Ett hopp ifrån verkligheten. /självbiografi |
Ett hopp ifrån verkligheten.
Tänk dig, en nioårig flicka som skriver sitt favoritband i sanden. Helt oskyldigt. För första gången i sitt liv har hon kul med resten av flickorna i klassen. Tänk dig, att en pojke vill förstöra allt, och suddar ut det hårt av hat i sanden. Alla står och tittar på. Någon säger; ”vad fan då.” Är hon den enda som ser att det han just gjorde inte var rätt? Hon gör samma sak på deras verk. Av hat. Hon går fram modigt och trampar på deras ”anti Girls.” Hon får en del mördarblickar, och det ringer in. ”Gud, vad skönt” tänker hon. Alla springer in till gymnastiksalen för att byta om, men inte hon. Hon kan inte. Dom håller fast henne. Hårt. Tre pojkar har stannat kvar med henne. Dom ger henne äcklade miner. En av dom kastar en spade till den andra och skriker; ”Här! Slå henne med den!” Men, han avböjer och springer därifrån. Och sakta börjar knuffandet fram och tillbaka. Hårda knuffar som inte vill sluta. När det väl gör det får hon en hård knytnäve i magen och tappar andan. Allt svartnar och dom springer in. Folk som går förbi struntar i det. Ignorerar. Dom är rädda för sanningen. Hon vaknar senare av att flickorna i klassen försöker att väcka henne. Alla på en och samma gång. ”Vakna Linda! Vakna!” Dom får upp henne på fötter och släpar in henne i gymnastiksalen. Hon faller till golvet och vaknar upp med ett ryck...
”Det var bara en dröm” tänker hon. Samma dröm som har förföljt henne sen det verkligen hände. Händelsen för fem år sedan. Den hårda bänken i omklädningsrummet trycker mot hennes ryggrad och hon känner hur hon måste kräkas. Hon springer mot toaletten och låter det komma. Den där blodsmaken i munnen kommer igen. Som förut. Hon bestämmer sig för att skolka resten av dagen och tar sig sakta hemåt.
När hon kommer hem tittar hon på sina händer. Hon knyter dom så hårt som hon bara kan tills knogarna blir alldeles vita. ”Alla glåpord. Alla öknamn.” Hon klär av sig helt naken och ställer sig framför spegeln. Granskar varenda kroppsdel. Allt är fel. Hela hon är fel. Hon ser på dig själv med deras ögon. Dom hårda blickarna. Hon vill inte! Hon vill inte se dom, inte sig själv heller. Hon vill inte se lycka. Hon vill vara blind. Det känns skönt att bara sluta ögonen och tänka sig hur hon kommer in i klassrummet med modet på topp och med en rak rygg. Att bara be alla dra åt helvete. Hon står säkert där, framför spegeln i en halvtimma. Med slutna ögon, helt fri, naken.
Men fortfarande fast i sig själv.
Ute faller snön sakta. Är det bara hon som ser sorgen? Den alldeles svarta snön? Att komma in i klassrummet gör inte saken bättre. Folk står runt omkring hennes bänk och fnissar. Hon orkar egentligen inte bry sig, men hon njuter av känslan att gå fram och riktigt skälla ut dom. Men hennes mod sviker. Hon möts av en stor text som avslöjar henne så väl. ”ÄCKLIGA FETTO!” står det med blyertspenna. Hon tittar på den med smala ögon. Folk avlägsnar sig och lektionen börjar. Hon låter texten stå kvar. Bara för att jävlas. För att försöka bevisa att hon inte bryr sig. Men även för att känna smärta. Det känns naturligt nu. Pennan som hon håller i trycker allt hårdare mot hennes hand och lämnar ett spår av blod. Det rinner ner på bordet och bänkkamraten bredvid tittar på henne undrande. Hon tittar tillbaka på honom, djupt i ögonen, och ler, Hon möts av en förfärad blick som säger allt. Hon är avskyvärd.
Hon bara längtar hem till det kalla golvet och det lilla hörnet i hennes rum. Hon sitter där ibland, i tystnad. Bara hon och den tomma luften runt omkring henne. Frihet har hon inte ens ägnat en tanke åt. Hon är så pass van vid smärtan. Det känns för naturligt, och det har pågått för länge nu, för att hon ska ändra på det. Men, att vara fri, är fortfarande hennes största dröm. Undermedvetet. Hon avbryts i sitt tänkande av att någon stöter till henne av misstag. När personen ser blodet som nu bildat en liten pöl framför henne, viskar den någonting till kamraten bredvid, och snart tittar alla åt hennes håll. Ingen säger något elakt. Det finns en viss medkänsla. Eller är det bara hon som är knäpp? Hur som helst så är det nu rast, killarna snackar skit, och tjejerna byter några ord om det senaste modet. Och en person... Hon... Sitter bara där, med den vassa spetsen i handen.
Hon har alltid haft ett stort intresse för musik. Hon sjunger på avslutningar i kyrkan, och på elevkonserter i skolan. Musiken gör henne fri. Där spelar det ingen roll hur man ser ut. Hon brukar tänka att det är som himlen. Men om gud finns... Varför gör han då henne så illa? Är det så att han vill att hon ska må dåligt? Eller, har han bara inget annat att göra än att ge sig på dom svaga? Hon lägger märke till att, hon påpekar gud, som om att han var en av dom... Hon lyfter sakta sin ena hand och greppar tag om korset som hänger om halsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, och med ett ryck, så har halskedjan gått av. ”Förlåt”, viskar hon så tyst att bara hon hör. ”Förlåt.”
