Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 5 |
Finns så mycket att säga.. så många ord, så många tankar, men så lite mod och självförtroende. För faktum är att det är ju bara du som bryr dig, så varför hålla hemligheter för dig? De är bara för svårt.
...skulle hon göra de?
Ville hon de så mycket att hon skulle ta mod til sig och göra de? Hennes bror skulle förmodligen bli förbannad, men var de värt de?
Kunde hon betala priset som hon visste att hon skulle få betala sen? Var det här verkligen värt de? Betydde han så mycket för henne?
Kunde hon leva med blåtirorna, och att hålla sig hemma, för att undvika alla frågor? Var de verkligen vär de?
Hon tvekade. Vägde för- och nackdelarna. Så negativ som hon hade blivit så kunde hon bara komma på en massa nackdelar med idéen. Men som sagt,
så pass negativ som hon hade blivit så berodde det kanske på de. Återigen vilade hon blicken på den försvarslösa mobilen. Den enda mobilen som nånsin skulle komma in i
hennes föräldrars hus, Ahmids mobil.
Varför Ahmid inte tagit den med sig kunde Fatima inbte förstå. Fast hennes klipska hjärna, så kunde hon inte förstå vilken idiot Ahmid hade varit.
Eller, en idiot var han ju alltid. Det var ju inget nytt, men en sådan här idiot brukade han inte vara.
"Fan!
Förlåt, fan vad hemskt."
För ett ögonblick släppte Fatima blicken från telefonen, istället gick hon till första bästa vägg och började banka huvudet i väggen.
"Jävla helvete, hur kan jag va så jävla dum? Fan, vilken idiot jag är..." tänkte hon högt för sig själv.
Samtidigt som man hörde dunstar av huvudet som dunkade i väggen så upprepade hon ord för sig själv, samma sak som alltid. Samma ritual, samma kanslor, samma ord.
"Finns ingenting att berätta, ingenting har hänt!"
Det var inte menningen att tänka så om hennes bror. Det var en synd, det var en skam! Aldrig mer, aldrig mer skulle hon tänka så om hennes äldre bror.
Det var inte första gången, inte andra, och absolut inte tredje gången som hon hade tänkt den tanken om honom.
Första gången hade hon väl vart en sådär... 5 år? ... Ja, 5 år stämde utmärkt.
Men de var nånting som Fatima raskt fick ångra.
"Barnmisshandel? Nej nej nej nej nej, inte alls! Det är bara korrekt och hård uppfostran, hård, men korrekt!"
Ahmid antydde att deras föräldrar hade fel sorts uppfostran på Fatima. Om en ung tjej skulle komma nån stans i världen så behövdes de en hård uppfostran.
När hon hade vart mindre så hade han alltid bett om ursäkt efteråt, och han hade alltid förklarat varför han gjort som han gjort.
Men när Fatima blivit äldre så struntade han i den delen. Han körde med sin "uppfostran", och nöjde sig med de.
Ahmid ansåg de som att de han gjorde var mer än rätt. Att Fatima var så oduglig att hon verkligen behövde de.
Men hon själv tyckte att Ahmid var mer eller mindre sjuk. Psykisk sjuk. Men de vågade hon aldrig tänka. Inte ens tyst för sig själv.
Det var så lätt att man försa sig.
Efter ytterligare några minuter framför väggen så gick hon tillbaka till mobiltelefonen.
Se på den.. Den ligger ju bara där, och skriker efter att få användas!
Eller, skulle hon vänta?
Nej, det här var ett upperligt tillfälle, hennes familj var ute, hennes far arbetade, och hennes mor hade tagit ut småpojkarna till lekplatsen, och Ahmid var hos nån polare,
( som kunde vart en snygg, icke muslimsk tjej... ) Nån som bara såg hans yttre, för han var otroligt snygg, men så fort dom fattade vilken jävla idiot han var,
så var förhållandet så gott som slut.
Fatima gillade aldrig hans tjejer. Dom var aldrig som hon hade tänkt sig. Aldrig hennes sort.
Hela hennes familj var ute, samtidigt dessutom! Om det skulle ske, skulle det ske nu.
Det var nu, eller aldrig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nona - 20 jul 06 - 05:25- Betyg:  | | bra =)! | | ILoveCross_ - 20 jul 06 - 04:14- Betyg: | | Jätte bra =D |
|
|
|
