På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du, del 13

Jag stirrade mållöst på den vitklädda mannen, var Jugga död?
– Är han...? Juggas mamma lät alldeles förstörd.
– Nej han är inte död men han har fått en skada på ryggmärgen, och vi vet inte hur allvarlig den är. Han kan bli förlamad för livet. Juggas mamma begravde händerna i ansiktet, jag vet inte om det var av lättnad för att han inte var död eller sorg inför sin sons möjliga öde.
– När vet ni det då frågade Jugas pappa sammanbitet.
– Det kan jag tyvärr inte säga. Det jag vet är att han för tillfället är förlamad från höften och neråt.
– Kommer han aldrig mer kunna gå? Snyftade Juggas mamma.
– Vi vet inte än, men vi hoppas naturligtvis på att han ska kunna göra det. Eftersom vi inte vet hur kraftig skada på ryggmärgen det är kan vi inte säga.
– Är han vaken? Juggas Mamma såg hoppfullt på doktorn som nickade.
– Ja, ni kan gå in till honom. Juggas föräldrar följde med doktorn bort i korridoren och gick in i ett av rummen.
– Hur mår du? Undrade Emil och kramade min svettig hand.
– Jag vet inte sa jag och kände mig illamående. Tänk om han aldrig kan gå igen viskade jag svagt.
– Han klarar det, det är jag säker på sa Emil tröstande. Jag ville tro honom men någonting sa mig att det inte skulle bli så enkelt som Emil fick det att låta som. Efter en halv timme kom Juggas föräldrar ut. Hans mamma snöt sig i en vit näsduk och gick bort till mig och Emil.
– Ni kan gå in till honom nu om ni vill, han vill säkert träffa er.
– Gå du sa Emil mot mig och tryckte min hand. Det är dig han känner bäst. Jag tror det bara skulle bli fel om jag följe med. Jag nickade och reste mig. Stegen bort mot rummet där Jugga låg kändes som det tog timmar att gå. Jag var rädd för i vilket skicka jag skulle finna honom i. När jag öppnade dörren tog jag ett djupt andetag. Jugga låg i en vit sjukhussäng och hade ett stort bangade runt huvudet. Jag kunde trots bandaget skymta blå ögat och såren i hans ansikte.
– Förlåt viskade jag och skyndade fram till sängen. Tårarna rann nerför mitt spacklade ansikte och fortsatte att göra ränder i min noggranna sminkning.
– För vadå sa Jugga och såg på mig.
– För det här. Det är mott fel, och nu kommer du kanske aldrig mer kunna gå igen..
– Det är inte ditt fel sa Jugga lugnt. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde och jag ångar det inte. Jag fick till några bra slag mitt i Jockes fula…
– Jugga snyftade jag och gav honom en kram. Han omfamnade mig lite överraskat.
– Vet du varför jag gjorde det? Viskade han i mitt öra.
– Nej sa jag tyst
– För jag tycker så jävla mycket om dig
– Jag tycker om dig med sa jag ivrigt. Du har alltid funnits här och..
– Nej inte så. Jag tycker om dig mer. På det andra sättet.
– Va? Sa jag dumt genom tårarna. Jag drog mig loss från Jugga och begrundade de han nyss sagt.
– Det var därför jag reagerade så kraftigt när jag hörde att det var du och Emil, för jag gillade dig, jag gillar dig underströk Jugga och såg allvarligt på mig.
– Men..
– Du behöver inte säga något sa Jugga och log. Jag vet att du gillar Emil, men jag ville bara att du skulle veta. Men en sak måste du lova.. kom och hälsa på mig på sjukhuset?
– Det är klart mumlade jag och besvarade Juggas kram
– Ofta?
– Ofta lovade jag och reste mig. När jag gick ut ur rummet kunde jag inte sluta tänka på det Jugga nyss sagt. Han gillade mig, på riktigt. Frågan var bara vad det hade för betydelse för mig.

Mamma var fullkomligt rasande när jag kom hem klockan åtta på morgonen. Jag förstod egentligen inte varför hon gjorde en så stor grej av det hela, jag hade varit borta dagar i sträck förr utan att hon brytt sig. Men hon tänkte tydligen leka bekymrad mamma inför Erik.
– Var har du varit?! Skrek hon när jag kom hem Var fan har du varit?
– Ute sa jag kort och trängde mig förbi henne. Jag var jättehungrig och gick direkt ut i köket.
– Gå inte ifrån mig när jag pratar med dig skrek hon argt.
– Men vad fan vill du då? Sa jag kort och öppnade kylskåpet.
– Aina! Du kn inte bara komma hem klockan åtta på morgonen utan att ha hört av dig...
– Du har fan aldrig brytt dig förut skrek jag tillbaka. Sluta lek Bra mamma nu bara för att den där jäveln har kommit in i ditt liv skrek jag och pekade på Erik som kommit in i köket.
– Aina la sig Erik i. Du förstår väll att vi blir oroliga? Du måste ju säga vars du är sa Erik argt, men betydligt lugnare än mamma.
– Men lägg dig inte i skrek jag argt till Erik. Som om du skulle bry dig. Ni låtsas bara, ni spelar ert jävla spel, och jag vill inte bli en av era spelpjäser som ni kan styra hur som helst. Jag tog yoghurten jag hittat i kylskåpet och gick förbi dem och in i mitt rum. Jag vred om nyckeln så jag skulle får vara ifred, för det behövde jag verkligen.

