En stund i krig |
En ung pojke, i en by långt, långt härifrån, i ett annat land, sitter i en liten stuga tillsammans med sin mor, sin far, och hans två systrar. De pratar allvarsamt med lågmälda röster. Han kan höra oron i sina föräldrars röster, den som de inte vill att han ska höra. Han kan se sorgen i sina systrars ögon. Något dåligt är på väg att hända, det vet han. Och så plötsligt hörs ljud utanför stugan. Fadern går ut, och kommer tillbaka in i sällskap med en annan man. Den nya mannen har på sig uniform.
Pojken reser sig genast, han vet vad som komma skall. Pratet om krig har länge ekat i den lilla byn. Nu har det alltså kommit. Innan fadern hinner yttra ett endaste ord så står hans son vid deras sida. Han är redo att ge sig av. Han har lekt krig med de andra barnen i byn, han har siktat med rostiga och oanvändbara vapen mot stenar, djur, och människor. Han har hört historierna som berättats av de gamla, han vet vad krig innebär. Han är redo.
Fadern försöker vifta bort honom. ”Du är för ung”. Pojken känner ilskan växa inom sig. Han är ännu några år från att vara fullvuxen, men han är inte yngre än att han vet vad han vill. I striden ska han kämpa för sin familj, för att ära och hedra dem. Inte kan väl någon försöka frånta honom rätten att göra det? Trotset lyser i hans mörka ögon.
Modern sitter med tårfyllda ögon utan att yttra sig alls. För stolthetens och ärans skull ska hon släppa tag om sin son, men i hjärtat ber hon att han ska stanna. Döden går med ett ständigt vakande öga omkring på slagfälten, alltid redo att skörda nästa liv. Men hon säger inget.
Och samma kväll ger de sig av. Fadern, sonen och den andra mannen. Tillsammans med en grupp andra män och ett litet antal kvinnor från byn, varav många ynglingen känner igen som sina vänner, förs de till vapenarsenal. För första gången får han hålla i en riktig, fungerande kulspruta. Stålet känns underligt kallt under hans fingrar, avtryckaren ser både frestande och skrämmande ut. Ammunition hängs runt hans hals. Han skickas därifrån.
Allting går så fort att han har svårt att hänga med, samtidigt som han lägger ner all sin energi för att minnas var detalj. En spännande historia ska det bli att berätta för dem som stannade kvar där hemma. Rasslandet av vapen, den avskyvärda lukten från soldaternas svett, allt ska han berätta om när han kommer hem. Då ska han ha ärat sin familj.
Sedan följer en olidlig väntan. Under vapeninstruktionerna som framförs av en äldre man i uniform sitter han och lyssnar spänt samtidigt som han önskar att föredraget kunde vara över. Han ser inte svårigheten i att krama fingret om avtryckaren, så som han gjort så många gånger utan att ha haft något skott att avfyra. Nu har han det. Nu ska han ha både riktiga vapen och riktiga mål.
Mistlurar. Skrik. Ljudet av hundratals fötter som springer över jordig mark. Pojken vaknar ur sin spända tankevärld och med en enda snabb rörelse är han uppe på fötter. Nu ska det komma. Det som han har väntat på i de långa år som var ett par dagar, och alla de dagar innan dess. Han ser sin fader bredvid sig. Bister och med vapen i hand, just som sig själv. Nu ska de ut tillsammans. Tillsammans ska de kriga för familjens ära. Han ler blekt.
Fadern ler tillbaka, pojken kan tydligt se hans oro. De färdas mot fara. De går mot strid. Fadern vinkar till sig sin son. ”Beslutet var ditt. Jag ber för att din överlevnad ska vara för din familj”. Är det tårar som glimmar i hans ögon?
Ynglingen hinner knappt höra orden innan han förlorar fadern inom synhåll. Han tar ett djupt andetag. Nu är det äntligen, verkligen dags. Med osäkrat vapen följer han strömmen av springande människor. Och så plötsligt får han syn på några gestalter i horisonten. Det är inte bara människor, utan stora fordon, bestyckade med vapen som han bara har hört talas om tidigare. Knappt ens det i vissa fall.
