Vi föll som ett skyfall - 01 [M/M] |
Oscar och Alexander återuppstår. Men i en helt annan värld.
De första regndropparna föll tungt, som en förvarning. Sedan knäppte det till och det var som om hela himlen öppnade sig. Alexander sprang upp för kullerstensgatorna med sportbagen som skydd över huvudet. Hans mörkgråa blick dansade över butiksfasader som hade stängt för dagen och duvorna kurade under taken medan regnet forsade från stuprören. Rörelser från en tvärgata fångade hans uppmärksamhet och hans fötter ändrade riktning utan att fråga om lov.
En grön dörr stod öppen och ovanför hängde en gammal smidesskylt. Ohlanders Thé & Kaffe. I dörröppningen stod en ung kille med mörkt, lockigt hår och betraktade skyfallet. Innan Alexander hann stoppa sina springande fötter stod han bredvid honom i dörröppningen. Han kunde känna hur regnet letade sig från hans ljusa hår och vidare ner längs hans kinder.
”Har ni-”, han sänkte väskan och kammade undan den våta luggen. ”Har ni öppet?”
”En halvtimme till”, svarade killen med de mörka lockarna och nickade in mot det lilla caféet. ”Men jag kan sätta på en ny kanna, om du vill?”
”Kaffe, helst”, svarade Alexander och följde efter honom in. Han torkade sig i ansiktet med den genomblöta tröjan och såg sig samtidigt omkring. Det var en gammal lokal med tjocka, vita stenväggar och handblåst glas i fönsterrutorna. Runda bord med stora fåtöljer stod upptryckta längs väggarna och Alexander noterade att det var en handfull personer som satt utspridda i rummet.
”Tar du mjölk i kaffet?”
Han hade fastnat med blicken vid en gammal dam som långsamt snurrade på sin tekopp, djupt försjunken i tankar. Hon såg plötsligt bekymrad ut och Alexander fokuserade istället på det mörkhåriga biträdet. Oscar, berättade den silvriga namnbrickan.
”Svart, tack”, svarade han tillslut, när frågan hann ikapp honom, och ställde ifrån sig sportbagen på golvet. Han satte sig på en av barstolarna och lyssnade till det intensiva sommarregnet medan Oscar malde kaffebönor. ”Jag visste inte att det låg ett café här, är ni nyöppnade?”
Oscar såg på honom över kaffemaskinerna och de gröna ögonen glittrade, som om frågan roade honom. ”Vi har funnits ett tag. Du har kanske inte letat tillräckligt noga?”
Alexander ryckte på axlarna samtidigt som mobilen plingade till. Med en ursäktande min halade han upp den från bakfickan och log när han såg vem som sms:at.
[18:41 Nytt meddelande: Min Molly]
Är träningen klar?
[18.41 Sänt meddelande]
Yes. Fastnade i regnet, kommer snart. x
[18:43 Nytt meddelande: Min Molly]
Vi måste prata.
Alexander stirrade på skärmen. Han såg hur Molly började skriva ett nytt meddelande, för att sedan radera det. Om och om igen blinkade de små prickarna. Men hon skickade ingenting mer och Alexander kände hur hjärtat sjönk ner i magsäcken. Rörelsen gav honom sura uppstötningar som brände i halsen, sedan reste han sig så hastigt att Oscar ryckte till.
”Förlåt, men är allt okej?” Frågade det mörkhåriga biträdet och ställde koppen på bänken framför honom. Alexander svarade inte, han svepte bara det varma kaffet och grimaserade när det brände honom. Den plötsliga halsbrännan blev inte bättre för det.
”Kan jag få betala?” Frågade han och flyttade sportbagen från ena handen till den andra. Oscar tog hans tomma kopp och såg kaffesumpen som skvalpade runt nere på botten. Om Alexander hade varit uppmärksam så hade han sett hur Oscar blev några nyanser blekare. Som om kaffesumpen berättade en sorglig historia.
”Vi bjuder på första koppen”, svarade Oscar efter några smärtsamma hjärtslag och Alexander log svagt till tack innan han skyndade sig ut genom dörren. Oscar snurrade långsamt på den tomma kaffekoppen och lyssnade till det smattrande regnet.
.
Lämna gärna en kommentar, det muntrar upp.
|
|
|
|
