har silver. Jag var ihop med henne när hon dog alltså silver. Sa Emil.
Stoffe lyfte näven och slog till Emil rätt på ögat.
Emil föll och slog huvudet i det stenhårda golvet. Stoffe sparkade Emil en gång i magen och en gång i huvudet så han åkte in med bakhuvudet i väggen.
Emil låg där. Så reste han sig och slog till Stoffe rätt i ansiktet. Stoffe föll och svimmade av.
Emil såg på honom och så föll han också ihop på golvet.
De andra i klassrummet satt tysta och orörda.
Men då reser sej Ante och springer till lärarrummet. Han slängde sig nästan över telefonen och ringde efter ambulans.
De kom på 5 minuter. De åkte i varsin. När de kom in på sjukhuset var Emil tvungen att operera huvudet snabbt han hade fått hjärnblödning.
Men han skulle klara sig. Stoffe var den som vaknade först (men han hade inte behövt operera eller nåt).
Läkaren frågade honom vad som hade hänt men Stoffe vägrade att svara.
En timme efter vaknade Emil och han var lite yr.
En läkare kom in och frågade samma fråga som han hade ställt Stoffe. Men Emil höll tyst han kunde ju inte säga att de bråkade om en död tjej.
Men så sa Emil: varför är det så viktigt att ni måste veta det? Nja det är ju inte nödvändigt igentligen men det brukar vara kul att veta ibland.
Sa Läkaren. Jaha men jag säger ingenting i alla fall.
Sa Emil och la armarna i kors.
Okej som du vill jag kommer senare och kollar till dej du får åka hem om du inte är yr då.
Sa läkaren och gick ut. Emil tittade runt och såg en telefon han kastade sig över den och ringde sin mamma.
Emil hade berättat vad som hade hänt (med lite lögner i). Hon skulle komma så fort hon kunde.
Emil la på luren och la sig ner i sängen igen.
Han kollade rätt upp i taket då Stoffe kom in. Hej Emil. Sa Stoffe.
Hej va gör du här? Sa Emil. Jag kom för att säga … förlåt. Alltså jag menar varför ska vi bråka hon är ju död. Sa Stoffe och fick en tår i ögat.
Du har rätt men vi älskar henne båda två och vad ska vi göra åt det? Sa Emil och satte sig upp.
Vad finns det att gör åt det? Sa Stoffe och stäckte ut armarna och sen så tog han ner dom.
Jag vet jag vet ingenting men ska vi gå på hennes begravning eller?
Sa Emil. Visst. Sa Stoffe. Då kom Emils mamma in och sa: Emil hur är det åh herregud.
Mamma jag mår fint jag lovar. Sa Emil.
Okej men Stoffe är du här också? Sa Ann. Öm ja jag och Emil råkade ut för samma sak.
Kan du föresten skjutsa hem mej med? Sa Stoffe. Ja visst.
Kom nu då så kan vi åka till skolan igen. Sa Ann.
Läkaren kom precis in och sa: okej ni kan åka hem nu. Vi var precis på väg till det.
Sa Emil surt och gick. Stoffe gick efter.
Och med Ann tätt i hälarna. De gick och satte sig i bilen och körde till skolan.
Emil undrade vad de andra skulle säga när han hade ett ärr på högra ögonbrynet.
När de kom till skolan släppte Ann av dom och åkte iväg till hennes jobb igen.
Emil och Stoffe gick till deras klassrum och satte sig.
Hej igen. Sa Ingrid. Hej. Sa Stoffe. Men Emil däremot satt tyst. Ta upp bänkboken nu båda två.
Sa Ingrid. Och de gjorde som hon hade sagt. De läste i 20 minuter. Sen sa Ingrid: okej dags för matte.
Alla suckade och la ner sin bänkbok, och tog upp sin mattebok och började räkna.
Emil låg bra till i matten. Han låg ”först”. Jahopp tänkte han.
Då så var man här igen men ingen Sofie de är så tråkigt. Emil suckade och fortsatte med att räkna.
Han tittade senare på Stoffe och sa: var är du? Uppgift 178. Du då? Viskade Stoffe. 324. Sa Emil.
Ibland hatar jag dej. Sa Stoffe på skoj. Jaha då får du göra det då hehe. Sa Emil.
De fortsatte att jobba tills Ingrid sa: okej klockan är mycket ut på rast med er.
De gick ut och gjorde som de brukade. Efter 15 minuter ringde det in igen.
De gick in och Ingrid sa: läs bänkbok så länge sen ska ni få se en överraskning.
Emil tänkte: En överraskning hmm undrar vad hon har i kikarn nu? Emil tog upp sin bänkbok
och började läsa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -_TiNa_- - 14 sep 06 - 03:43- Betyg:  | | samma | | Maulin - 21 jul 06 - 05:46 | | spännade heeh meer |
|
|
|