Det vita kuvertet faller sakta mot hennes kudde som hon fått av en gammal vän i Italien. ”Somewhere over the rainbow, blue Birds fly” står det på den med färgglada bokstäver. Hon brukade alltid bli glad. Men, den känslan är bortglömd för länge sedan. Hon fick den för exakt 5 år sedan. På hennes tioårsdag. Hennes födelsedag. Om trettio minuter är hon femton. Klockan halv ett. Då ska hon vara där. Bara hon och vinden.
Hon pressar med frusna fingrar på ”play” och hör den hårda musiken i hörlurarna. Hon blundar ett slag och höjer volymen till max. Det är kallt ute, och hon fryser så mycket klädd i sitt vita, tunna nattlinne, att hon vill skrika. Hon står och tittar ut över Stockholm och frågar sig själv en sista gång; ”Vill jag verkligen lämna det här? Ja... Varför leva kvar i en sån här krävande värld?” Hon tar tag i det frusna räcket med båda händerna och hoppar, med vana rörelser upp. Hon har fortfarande musiken med sig och känner ett slags lugn. Det är nu man kommer ihåg allt. Hon vill inte komma ihåg! Hon vill glömma! Hon vill inte ha kvar ett enda minne! Ta bort allt! Radera! Med iskalla fötter balanserar hon fram och tillbaka på den tunna kanten, tills hon hittar den perfekta punkten. Hon sluter sina ögon och lyssnar till musiken ett slag, öppnar sina armar och känner hur en ensam tår letar sin väg ner för kinden. ”Nej! Du får inte tycka synd om dig själv! Det är för sent nu! Radera!” Ett steg till... Hennes underläpp börjar darra av kölden. Så kallt, så ljuvt.
En minut kvar, rädslan är borta, och hon hoppar.
Jag skrev den här självbiografin för att jag vill att folk ska förstå hur mobbning verkligen är. Hur det kan skada en person så mycket. Jag tycker att folk ska öppna ögonen mer och inse vad vi går igenom. Jag kommer ihåg hur jag satt på lektionerna och spillde tid, genom att planera allt exakt i detalj. Men, det är inte så det funkar. Man planerar inte att bli mobbad. Man vet inte. Det bara händer. Det jag nämner är dels riktiga händelser, och djupa känslor. Jag vill att läsaren tar sin tid och läser igenom det här, med medkänsla. Mobbning är hemskt. Och det finns INGEN som vill leva med det INGEN! Jag delar mina upplevelser och jag vill att fler ungdomar också ska börja göra det. Mobbning är hemskt, och förnedrande. Och jag försöker göra något åt det.
Någon kan inte göra allt.
Men alla kan göra något.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _ILoveYou_ - 23 aug 06 - 02:19- Betyg:  | detta va det bästa som jag har läst hitils=D jag förstår exakt hur du känner för jag går igenom nästan samma sak...
jag funderar på att skriva okm allt dt som jag har upplevt med... vet inte hur dt ska gå till...jag gillade värkligen dt som du har skrivit och jag har tagit varända ord till mig.
tack för att du delade med dig av detta jag tror att många har tagit till sig det.
kram | _ILoveYou_ | | | soffipropp1988 - 12 jan 06 - 21:47- Betyg: | hej jag har också varit mobbad och är det fortfarande !! i 11 är har dom retat och slagit mig!
det är jätte bra att du kan prata om detta! det är jobbigt och man mår dåligt!! men det som har räddat mig från självmord
är att jag själv har kommit på hur bra jag är som person och ingen ska få ta livet ifrån mig!!!
ha det bra! kram | | hejjaghetersanna - 23 sep 05 - 00:01- Betyg: | Dethär är bland det bäst jag har lärt. Den berättar hur det är att vara mobbad
opch vad som kan hända med den utsatta.
Du har fått mig att öppna mina ögon iallafall.
Jag känner mig utstött i skolan, men jagär inte mobbad.
jag har liksom vänner och så, men någonting är fel.
hoppas du mår bättre nu, jag finns om du vill prata.
Kram på dig | | blixten_88 - 11 sep 05 - 09:26- Betyg: | Jätte hemsk.
bra skrivet.
bra att du skriver om de här.
en jätte viktig grej som borde få
komma fram mera!! | | Sandra91 - 11 sep 05 - 09:14- Betyg: | | Det är verkligen bra att du vågar/orkar skriva det här . Mobbning är erligen hemskt . Fattar inte varför folk kan vara så sjuka...Hoppas du mår bättre nu ! KRam | | Cilises - 4 sep 05 - 03:48- Betyg: | | Du är så jäkla modig som går ut med detta, det kan nog hjälpa många, älskar dig!! stå på dig gumman, finns alltid här ett steg bakom för att stötta!<33 | | ellie_liten - 3 sep 05 - 02:49- Betyg: | Fy fan va hemskt.. Har suttit här å lipat å samtidigt
läs det du har skrivit... jag fattar inte hur folk kan va
så jävla sviniga!!! ja förstår mej inte på folk riktigt!
Jaja, jag hoppas att du mår bättre nu! Tack för att du
öppnat mina ögon! Kram på dej!!! |
|
|
|
