Ögonkontakt: Del 3 |
Bevis… Allt börjar kännas lite för verkligt. Hon blir rädd. Men varför är hon rädd, hon är ju bara en spelbricka i hela denna historia?
Hon tittar på sms:et och läser det flera gånger om. Jag har bevis. Hon funderar en stund på om hon ska svara och vad hon i så fall ska svara. Hon börjar på en mening men raderar den. Drar en djup suck och önskar att detta var en dröm. Det vibrerar igen.
”Möt mig vid kyrktornet nu om du är redo för sanningen".
Hon tittar bort mot kyrkan. Hon undrar om hon varit iakttagen hela tiden hon suttit på torget, eller om det bara är en slump att Tessan vill ses där. Hon reser sig upp och går med bestämda steg mot tornet. Det har börjat dugga ute och luften är tung. Det doftar varm asfalt, den bästa av dofter på sommaren tycker hon. Hon fäller upp luvan på jackan för att slippa bli blöt. Hon möter en äldre herre som är ute med sin hund. Han tittar på henne med nyfiken blick, så som bara pensionärer kan. Varför är de alltid så nyfikna?
Hon skakar på huvudet och går vidare. Kyrktornet lyses upp av några lampor på fasaden och alldeles nedanför ser hon att det står någon. Tessan. Hon röker och tittar ner i marken. I hennes ena hand håller hon någonting. Inte fören hon kommer närmre ser hon att Tessan håller i ett papper av något slag. Hon börjar småspringa. Vill omfamna sin bästa vän och tala om att allt kommer att bli bra. Men när hon kommer fram rör Tessan inte en min. Hela hon känns stel och kall. Inte längre som hennes spralliga pratsamma och glada vän.
– Hej, säger hon och försöker få ögonkontakt med Tessan.
Tessan räcker fram pappret till henne och tänder en ny cigarett.
– Titta och läs, säger hon med monoton röst. Fortfarande utan att titta henne i ögonen. Hennes blick är sänkt i marken och den Tessan hon kände verkar vara borta för alltid.
Hon öppnar upp det dubbelvikta pappret och läser i tystnad. Orden försvinner in i varandra men hon kämpar sig igenom varje mening. Hennes ögon fylls av tårar vilket bara gör det svårare att läsa. Men det verkar som att Jack talade sanning. Han och Tessan har en historia. En historia som utspelade sig flera år tidigare och som slutade i tragedi. Pappret var inte vilket papper som helst. Det var ett födelsebevis.
Ett födelsebevis på en invecklad bakgrund som hon nu förstod varför Tessan aldrig nämnt. Att Tessan växt upp som fosterbarn visste hon redan, att hon flyttat från stad till stad och praktiskt taget bott i en resväska. Hon visste allt för väl hur det kändes att vara en främling i sitt eget hem, att inte vara älskad på riktigt, då hon själv varit ett fosterbarn. Det var det hon och Tessan hade gemensamt, som gjorde att de klickat så bra första gången de träffades. Men hon visste inte att Tessan blivit gravid som 15-åring och tvingats ge upp barnet till socialtjänsten och ett liv inom systemet.
Hon tittar upp på Tessan, som fortfarande har blicken fäst i marken och tar bloss efter bloss. Hon verkar helt förstörd.
Hon fortsätter att läsa och ser att föräldrarnas namn som står listade är just Tessan och Jack. Deras förflutna var nu ute i det öppna. För hennes ögon och öron åtminstone. De hade alltså fått ett barn ihop som unga tonåringar. De hade varit förälskade. Hon drar en lättnandes pust, att Tessan varit ärlig och det inte var värre än så.
- Det är inte hela historien, mumlar Tessan och räcker fram ännu ett papper.
Hon ser på Tessan när hon sträcker fram det gulnade pappret hon håller i. Hon har påsar under ögonen och mascaran har runnit flera gånger om längs med kinden. Hon tar emot pappret och lägger märke till dess ålder. Detta papper var mer slitet och hade sina revor och fläckar. Hon vecklar upp det försiktigt.
Det verkade vara en form av brev, skrivet med skrivmaskin. Hon satte sig ner på trappan in till kyrktornet och samlade energi. Tessan stod fortfarande upp, men hade nu börjat vanka fram och tillbaka. Hon började läsa.
|
|
|
|
