På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En flickas liv del 32

När vi väl anlände till Kreta, och gått ut från flygplatsen var det fullt med folk.
Det var mycket med tankte på att klockan vara var åtta på morgonen,
på väg till hotellet fick jag "äran" att sitta min emellan Patrick och Rickard vilket inte kändes helt perfekt.
Rickard försökte i smyg röra vid mig, och Patrick som inte märkte något höll oberört min hand och smekte mitt lår.
Det var som en stor mur mellan Patrick och Rickard, de hade inte snackat på hela resan.
Vendela var också väldigt tyst, men på något sätt kändes det som att hon också var totalt borta.
Jag var så glad över att få vara där, och det var Patrick med.
Hade banden mellan Rickard och Vendela blivit sämre?
Det kändes som om jag satt i mellan alla tre, och att jag var orsaken till att de inte pratade.
Jag pratade på och alla svarade, och lät glada så fort jag öppnade munnen, men då någon annan började prata gav de andra två
ett snäsigt svar tillbaka.
När vi varit på hotellet en stund, och fått i oss lite frukost gick vi ner till stranden där vi badade och solade hela dagen.
Det var helt underbart väder, och med tanke på att det var April och inte hög säsong var det väldigt varmt både i vattnet och uppe på land.
Jag som alltid älskat den fina ön som låg där i medelhavet njöt av havslukten, och de svalkande vattnet så mycket jag kunde.
Vendela var lika glad som jag, och bettedde sig tillskillnad från killarna helt normalt.
Vi var mycket tillsammans, och hade väldigt skoj ihop.
Hans föräldrar var lika glada de, och de skrattade och skojade väldigt mycket.
Patrick var också rätt glad, men den som ofta var sur det var Rickard.
Han var negativ till allting, men ibland var han den som var gladast av oss alla.
Dagarna gick då han efter tredje dagen drog tag i mig och förde mig in till sovrummet för att prata.
"Vad är det?" frågade jag irriterat
"Jag är väldigt glad över att du hängde med" sa han milt
"Tack," sa jag och log"Men säg vad det var du ville säga!"
"Jag klarar inte av det här längre, hur ska jag kunna klara av att se dig tillsamamns med Patrick resten av mitt liv?"
"Hur vet du att det håller så länge?"
"Jag bara vet de!" viskade han och tittade rakt in i mina ögon.
Jag blev rädd,för det fanns någonting i hans blick som jag aldrig sätt innan. Det syntes att han skulle kunna göra vad som helst för att få mig vid sin sida, det syntes att han skulle kunna göra vad som helst för att det skulle bli vi två igen.
"Vi får snacka mer i kväll" sa jag och skulle precis gå ut från rummet då han Greptag i min arm.
"Möt mig vid havet klockan 1 i natt." viskade han innan han gick ut ur rummet.
Jag kände hur kompilicerat allting var, under hela resan och innan då vi snackat hade han betett sig som han älskade Vendela över allt annat på hela jorden, och nu helt plötsligt vad det något som inte stämde. Det kändes som han visste något inte någon annan visste. Han var så hemlighetsfull, och så mystisk vilket han inte hade varit innan.

Under den dagen vistades jag med Patrick, och han älskade mig verkligen det märktes lång väg. Jag älskade också honom, och var därför rädd att det skulle hända något då jag skulle möta Rickard den natten. Vi åt mat på en grekisk resturang, där jag tog Tsatziki.
Alla var glada och nöjda, Rickard var lika glad som han varit de andra dagarna. Men jag såg de falska i hans leende, det som skrämde mig så otroligt den dagen, jag såg att han blick var mörkare än vanligt, vad tänkte han göra med mig där vid havet.
Vid 11 tiden gick vi hem, medan Rickard sa att han tänkte kolla runt i staden vilket han också fick. Det förvånade mig, men det märktes att de litade på Rickard.
När alla gått och lagt sig, satt jag uppe och skrev i min dagbok om det som hade hänt samma dag. Jag låste den sedan och gick ner till havet..
Månen lös starkt på himmeln, och vinden smekte min kind. Men ju närmre jag kom havet, ju mera nervös var jag. När jag kom ner till stranden står det två killar på två helt olika ställen. När jag kom närmare såg jag vem som var Rickard.
"Rickard?" sa jag frågande när jag kom fram till honom.
"Hej Pat" sa han och vände sig om.
Leendet var borta, och det var något i hans blick som var skrämmande, men ögonen var fortfarande lika underbara som vanligt. Han log sedan mot mig, och vi satte oss där vid sjön. Jag kände hur jag skakade, hur rädd jag var.
"Vad ville du prata om" sa jag så oberört jag kunde.
"Är du rädd Patrizia?"
Jag tittade bara bort utan att svara.
"Du behöver inte frukta mig, jag tänker inte skada dig. Inte med mening i alla fall" sa han och tittade in i mina ögon.
Jag vände bort blicken, och han fick mig att möta den igen.
"Jag har något att berätta." sa han och hans min var allvarlig igen.
"Vadå?" sa jag
Han tittade på mig, och jag såg hans tårar rinna. De glimmade av månskenet, och ögonfärgen blev mörkare och mörkare ju mera jag tittade på dem.
Vad han än skulle berätta skulle jag få veta det nu. Jag visste inte om det var positivt eller negativt! Jag visste inte vad det var. Jag kunde inte läsa hans blick, som var full av tomhet. Något jag inte heller visste var vad som skulle hända nu. Vad tänkte han säga? Vad tänkte han göra?
[fortsättning följer]

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

MinnaMy - 9 sep 06 - 06:59- Betyg: