Inget rengöringsmedel biter på det här |
Moppar golvet igen.
Igen
Trotts att jag gjorde det för bara fem minuter sedan.
Trotts att jag gjorde det igår
Och i förrgår.
Måste tvätta,
skura
skrubba
tills golvet skiner.
Där får inte vara ett korn av sanning kvar.
På golvet
Där vi precis hade vår breakdown.
Ingen såg något då
Ingen kommer se något nu heller.
Det ska vara skinande rent.
Jag glömmer lättare då
När all skam åkt i soporna och golvet är skinande rent och doftar av citron.
Skurmedlet jag de första tio minutrarna stod och stirrade på så hårt att jag blev förvånad över att den gula Ajax flaskan inte exploderade i ren protest över min brännande blick.
Jag överväger alltid på att dricka det.
Innan jag hämtar mopparna i badrummet.
Jag överväger alltid alternativet.
Vad händer om jag häller i mig hela flaskan?
Kommer jag bli ren då?
Kommer det vara tillräckligt för att förgifta mig?
Kommer jag bli bra då?
Kommer det kunna skada mig tillräckligt för att ta mig härifrån?
Kommer det göra någon nytta?
Nej.
Någon dag
Men inte idag.
Först måste jag radera alla spår
Städa undan allt kaos jag ställt till med.
Ingen får se.
Dem kommer märka att något är fel tids nog ändå.
Sådan här skit syns.
Och känns ännu mer.
Det bryter ner mig successivt och jag har sysslat med detta nu i snart fem år.
Om man kan bryta ner sig själv mer.
Blev detta min nya brytpunkt.
Brytpunkten.
Den som jag aldrig trodde skulle komma.
Jag tänkte att "det kan inte bli värre än vad det är nu",
Någon dag ska jag lära mig att aldrig använda ordet "aldrig" när det kommer till psykisk ohälsa och all skit man kan hitta på genom den.
För detta kom som en jävla storm.
Tog över mitt liv
och alla mina gamla självskadebeteenden blev en fis i rymden jämfört med detta.
För varje gång jag gjorde det "bara en gång till"
För varje gång,
För varje gång knäcktes ytterligare ett ben i min kropp.
Slets ytterligare en kroppsdel loss från mig.
För varje gång dog jag lite mer.
Och jag märkte ingenting.
Jag bara fortsatte.
Tills jag låg på badrumsgolvet utan någon som helst ork att ta mig upp igen.
Tills blodet jag spolade ner i toaletten inte slutade komma på nytt.
"Låt mig förblöda då"
"Låt mig dö"
Från att kunna vara relativt social och kunna umgås med diverse människor,
Till att skämmas så över min egen existens att jag knappt vill gå utanför dörren.
Till att inte ens våga sätta min fot på jobb utan att vilja kräka på mig själv,
Inte ens våga gå till gymmet, min frizon, min överlevnadsstrategi,
för mitt äckel förföljer mig överallt.
Likt ett virus som inte riktigt syns men om du kommer mig för nära blir du smittad.
Mitt äckel omringar mig.
Trampar ner mig varje chans det får.
Kväver mig.
Jag dör
Långsamt
Mitt framför ögonen på er
Och ingen gör någonting för att hjälpa!
För det syns ju inte.
Psykisk ohälsa, sjukdomar och diagnoser.
Det syns ju sällan utåt.
Och vi,
har blivit alldeles för bra på att dölja.
Men efter alla dessa jävla år.
Kunde man ju tycka att någon,
vem som helst,
men bara någon...
Kunde sätta sig ner med mig,
hålla om mig,
trotts allt äckel,
alla misstag,
allt mörker,
all smärta,
jag bär runt på.
Trotts det,
ljug om det behövs,
men snälla,
bara håll om mig och säg att det kommer bli bra igen.
|
|
|
|
