Kalles Verklighet [ Del: 6 ] |
Nu var det som om Kalle på allvar vaknade till.
- Varför har ni letat efter mig? var han tvungen att fråga, minnet var inte det bästa, men han kom svagt ihåg att han hade tappat bort Erik och Joel.
- Dina vänner undrade vad du hade tagit vägen, och när de inte hittade dig så kände de sig tvungna att ringa till oss.
- Vet mina föräldrar om det? utbrast han förskräckt. Om hans pappa hade fått reda på det här, så ville inte Kalle vara den som råkade ut för hans vrede. Han visste av erfarenhet att han säkert skulle få så mycket stryk att han knappt skulle kunna stå på benen efteråt.
- Nej, inte ännu. Men det är vår plikt att informera dem. Vi ska genast köra dig hem. Kom med här sa polismannen vänligt.
De gick mot en polisbil, som stod parkerad en bit därifrån. Hela vägen dit så försökte Kalle förgäves att övertala polismannen på alla sätt och vis, att han kunde gå hem själv, eller att han kunde gå till sin mormor som bodde i närheten. Det gjorde hon egentligen inte, hon borde 11 mil därifrån, men det visste ju inte polismannen. Det sista Kalle ville, var att komma hem. Han var redan livrädd för vad som komma skulle.
Men hur mycket han än försökte övertala honom, så gick det inte. Polismannen hade varit med förut, och gick inte på några undanflykter. Hem skulle han och därmed basta. De åkte hem under tystnad, och snart var de framme vid det lilla röda huset, där Kalle bodde. Det var helt mörkt, hans mamma och pappa hade visst inte stigit upp ännu. Klockan var vid 5.30. Polismannen gick förre, och Kalle gick sakta efter, och riktigt släpade fötterna efter sig.
Polismannen väntade tills han hade kommit ifatt. Och sen ringde han på. Kalle tyckte att det kändes som en evighet innan dörren försiktigt öppnades. Det var hans mamma som sömnigt tittade ut genom dörrspringan. Kalle såg hennes förvånade blick när hon såg han stå utanför. Men när hon sen såg att han hade polisen med sig, så såg hon först arg ut, sen ledsen ut. Polismannen förklarade det hela för henne, och hon lyssnade uppmärksamt. Snart kom Kalles pappa, och undrade vad som stod på. Kalle riktigt sjönk ihop där han stod, och ville bara försvinna.
Kalles mamma vände sig mot pappan och förklarade snabbt vad som stod på. Man såg ett snabbt uttryck av raseri i hans ansikte, men snart så ändrade han ansiktsuttrycket till vänligt och förstående. Kalles pappa var en mästare på att hålla uppe familjelyckan, och få alla att tro att han bara ville Kalles bästa.
Snart hade polisen kört iväg, och Kalle följde med sina föräldrar in.
Han fick en rejäl utskällning av sin pappa, om hur oansvarig han var, hur de fick skämmas för honom osv. Hans pappa skulle kunna skriva en lång uppsats över hur oduglig hans son var. När han var klar med utskällningen gav han Kalle en rejäl örfil, och Kalle ryckte till av smärta, men sa inget. Sen följde den vanliga proceduren. In i sovrummet, lägga sig ner och få sina väntade slag. Därefter så var det direkt upp på rummet som gällde.
- Sitt här och tänk över på det som du gjort! Du ska inte dricka! röt hans pappa, innan han slängde igen dörren med en smäll.
Kalle kunde inte låta bli att skratta för sig själv. Vad gav hans pappa rätt att säga att han inte skulle dricka, när han själv var en alkoholist. Hans pappa var en så kallad periodare, han kunde vara helt nykter i några veckor, men sen kom det tillfällen då han kunde dricka utan uppehåll i en hel vecka. Så hade det alltid varit, i alla fall så länge Kalle kunde minnas. Då pappan drack var det bäst att hålla sig undan, för då var han oftast mer aggressiv än vanligt.
Fastän Kalle var så rädd, ja, han var faktiskt rädd för sin pappa, så fanns det ändå några fåtal ljusa minnen av fadern. Som te x den gången då bara han och pappan åkte iväg till en djurpark, då han var ungefär 6 år. De hade tillbringat en heldag där, och haft jätte roligt. Men de mörka minnena var fler än de som var ljusa.
På söndagen så hände det inte mycket, han hade fått utegångsförbud, och tillbringade i stort sett hela dagen inne på sitt rum. På kvällen hade han lite svårt att somna, imorgon var det ju måndag och det innebar skola. Den nya skolan, där han skulle börja. Han kunde faktiskt inte förneka att han var lite nervös.
Fortsättning Följer! :)
|
| Kommentarer | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:51 | | ooh.. | | fille - 17 jul 06 - 02:10 | | Mycket bra! Berätta gärna lite mer om Kalle och gärna lite om hans mamma också! |
|
|
|
