Det är som mamma säger 4 |
Jag vet inte hur många gånger jag har läst det brevet, memorerat vartenda ord i mitt minne. Och varje gång jag läst det har jag blivit lika överraskad varje gång, överraskad över orden Shinji valt att använda. ”Hatade,” jaha, så han hade hatade det, där fick jag svar på sin fråga. Shinji hade hatat det när jag hållit på med honom. Men det är väl ganska förståligt att han kände så, jag skulle nog också känna så om någon utnyttja mig på det viset som jag gjorde mot honom. Jag undrar om han fortfarande gör det, hatar mig. Men det kan han väl inte göra, han ler ju. Han ler ju mot mig, han skrattar ju när jag berättar skämt och sånt, ler när vi är tillsammans. Han kan väl ändå inte hata mig, eller? Men han kanske är som jag, för jag ler ju när jag är med honom, inte för att jag är glad utan för att jag är tvingad. Hans leende kanske är lika falskt som mitt är, mitt skratt? Han kanske också spelar en roll, en roll som är tvärtemot hans riktiga tankar och känslor. Men han är ju inte tvingad, det är ingen som har tvingat honom att vara snäll och glad i min närhet, utan det är han själv som har valt att spela den rollen.
I början trodde jag att det var mamma som hade skrivit brevet, men mina misstankar visades vara falska, för när jag var på stan och skulle fikade med en kompis, så fick jag syn på Shinji, han stod och pratade med en kompis. Han skrattade och log, han såg ut att vara så mycket gladare nu, än när jag bott med honom. Men jag kunde ändå inte hjälp att min puls steg och att mitt hjärta dunkade snabbare än det någonsin gjort tidigare när jag såg honom. Jag såg ju den jag älskade och som jag inte hade sett på nästan ett halvår. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag bara vänd och gå därifrån eller skulle jag gå fram och prata med honom. När jag hade bestämt mig för att går fram till honom och prata, men när kompisen nämnde mitt namn stannade jag till. Shinjis glada ansikte blev direkt ilsket och man kunde se hur hans ögon reflektera hat, han knöt sina nävar hårt, och hela hans kropp skakade. Vid det ögonblicket vände jag mig om, och började gå därifrån, men jag kunde inte undgå att höra de orden som Shinji sa, ”håll käften, jag har ju sagt att jag inte vill höra hans namn, jag hatar honom”. Och jag kund inte heller hjälpa hur tårar började rinna ner för mina kinder. Efter den dagen började jag hata Shinji mer och mer. Och när jag väl fick flytta hem igen, så ville jag inte det, men jag blev tvingad. Först blev jag tvingad att flytta till min moster och fick inte träffa min bror, sedan blev jag tvingad att flytta hem igen och tillbringa all min lediga tid med honom. Vad är det för knäpp grej? Det är som att man har bestämt sig för att gå och handla, men när man väl är på väg, så vänder man sig om och går hem igen. Helt idiotiskt. Och gissa hur dåligt jag mådde, jag hatade ju Shinji, av hela mitt hjärta. Och så tvingar mamma mig att va med honom. Och mig själv fick jag ju inte vara, nej jag skulle ju vara den där mer perfekta storebrodern, inte mig själv, nej för jag, mitt riktiga jag dög inte för Shinji. Så då fick man gå omkring med ett löjligt leende på läpparna och höra sitt eget löjliga skratt, jättekul. Visst. Och det måste jag ju göra än, för om jag skulle bete mig konstigt, mig själv, så skulle mamma få damp. Hon hatar mitt riktiga jag, och jag hatar den hon vill att jag ska vara. I början, dem få gångerna jag vägrade, då var straffet inget annat än slag. Hon drog med mig i sitt sovrum sedan kunde hon trycka upp mig mot en vägg och bara börja slå, ibland höll hon på i flera minuter. Det var min stolthet som fick mig att inte falla ihop av smärta. För det är ju så med killar, det är som att man ”krymper” om man får stryk av en tjej. Och jag ville inte ”krympa”, jag ville inte förlora min stolthet, så jag bara stod där och tog emot alla slag, utan att fälla en enda tår, för det är bara svaga som gråter. Fast senare på kvällarna brukade jag gömma mig under täcket och gråta, för jag var egentligen svag, men jag var för rädd för att visa det för andra, och jag hade ju min stolthet att tänka på. Fan, Om jag hade varit tjej hade jag inte behövt tänka på stoltheten, för sånt behöver inte tjejer tänka på. Och om jag hade varit tjej kanske jag inte hade blivit kär i Shinji, och mamma kanske hade tyckt om mig, kanske älskat mig till och med. Mm, visst, detta är ju bara drömtänkande, mamma skulle aldrig kunna älska mig, och jag skulle aldrig kunna älska henne. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna älska någon. Det Shinji skrev i det brevet sårade mig enormt, men jag har ju mig själv att skylla.
Får se om jag skickar in mer delar... orkar inte riktigt nu....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 21 maj 08 - 11:59- Betyg:  | | Så otroligt bra! <3 | | Mp3 - 29 dec 07 - 06:25 | | :_) <3<3<3<3<3<3<<3<3<3& lt;33 | | skogsmusen - 12 maj 07 - 06:21- Betyg: | | Fan du förmedlar en känsla jag kan inte beskriva.. | | BlackandRedRose - 17 jul 06 - 08:14- Betyg: | Jätte kul att du är tillbaka, jag har saknat dina noveller:)
Mermermer;)Du e bäst=) | | TrasigFlikka - 15 jul 06 - 08:02- Betyg: | Sara du har blivit kung.. lr ja.. ska man säga drottning på att skriva!
du har utvecklats enormt mycket!
om man jämför med det du skrev i början av sjuan, åttan och nu
så har du utvecklats grymt mycket och det är skitkul och läsa det du skriver!
Fortsätt skriva, du kan bli en grym författare när du blir äldre, tro mej!:D | | _m4ng0_ - 15 jul 06 - 07:41- Betyg: | | Jätte bra :] väntar på mer, om det kommer :D |
|
|
|
