Du är jag, och jag var du. |
Hon satte sig ned på golvet med benen särade ifrån varandra, det nyskurade golvet hade en stark doft av citronsaft och den stack i näsan på henne. Hon lutade sig mot en vägg och lät dem ärrade armarna hänga fritt och händerna nudda golvet, i hennes hand blänkte ett nyinköpt rakblad, hon såg ner på sin nya vän och pussade på det innan hon förde den och händerna mot hjärtat och log. Hennes bleka hud rös till bara vid tanken att bladet snart skulle få nudda den, ansikte mot ansikte skulle snart en strid påbörjas, en blodig strid som handlar om kampen mellan liv och död. En ilska väcktes i hennes tomma livlösa ögon och skulle ha spridit skräck på vilken människa som helst, hon tog i med all sin kraft och skar sig själv. Det var ren och skär ondska som rann ner på det vita nyskurade golvet, en röd ondska som växt till sig och nu blivit så står att detta är det enda sätter att få ut den på, hon tog fram en teckning som hon hade målat precis innan. På den var det hon och en massa andra barn som befann sig på en lekplats, dem gungade och spelade kula, Hon själv satt på en bänk med huvudet nedsänkt och bakom henne satt en lite mindre flicka som höll på att fläta hennes tunna hår. Det fanns grönt gräs målat på bilden och en klarblå himmel utan ett enda moln, längst ner på det stora pappret stod det skrivet ”Kommande vänner” hennes största dröm fanns målad på denna bild och gav henne hopp om att det faktiskt skulle bli hennes tur att få vara glad någon gång, hennes små händer var helt nedblodade och skakade som om hon hade fått en elchock.
Hon hörde hur folk började springa utanför toalett dörren och skrika som om det brann, hon ställde sig upp och drog ner jackan som skulle dölja hennes sönderskurna arm, hon tvättade noggrant händerna med skolans jordgubbstvål och sedan satte hon handen mot det kalla handtaget och tryckte upp låset. Dörren öppnades och utanför stod hennes inte allt för överlyckliga klasskamrater, dem tittade på henne med ansiktsuttryck som beskrev för henne hur mycket dem hatade henne för att hon gick i just deras klass, hon tog några steg framåt för att gå och ställa sig mot en orange väg för att hålla sig gömd dem få minuterarna som var kvar av rasten. Hon hade blicken sänkt mot golvet och håret hängde framför hennes ögon så att hon inte behövde möta någons ilskna blick, hon hade en stor lila tröja på sig och ett par svarta bomullsbyxor. Klassen skulle ha sin sista lektion nu, klockan var två på eftermiddagen och snön yrde utanför den varma skolan. Ett tickande av den stora klockan som hängde precis ovanför henne var helt plötsligt det enda som hördes, och efter en stund även en dörr som stängdes igen med dunder och brak. Hon lyssnade noga efter ljud av andra människor men hörde ingenting utan gick tveksamt fram och kikade bort mot vars dem andra nyss hade stått med sina godispåsar som man egentligen inte fick ha med sig, det var helt tomt i den skräpiga korridoren. Hon gav ifrån sig ett litet tyst hallå men fick endast ett svagt eko som svar, efter en stunds tänkande fick hon syn på fåtöljerna som stod utanför klassrummet. Hon hade aldrig fått sitta i dem för klasskamraterna, eftersom att dem inte ville ha hennes äckliga bakterier på sig, så nu såg hon sin chans att få sitta ner en stund och vila innan hon skulle gå in till klassrummet och få allas kalla blickar på sig.
Med små steg tassade hon fram mot den blåaktiga stolen, som var så stor att det nästan var som en soffa, hon lutade bak sitt huvud och slöt ögonen. Hon drömde om hur hon hade velat ha det när hon blir äldre, att ha vänner att fnittra med på rasterna och gå på stan med efter skolan. Att slippa behöva ha med sig rakbladet överallt och istället ha sår fria lena armar, hon ville verkligen vara en populär tjej, hon har fått lära sig att man aldrig ska ändra på sig själv för att få bli accepterad, men i det här fallet är det hennes största önskan. Att få bli någon med charm och humor, att faktiskt få bli älskad av människor som skulle offra en hand för henne.
Med tårade ögon öppnade hon ögonlocken och kände hur en tår rann nerför den vänstra kinden, hon visste att drömma dessa falska drömmar endast var för att tillfredställa hennes psyke och inget mer.
Med en vilja som hundra människor beslöt hon sig för att inte gå in till klassen mer idag, utan vände ryggen åt den bruna dörren med en lapp som det stod 4B på, och resterande människor som befann sig därinne. Hon visste inte varför, kanske var det alla sömnlösa nätter som gjorde att hon delvis var för trött att fortsätta för dagen, eller om det var ångesten som hoppade på henne, och bosatte sig i hennes hjärna. Hon tog sin jacka från sin krok och gick sedan ut i snöstormen på väg hem till friden, hennes familj borde inte vara hemma och det gjorde att hon skulle kunna sova en stund och slappna av utan att få höra att man inte ska skolka från skolan. Hon kom hem och satte sig ner i den vita tapetserade hallen och tog av sig sin svarta långa kappa, hon drog av sig det nyinköpta lila hårbandet som hon hade varit så stolt över i morse, men vilket såklart ändrades snabbt på grund av klassens kommentarer.
Hon ställde sig långsamt upp och gick in till det mörka rummet, hennes rum var tomt och kallt och det fanns endast en säng och ett skrivbord i rummet. Hon tog av sig byxorna och bytte tröja till ett långt rosa nattlinne, och lade sig sedan ner för att vila och komma bort från alla destruktiva tankar som flög omkring i hennes lilla huvud. Hon kröp ihop i fosterställning och borrade ner huvudet i en vit blodfläckig kudde som skulle ha behövt tvättas, med sin nalle i ena handen och en bit av hennes skadade själ i den andra försökte hon somna
5 år senare
Hon var en rädd liten flicka på tio år som inte accepteras på grund av sin vikt, en tioåring borde leka med dockor och ha drömmar om att bli filmstjärnor eller kändisar, inte drömma om att en dag få skära utav pulsådern. Med små djupa andetag somnar hon in och lämnar mobbarna kvar i verkligheten, när hon sov var hon ensam, men inte annars, hon hade alltid deras skrik med sig.
När jag tänker på hur folk har beskrivit mig från den tiden, så försöker jag minnas allt, men har förträngt allt det hemska, jag kommer ihåg min ångest och mina drömmar om att bli någon och få känna sig älskad. Idag har jag allt det där, och är relativt lycklig. Men det känns som om den där lilla flickan finns kvar där borta i mobbarnas våld, att när jag fann allt som jag önskade mig så lämnade jag henne kvar i en ond värld som inte gör annat än skadar henne. Till den lilla flickan vill jag bara säga att, jag är här. Jag går inte långt bort, du är jag, och jag var du. Du finns inom mig som ett enda stort minne om vad vi har varit med om tillsammans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 13 nov 06 - 20:43 | Du skriver så jag får tårar i ögonen!
Det väcker en massa minnen och jag önskar jag kunde beskriva min tid på ett sätt som du kan, så att det griper tag i någon.. | ILoveCross_ - 19 jul 06 - 03:52- Betyg:  | | Jätte fint skrivet , men hemskt /= | | sofia_palmen - 18 jul 06 - 20:03- Betyg: | asså ja grät nät ja läste den här
den va jättebra ja hoppas du har de bättre | | spite_fire - 18 jul 06 - 18:34- Betyg: | | BRA! |
|
|
|
