Men nåt är det. Sa Britt. De är nåt annars skulle du inte vara så ledsen.
. Jag är inte ledsen jag är bara bara… (suck) trött jag är bara trött.
Okej. Sa Britt och gick. Det var ljust ute så Sofie sa högt till sig själv: jag måste ut.
Hon gick ner för trappan och tog på sig sina gymnastikskor.
Vart ska du? Sa Sofies storasyster Caroline. Äh jag ska bara ut och gå lite. Sa Sofie och öppnade dörren.
. Hon stängde dörren hårt efter sig.
Hon gick in i skogen och satte sig på en sten vid en liten sjö.
Hon tittade ner i sjön och hon såg sig själv.
Hon sträckte fram handen och ramlade i.
Hon gick ut på stenen igen och försökte skaka bort allt vatten. Så såg hon sin kattunge (som är död).
Hon stirrade på den och den sa: glöm bort, glöm bort. Glöm bort vad? Sa Sofie.
Ditt liv… sa den. Va? Varför? Sa Sofie.
Det kommer du snart att få veta. Sa kattungen och försvann.
Sofie skakade på huvudet och tänkte: Ne nu måste jag hem innan nåt annat händer.
Hon gick hem och var jätte yr. Hennes mamma sa: Sofie vad har du gjort du är ju lik blek.
Inget mamma inget. Jag går och lägger mej tror jag. Sa hon.
Hon gick upp för trapporna och tog på sig sin pyjamas. Hon la sig ner i sin säng och kallsvettades.
Hon somnade hårt. Men på morgonen spärrade hon upp ögon som om hon hade haft en mardröm när hennes mamma väckte henne.
Sofie tittade ner på sitt täcke och tänkte på kattungen. Hon gick upp ur sängen och klädde på sig.
Hon gick ner och åt frukost fortfarande lik blek. Britt frågade igen: hur mår du? Bra bara bra sa Sofie.
Tror jag. Viskade hon. Hon gjorde iordnig sig och packade hennes skolsaker och gymnastik kläder.
När hon var klar gick hon till Julia.
Julia och hennes syster Johanna sa samma sak: varför är du så blek?
Äh det är inget. Sa Sofie. Så gick dom ner till bussen och Sofies andra storasyster (det här är mellansystern) Lisa.
Hon och Johanna gick och pratade medans Sofie och Julia gick tillsammans några meter efter.
De stod vid busshållplatsen och väntade på bussen.
Plötsligt skrattade Johanna till. Vad är det? Sa Julia.
Jag vet inte jag ville liva upp ställningen bara. Sa Johanna och skrattade lite till.
Okej sa Sofie skakade. Vad är det Sofie? Sa Lisa. Inget det är inget att oroa sig för jag fryser lite bara.
Okej men jag börjar bli orolig ändå. Sa Lisa och pressade läpparna mot varandra.
Okej men gör inte de jag klarar mej. Sa Sofie med låg röst. Då kom bussen och de gick in och satte sig.
Julia och Sofie satt som vanlig mittemot varandra.
De pratade inte på hela tiden. När de kom till Alle´ så gick Johanna, Lisa och några fler av.
Så de åkte senare vidare. När de var framme vid Långbrott så kom Sosso och Fille.
Hur mår du? Sa Fille. Jag mår bra varför ska alla jävlar fråga? Sa Sofie och blev arg.
Förlåt men jag bara undrade. Sa Fille och var lite skrämd. Jaja men låt bli att säga det bara.
Okej sa Fille med oroade ögon. Lina och Malin kom och de gick med Julia till sitt klassrum.
Ska vi gå nu eller? Sa Sosso en stund senare. Visst vart är Emil föresten? Sa Sofie.
Han är med sina kompisar vi ingången han väntar på dej. Sa Fille.
Okej bra. Sa Sofie och log. De gick mot ingången och Emil kom springande fram och sa: Sofie hur är det?
Vad har hänt? Mår du bra? Ja jag fryser lite bara de är allt. Sa hon och skakade på huvudet.
Är du sjuk eller? Sa Emil. Nej jag mår bra jag är bara kall det är allt.
Då kommer Fille ”in”: okej Sofie ska jag ta din väska så kan du prata med Emil så länge.
Okej. Sa Sofie och gav Fille sin väska och gympapåse. Emil tog av sig sin jacka och svepte den runt Sofie.
Känns det bättre? Sa han. Ja lite tack. Sa hon och tittade honom i ögonen.
Han gjorde samma sak. Men efter 2 minuter så slöts sig Sofies ögon och hon föll ihop.
Emil stirrade där hon låg och lyfte upp henne i sin famn. Han sprang så fort han kunde till Sofies klassrum och skrek. Maria ring ambulans. FORT!!!
Okej jag springer till telefonen gå ut med henne så ambulansen kan ta henne fort henne här ifrån.
Alla i klassrummet stirrade på Emil och Fille kom fram till honom och sa: vad har hänt?
Du kommer att få reda på det tids nog. Sa han lite gåtfullt.
Han gick ut och stod mitt på skolgården. Han skulle känna på hennes puls.
Han kände inget. Inga hjärtslag ingenting. Tårar började rinna ur hans ögon.
Han pressade hennes kropp mot hans och han föll på knä. Han öppnade ögonen och såg hennes ansikte.
Han tittade runt om kring sig och där stod många och tittade på.
Det började dugga och ambulansen kom. Dom kände också på hennes puls och hjärtslag.
Samma resultat. Dom bar in henne i ambulansen fortfarande in svept i Emils jacka.
Ambulansen åkte och alla gick. Alla utom Emil han stod kvar och grät han slog en gång men nävarna i marken och reste sig.
Han gick in genom våt och kall.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) |
-_TiNa_- - 14 sep 06 - 03:41- Betyg:  |
| bra |
| Maulin - 21 jul 06 - 05:01 |
| Åh snälla lägg ut e till del elr 2 |
sofia_palmen - 21 jul 06 - 04:59- Betyg:  |
Mer ida??
Den är jättebra iallafall |
