Min älskade pappa |
Jag har inga ord att beskriva med hur mycket jag är förkrossad
Och saknar att just du, min älskade pappa lämnat mej.
Vad ska jag ta mej till utan dej?
Jag saknar att prata med dej.
Du var den bästa pappan man kunde ha bett om.
Du stod alltid upp för mej oavsett vad.
Du förvarnade alltid ifall jag kunde komma hem eller inte.
Flera gånger kunde jag inte komma hem pga mamma.
När jag hade gjort första tatueringen till exempel.
Då gömde jag mej hos Dilman i flera dagar tills
Det lugnat ner sej hemma. Var ju också problem när jag piercade näsan,
Då var jag hemma hos stor Therese i flera dagar.
Då hade jag inget missbruk. Cigaretter ja,
men det visste ju varken du eller mamma om.
Ni visste bara att Jessika rökte. Erik visste om att jag rökte
men han skvallrade aldrig på att jag rökte. Bara på Jessika.
Kommer ihåg då du sa till mej att hålla mej borta hemifrån så länge det gick.
Och du kunde bistå med pengar för att det var omöjligt att vara hemma.
Det var ju den gången jag hamnade på tjej boende i stan i några dagar.
Och sen fick jag flytta in hos grann tanten Ingun.
Vilket mamma avskydde att jag gjorde.
Men det höll mamma borta därifrån.
Det är så mycket jag gått igenom tillsammans med dej i mitt liv.
Både bra och dåliga. Det jag saknar mest av allt är att kunna prata med dej.
Jag mår så oerhört dåligt att du inte finns mer.
Nu behandlas jag ännu värre av hela familjen, vilket vi pratade om innan.
Jag hade minskat på mitt missbruk och lämnat bra prover till läkaren. Som du sa, Jessika är en alkis på ett annat sätt än vad jag var/är. Hennes missbruk påverkar mer hennes hälsa. Hon var så elak och vägrade lyssna på mej när jag berättade om hur min hälsa var/är. Du lyssnade iaf. Hon sa att nu när hennes prover visar lättare skadlig påverkan på hennes lever, så måste ju min lever vara total förstörd för jag skulle vara mer missbrukare i alkohol än henne.
Dom anklagar mej nu för att vara piller missbrukare.
Du visste hur trött jag kunde bli om jag ansträngt min hjärna för mycket.
Speciellt också när jag sörjer någon. Och är påväg in i min djupa årliga depression igen.
Man låtsas först att allting är bra och är i total förnekelse att någon dött, även förnekelse med hur jag mår.
Jag kämpar att inte bli sängliggande.
Även fast jag inte tagit tabletter så kan jag vara vaken i flera dygn. Är oroligt mående.
Går runt som en zombie. Hänger bara med i hälften vad folk pratar om.
Min hjärna stänger av. Jag fastnar med annat. Byter uppgifter att göra.
Försöker distrahera mej själv från att
bara skrika rätt ut av ilska och sorg över att du inte finns mer.
Det enda jag vill just nu är att kunna prata med dej.
Du har besökt mej flera dagar i rad nu. I mina drömmar och även här i Boden. Där jag nu bott ett tag.
Om jag har tur får jag emellanåt sova 2-3 h per dygn.
Min depression började komma redan innan du gick bort.
Vilket jag faktiskt vet att du visste.
Annars hade du inte ringt mej så ofta. Och jag är rädd att må så dåligt att jag inte orkar mer igen.
Jag har stöd och kärlek här. Men du vet, ibland räcker inte det när jag mår som värst.
Jag sörjer nu dej mitt i allt kaos.
Min hjärna går på högvarv, emellanåt vill jag bara skrika och gråta ihjäl mej.
Jag kommer sörja dej, troligtvis väldigt länge.
Just nu sker bara sakliga saker. Som nu är det jag som kommer ha äganderätten på farmors grav.
Där även du nu ska ligga.
Jag mår inte alls bra av att jag skrev under papper på att byta ägare till graven.
När jag får papper på att jag är nya ägare kommer jag vara tvungen att ta in i huvudet att du inte finns mer.
Jag är fortfarande i förnekelse. Jag vill bara ha dej hos mej.
Du hörde alltid av dej och kollade hur jag mådde. Trots mitt missbruk.
Och även dom gånger jag inte bodde hemma pga mamma eller för att jag flyttat,
så var det alltid du som genuint alltid kollade hur jag hade det.
Även fast du inte alltid kunde komma till mej när jag behövde hjälp så räckte det med att vi pratade i telefon.
Vissa saker var i för sej om el kopplingar.
Jag kunde berätta i princip allt för dej. Du fanns där.
Du skyddade mej ifrån mamma när det var som värst.
Värsta gången var ju dock när jag kom hem med brutet ben och gips.
Jag hade ju hoppat iväg och supit som fan. Hur jag lyckades ta mej hem är ett under.
Det blev det enorma bråket med mamma. Och du hoppade i mellan.
Jag höll nästan på att knivhugga dej istället för mamma.
Det ber jag dej att förlåta mej för.
Hjälpen jag fick av dej är jag oerhört tacksam för.
Det gick alltid att prata med dej om mitt mående. Och jag lyssnade på dej om ditt mående.
Du bad i för sej mej ringa när jag var mer nykter för att kunna hålla bättre konversationer.
Eller bara att jag skulle försöka sova i några timmar,
då jag oftast inte sovit ordentligt på länge.
Du ringde mej varje dag när jag var inlåst på sjukhus.
Du var i för sej den enda jag ville prata med. Och Jonathan förstås.
Ni är dom enda i familjen som fattar hur dåligt man kan må.
Även fast du emellanåt var sjuk med mani så pratade jag alltid med dej.
Jag var glad att du alltid ringde mej och pratade.
Även fast man ibland tyckte det var lite jobbigt. För jag var orolig att du skulle bli mer sjuk.
Jag tjatade på dej ofta att äta din medicin. Vilket du i för sej gjorde på mej också.
Du och Jessika var dom enda som hjälpte mej när jag blev inlåst på psyket. Nä
Ni hämtade mej eller skickade taxi. Och ni kom även dit med godis,
läsk, hörlurar och laddare till min telefon.
Men även att enbart hälsa på. Och ge mej kramar.
Vi bägge två kände oss som svarta fåret i familjen.
Speciellt från mammas sida av släkten.
Vi försökte vårt bästa att "passa in".
Vi ansträngde oss när vi var tvungna att delta på släkt grejer..
Jag är glad över att du och jag själva hittade på saker tillsammans. Utan alla andra.
Som när vi reste till Gerd i Bergen.
Eller när vi åkte till Göteborg för Mew konserten.
Jag är glad att du följde med mej på min första Mew konsert.
Ingen annan kunde följa med. Och du tyckte förvånansvärt att Mew var bra.
Det var kul också när du åkte med oss "ungdomar" till Berlin.
Det gillade jag något enormt. Nu i somras var sista resan vi gjorde ensamma.
Det var kul att jag iaf hade dej i några timmar själv. Innan kaoset ute på landet.
Jag är glad att Gaga bestämde mej för att åka med.
Även fast jag från början inte ville åka dit.
Jag åkte bara med för din skull. Som jag även gjorde när vi åkte till Vemdalen.
Och när vi åkte till Degerfors för att själva trampa på cykel som vi åkte på ett mindre tågspår.
Resan till Kramfors som vi nu i oktober skulle ha gjort.
Du, jag och Jessika, får vi ju tyvärr inte göra med dej levande.
Jag är så ledsen att vi inte hann göra det tillsammans.
Vi får däremot ta med dej I urnan i bilen upp.
Jag tror att jag kommer gråta ihjäl mej den större delen av resan då.
Det blir vår sista resa tillsammans oavsett.
Vi lär stanna på vägen upp och prata om olika minnen vi haft med dej.
På olika platser längs vägen.
Nu är det din tur att sitta i mitten i baksätet älskade pappa.
Du var mitt allt, den jag alltid älskat
och kommer alltid att hålla enormt mycket nära mitt hjärta.
Det finns så mycket mer minnen jag har med dej.
Det är dock omöjligt att skriva ner alla minnen.
Nu har jag i alla fall fått ut en del av det viktigaste.
Jag hoppas du vakar över mina barn och mej.
Jag tyckte om att umgås med dej själv.
Jag kommer alltid att sakna dej.
Och vi ses sen när det är min tur.
Jag vet att du och lill Jenny kommer att hämta mej
när det är min tur att gå vidare från detta liv.
Tack för att just du var min pappa.
Jag älskar dej för alltid från din dotter Jensa
|
|
|
|
