Roxanne (Del 3, sista delen) [Självmord] |
- Roxanne! Davids blöja luktar illa och Justin vill ha mat! ropar Christine.
Roxanne torkar snabbt bort tårarna från ögonen. Hon går ut i köket. Där ligger på Justin och David på golvet och skriker.
Tvillingarna leker tyst med varandra och Christine står hjälplös mitt i alltihopa.
Roxanne lyfter upp David, hon går iväg för att byta blöjan. När hon kommer tillbaka ligger Justin fortfarande och skriker.
- Jag vill ha mat! vrålar han, helt knallröd i ansiktet.
- Ja, du ska få mat, säger Roxanne och gör i ordning gröt.
Christine, Robin och Lina äter också. David verkar inte hungrig. Roxanne har ingen lust att äta, trots att hungern river i magen.
David somnar direkt på golvet, Roxanne lyfter upp honom och går och lägger honom i den gamla slitna spjälsängen. Plötsligt hör Roxanne något falla i golvet, samtidigt som Christine skriker.
- Mamma! Sluta! Mamma! vrålar hon. Roxanne!
Roxanne springer ut i tv-rummet, där hänger Carina i ett rep i taket, en stol som hon förmodligen stått på för att komma upp ligger bredvid.
- Mamma! vrålar Roxanne skräckslaget.
Hon ställer tillbaka stolen och gör så att Carina står på den. Hon lyckas få bort snaran från sin mammas hals. Carina faller ner på golvet, skakandes, kippandes efter luft.
- Mamma! Varför in i helvete gjorde du så?! skriker Roxanne upprört med gråten i halsen.
Christine stirrar skrämt på sin mamma. Roxanne brister ut i en våldsam gråt.
Carina reser sig sakta upp, lägger sig i soffan.
- Mamma, lova att aldrig, aldrig! Göra om det här, gråter Roxanne.
Carina suckar, hon lägger filten över huvudet. Roxanne tar ner repet från taket. Sätter undan stolen, tar Christine i handen och går sedan ut från rummet.
Robin gråter, Lina har slagit honom.
- Lina! Du får inte slåss! säger Roxanne med så bestämd röst hon kan få till, men det blir mest en pipig, darrig viskning.
Dagen går, Carina vägrar att både äta och dricka. Det blir kväll och alla går och lägger sig, Roxanne somnar också till slut. Carina ligger fortfarande ute i soffan. Hon har inte gått upp på hela dagen.
Roxanne vaknar tidigt på morgonen av att hon är kissignödig. Men när hon öppnar dörren till badrummet så får en chock. Där ligger Carina helt livlös på golvet. En massa tömda medicinburkar ligger bredvid henne.
Roxanne börjar skaka häftigt, hon sjunker ner bredvid sin mamma, hon känner efter puls, men det finns ingen. Roxanne skriker rätt ut, bara skriker ut all sorg, all smärta.
Christine tittar sömnigt in genom dörren, hon stirrar skräckslaget på sin mamma.
- Roxanne, vad har hänt? frågar hon med darrig röst.
Roxanne ser bara på Christine med rödgråtna ögon, Christine förstår, hon är liten, men hon förstår. Hennes älskade mamma har dött.
Roxanne samlar sig så pass mycket att hon orkar hasa sig bort till telefonen och ringa efter ambulans. Fem minuter senare hör hon sirener ljuda. Två män kommer inspringandes i huset. De kontrollerar Carina. Och konstaterar att hon är död.
Roxanne skriker, hon grips av panik. Hon vill egentligen inte inse att hennes mamma är död.
- Ni ljuger! skriker hon hela tiden åt ambulansmännen.
Plötsligt blir det svart för Roxanne. När hon vaknar upp igen ligger hon i en säng, i ett vitmålat rum med gula gardiner. Hon känner genast igen lukten, sjukhuslukten.
Roxanne får syn på en människa som står i rummet, det verkar vara en sköterska. Julia står det på namnskylten.
- Var är Christine? Och Justin, David, Lina och Robin? Var? frågar Roxanne svagt.
- De är hos din moster Hanna, säger Julia vänligt, hon sätter sig på sängkanten.
Roxanne sväljer hårt, hon har inte vågat inse det fortfarande, så hon frågar.
- Var är mamma?
Julia får något sorgset i blicken, hon suckar.
- Hon.. är i himlen, säger Julia till slut.
Roxanne snyftar till, hon börjar gråta häfrigt igen.
- Mamma.. varför? frågar hon tyst rakt ut i luften. Du tog inte ens farväl..
- Hon lämnade ett avskedsbrev, säger Julia. Vill du läsa det?
- Du.. kan väl läsa? frågar Roxanne, hon får stöta fram orden mellan snyftningarna.
- Okej, säger Julia svagt.
Hon läser:
Kära käraste!
Rösterna tog för längesen över min hjärna, mina tankar.
När ni läser detta har ni förmodligen redan hittat mig.
Känn ingen skuld, inget är ert fel.
Rösterna tog som sagt över mig, jag klarade inte mer.
Det enda sättet att få tyst på dom var att ta mitt liv.
Som sagt; Känn ingen skuld.
Jag älskar er, nu och för alltid.
/ Er Carina.
Roxanne storgråter, hon får inte fram ett ord. Efter en stund kommer hennes moster Hanna och hämtar upp henne.
De åker till Hannas hus, en stor vacker villa. Trots att Roxanne mist sin älskade mamma så försöker hon. Hon börjar skolan när sommarlovet är slut.
Hon börjar ett nytt liv i villan. Självklart sörjer hon Carina, hon besöker hennes grav nästan varenda dag.
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | carrou_mrs_cool - 2 aug 06 - 00:58- Betyg:  | | kan du inte skriva nåt med ett glatt slut!?! | | jeffa - 25 jul 06 - 21:44 | | fan va bra jolina , lipar fan när jag läste detta | | Sorgsen93 - 20 jul 06 - 05:42- Betyg: | Underbar stumpan!
Riktig inlevelse.. kunde inte sluta läsa... | | Wonderchild - 19 jul 06 - 07:22- Betyg: | Jolina!
Du är helt enkelt bäst! Novellen om Roxanne
var så levande, så väl beksriven.
Jättebra skriven, verkligen!
kramar//Adelina | | Maulin - 19 jul 06 - 06:11 | | okeu fiin synd att den var slut nu | | spite_fire - 19 jul 06 - 06:10- Betyg: | =(
sorglig :[ | | ILoveCross_ - 19 jul 06 - 06:09- Betyg: | | Jätte bra =D Älska diiig <333 |
|
|
|
