Genom mina ögon: Del 1 |
Klockan är snart 15.00 och jag är som alltid ganska stressad. Jag rafsar åt mig min mobil som ligger på laddning bredvid sängen… skärmen lyser upp och min bakgrundsbild tagen på stranden i Rhodos tar mig tillbaka för en sekund. Fan. Mobilen har bara hunnit ladda upp till 42 procent. Jaja, det får räcka, säger jag högt i min ensamhet. Ute i hallen slänger jag på mig min favorit jacka jag en gång köpt på en second hand för nästan ingenting. Nycklarna och korthållaren ligger redo i fickan. Nu måste jag rusa om jag ska hinna. Jag går ut ur lägenheten och låser ytterdörren. Känner efter en extra gång om det verkligen är låst, ett ovälkommet tvång jag fått på senare år. På porten sitter en lapp om en kommande fest, inte min utan grannens. Jaja, hinner inte stanna och läsa nu.
Ute blåser det kyliga vindar och jag tycker mig känna några stänk med regn mot ansiktet. Typiskt väder för min nuvarande adress. Jag ökar på stegen och tar upp mobilen för att titta på klockan. 15.25.
Trappen ner till tunnelbanan är ganska lång. Varm luft slår emot mig med en lukt av urin, cigarettrök och olika parfymer. Och så trängseln, främst med turister, som står och tittar på kartor om vart de ska, eller stannar mitt i gången för att ta upp en karta över tunnelbanorna. Fast de värsta turister är de som står på fel sida om rulltrappan trots alla skyltar. Tempot är högt nere i biljetthallen. Men jag är rutinerad och det brukar flyta på bra. Det är över 13 år sedan jag flyttade hit från en liten håla i Småland. Tiden går snabbt och livet här har blivit lika mycket en vardag som det var att byta blöja på snoriga barn eller hänga dyngsura kläder i torkskåp.
På perrongen står den vanliga folkmassan. En hemlös som ligger och sover intill väggen, framför honom står en text på papper och en mugg med småmynt i. Lite längre bort står turister med stora systemkameror och fotar ankommande tåg. Det nyförälskade paret sitter på en av metallbänkarna och tittar varandra djupt i ögonen och håller hand. Några kostymnissar utplacerade längs med hela perrongen står med sina fina datorväskor och portföljer och ser viktiga ut. Resterande folkmassa står med ansiktena ner i senaste modellen av Iphone eller någon annan Smartphone.
Jag sneglar bort mot den stora klockan som hänger ovanför perrongnumret. Uret visar 15.54…
|
|
|
|