Han ser sig omkring och ser en man i uniform gestikulera åt folk att lägga sig ner. Han slänger sig på marken och tar sikte. Han skjuter inte. Ska det komma någon order? Ju längre tid det tar desto närmare kommer figurerna i horisonten. Han vet att det gör måltavlorna större och att det är en bra sak, men plötsligt känner han av en strimma osäkerhet. Om de kommer så nära att han kan ser deras ansikten? Kommer de att se ut som människor, eller som de monster han har hört talas om i byn? Kommer de att vara fyllda med ondska? Är det fruktan han känner?
Han ligger i den torra jorden, damm har blåst upp i ansiktet på honom. Han ser en aning suddigt, och blinkar så häftigt att hans ögon tåras. Tänk så tror någon av männen runt omkring att han gråter? En sådan skymf det skulle vara. Med ena tröjärmen torkar han bort tårarna och hoppas att ingen såg något. Men alla verkar vara fullt fokuserade på fienden. Ingen har tid att titta på en yngling med damm i ansiktet.
Figurerna närmar sig allt mer. Han har inget kikarsikte, men han tycker sig se mer än bara de suddiga siluetter de varit. Han häpnas när han märker att de faktiskt verkar se ut ungefär som honom själv. Dock hinner han inte fundera över det nu. Ondska kan finnas på både insidan och utsidan, det vet han, och de här är onda. De är fienden. De är de som plundrar, mördar och gör något hemskt med kvinnorna i byarna. De som bränner, förstör och skjuter. De förtjänar inte att leva, och därför är det hans uppgift att ta dem från denna värld. Svårare än så är det inte.
Han hör röster omkring sig, men ännu verkar inte mannen i uniformen ha gett någon order. Atmosfären av spänning avspeglar känslan i hans bröst. Och så hör han ord. Hör ljudet av smattrande skott runt omkring sig. Avtryckare som kramas, små explosioner, allt i nästintill obeskrivliga antal. Striden uppfyller honom och han avfyrar sitt eget vapen. På riktigt, för första gången är det på riktigt.
Skotten flyger iväg, han känner hur vapnet drar och sliter i honom. Det verkar försöka ta sig ur hans grepp, vapnet försöker fly från honom och han tvingas hålla i med all sin kraft för att det inte ska rymma. Det är inte alls som han trodde att det skulle vara. Han vet inte om han träffar något av målen där långt borta. Det är nästintill omöjligt att se hur många som faller, ännu omöjligare att urskilja vem som avfyrade vådaskottet. Men fienden faller, och det är huvudsaken.
Han ska just ta sikte igen när han hör en dånande explosion. Större än alla vapnen omkring honom. Väldigare än något annat han någonsin har hört. Mer skräckinjagande än något annat han någonsin har hört talas om. Han känner en våg av hetta, han känner att han slungas bakåt. Själva marken under honom verkar rivas upp, försvinna och bli till intet. Runt omkring honom hör han män skrika. Världen står i lågor.
Smärta skär genom hans kropp som tusentals knivar. Det känns som om hela han håller på att slitas itu. Brännande, plågande och bitande hånar smärtan honom. Och sedan inget.
I en stuga inte alls långt därifrån sitter en kvinna med sina två döttrar. Varken man eller son har hon, och varken leende eller lycka. Hon förbannar för evigt den dagen då hon höll tyst för ärans skull. På nätterna gråter hon bistra tårar och önskar sig själv död. Men hon har sina döttrar att ha hand om. Så hon fortsätter. Försöker att inte tänka på hur den röda sanden kanske bär samma färg som hennes lilla pojkes blod. Försöker att inte se sin make i varje skugga. Försöker att fortsätta i ett liv fyllt av mörker.
”Upp till fyrtio personer beräknas ha dött i stridigheter tidigare under dagen. Minst lika många till är skadade. För tillfället vet vi inte mer om situationen, men mer information kommer inom kort…”
Inte för att ni gör något med den.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | kajalflikkan - 16 jul 06 - 02:41- Betyg:  | | väldigt sorglig. |
|
|
|