Jag hann hälsa på Jugga innan vi for. Han mådde bättre och gav mig n puss på kinden innan jag for. Mamma visste inte ens att jag farigt iväg, men jag orkade inte bry mig om henne. Jag var helt osminkad och hade inte tagit med mig något smink, jag ville vara ren, lika ren som Emil och lika ren som hans familj. Emils pappa skulle komma ut dagen därpå eftersom han var tvungen att jobba och dessutom inte rymdes i bilen nu när jag var med.
- Hörde om eran kompis sa Oskar till mig och Emil. Så jävla hemskt, Jocke är en riktigt skitstövel.
- Ja svarade jag tyst. Jag ville helst inte prata om Jugga eftersom jag fortfarande kände att det var mitt fel. Oskar märkte att det hela var känsligt och bytte samtalsämne.
- Har du varit i Entuna förut?
- Nej, jag har bara hört berättas om det log jag.
- Jag tänkte visa henne huset vi bodde i förut sa Emil till sin borr som om han måste godkänna det innan.
- Det ska du göra svarade Oskar och log. Vi kan ju ta med henne till badplatsen någon dag om det blir fint vänder? Minns du när du, jag, Linus och Gustav natt badade i Mars? Fy fan vad kallt det var! Plötsligt var Emil och Oskar mitt uppe i ett samtal om gamla minnen jag inte kunde vara med på. Jag såg ut genom bilrutan på landskapet som svischade förbi. Jag kunde inte låta bli att tänka på olikheterna mellan min egen och Emils familj. Jag trivdes verkligen i hens, något jag aldrig hade gjort i min egen.

– Vad tycker du? Emil såg på mig och log. Jag såg upp mot den röda stugan vid syrenbuskarna. Den var mellanstor med en vit dörr och vita knutar. En liten sjö låg alldeles nedanför och såg väldigt inbjudande ut i sommarhettan.
– Vi kan bära in grejerna och sedan tar vi oss ett dopp va, eller vad tycker ni? Sa Oskar som kom fram och la armarna runt våra axlar.
– Visst log jag och hjälpte till att bära in allting från bilen.
– Emil, du och Aina kan ta ditt och Oskars rum så sover Du i bäddsoffan sa Gunilla vänd mot Oskar.
– Va fan sa Oskar surt, det är väll bättre om jag sover inne hos dom så vi inte kommer hem en fler än vad vi kom hit?
– Oskar sa Gunilla varnande och ställde två matkassar på det vita köksbordet.
– Viss visst, men du vet inte vad ungdomarna hittar på idag. Eller hur Emil sa Oskar och boxade lite retsamt på sin brors axel.
– Visst skrattade Emil och slogs lite tillbaka. Jag kunde inte låta bli att le, det märktes verkligen hur mycket kärlek som fanns mellan dem.
– Du kan byta om i sovrummet sa Emil mot mig och försvann ut mot bilen igen. Jag släpande min relativt stora väska in i sovrummet längst bort som jag visste att jag Och Emil skulle sova i. En våningssäng tog den största platsen med även en byrå med en spegel över och en garderob rymdes i det hemtrevliga rummet. Jag fick snabbt fram min bikini ur resväskan och tog på mig den.
– Emil och Oskar har redan gått ner sa Gunilla när jag kom ut ur rummet. Hon höll som bäst på att packa upp och samtidigt hålla ett vakande öga på Fanny. Jag virade handduken om mig och gick ut. Jag såg Emil och Oskar nere vi bryggan, de hade redan hoppat i och stod och skvätte på varandra. När jag hörde deras skratt kände jag en våg av lycka välla över mig. Så här ville jag alltid att livet skulle vara, här ville jag alltid vara. Med Emil.
– Hej sa Emil som kommit upp ur vattnet. Jag hopas det inte gjorde något att vi gick ner? Sa Han och gav mig en blöt puss.
– Nej då log jag och släppte handduken på bryggan.
– Vad snygg du är sa Emil och drog mig intill sig oh kysste mig. Det pirrade till i hela kroppen när hans tunga vant särade på mina läppar, mjuk och försiktigt som alltid.
– Kom igen då Emil ropade Oskar nedifrån vattnet. Få ner henne! Med en and om min handled fick Emil snabbt ner mig i vattnet. Jag skrek till av överraskning och såg sedan på Emil.
– Emil skrek jag samtidigt som jag skrattade
– Vi känner igen en badkruka när vi ser en och ville bara hjälpa dig på traven sa Emil retsamt.
– Jag hoppas att du i te tycker det här är kallt sa Oskar som simmat fram till oss. Då kommer du att tycka att havet är outhärdligt. Dit ska vi imorgon fortsatte han och skvätte lite vatten på mig.
– Klart jag inte gör sa jag och skrattade.
– Bra sa Emil och log. Jag kommer aldrig att glömma hur han såg ut just då. Med vattnet till höfterna och blött rufsigt hår. Hans smidiga överkropp glänste och hans ögon gnistrade i solskenet. Och i den stunden visste jag, jag älskade Emil, frågan var bara om jag skulle våga säga det till honom.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

edenel - 31 okt 07 - 15:35- Betyg: