Trädet vet |
Trädet vet
Jag tänker på hur trädet står därute nu, i februari månad
i trädgården
fruset
i det nollgradiga
med sitt kala grenverk
en ståtlig björk
längtansfullt sträckt mot
himlens tunna blå
och väntar på att få klä sig
i någonting vackert, någonting dyrt
och exklusivt, haute couture kanske
och att det är en symbios jag ser, en syntes
som pågår i det tysta
med snöklädda hustak
gnistrande reflexer
solljuset
förunnat mig
skuggspel på husfasader
krympande snötäcke
på marken
småfåglar
på intensivjakt
efter mat
och ja... trädet
stilla ute i trädgården, naket
som en kvinna
på sin kammare
halvklädd
med armarna vällustigt sträckta
i färd med att svepa aftonklänningen över sina axlar
drapera
sin skapelse
inför kvällens
festligheter
i societetslivets närmaste krets
Ja, det står därute, trädet, naket, fruset
men inte länge till, ljuset
kommer att klä henne
fotosyntesen
kommer att klä henne
i knoppar först
därefter
i grönska
till en av kvällens många drottninglika varelser
med väl valda
smycken
kring hals
och armled
Trädet vet detta:
det kommer att bli
en fin sommar
en riktigt härlig fest
åtminstone några dagar
till våren redan, till sommaren
och kanske, om trädet har tur
att hon, när det blir dags
får låna en förförisk doft
av syrénbusken intill
och om detta kan jag berätta
från där jag sitter och iakttar allt
med en rejäl februariförkylning i kroppen
i mitt vardagsrum, med en stillsam CD
på lägsta förnimbara
ljudnivå
som sällskap
|
|
|
|
