HP - I walk in moonlight | 02 [M/M] |
Jag försöker att ladda upp den här delen igen. Lämna gärna en kommentar. Puss.
Den kraftiga inbromsningen och tågets gälla signal väckte Remus med ett ryck. Hjärtat rusade och han var halvt uppe från sätet med trollstaven i handen när Sirius tog tag i hans arm. Hans mörka ögon stirrade oseendes runt i kupén, det var som om han befann sig någon annanstans. I en mardrömsvärld bara han kunde se.
”Ta’t lugnt, det var bara tåget. Vi är framme”, sa Sirius och lät blicken vandra över Remus som långsamt insåg vart han var. Han sänkte trollstaven och försökte skaka av sig obehaget som fyllde hans lungor och gjorde det svårt att andas. ”Du borde byta om. Snabbt.”
Sirius hade rätt. Remus hade fortfarande inte bytt om till den svarta skolklädnaden. Fan. Fan. Fan. Händerna skakade när han snabbt försökte dra av sig tröjan samtidigt som han sparkade av sig skorna. Sirius släppte hans arm och backade undan.
”Jag går ut och håller en vagn”, sade han och tog buren med Artemis och sin egen koffert innan han snabbt försvann ut ur kupén. James lyfte ner Remus koffert från bagagehyllan och slängde åt honom skoluniformen som låg högst upp i packningen. Hans mörkbruna ögon stirrade på Remus halvnakna kropp som om han inte hade sett den förut. Som om han inte varit ärrad, redan innan.
”Det var blodmåne i juli”, utbrast han plötsligt, han var alldeles grå i ansiktet. ”Inte sant?”
Remus vägrade att möta James blick. Han hade klivit i byxorna och knäppte den kritvita skjortan. Peter vek hjälpsamt ihop hans vanliga kläder och sträckte sedan ut handen som om han väntade på någonting. Remus stirrade på honom medan han drog på sig själva klädnaden, han förstod inte vad-. Insikten fick den lilla färg han hade att lämna ansiktet.
”Jag-”, började han, men Peter skakade på huvudet. Motvilligt tog han av sig kepsen och drog handen genom det lockiga håret. De två vännerna sa inget, men i skenet av lamporna såg man hur djupa ärren var.
De hörde hur de sista eleverna lämnade tåget och James sände Remus ett svagt leende innan han tog sin koffert och buren med kattugglan i.
”Kom nu, Sirius väntar.” Peter följde efter med kofferten släpandes bakom sig och kvar stod Remus. Han kunde inte. Han ville sjunka ihop i en gråtande hög. Han ville skrika och förhäxa saker. Han kunde inte. Naglarna grävde djupare in i handflatorna. Andningen tappade takten.
”Remus.” James kom tillbaka in i kupén när han märkte att vännen inte följde efter och plockade åt sig Remus koffert, han gav honom en knuff i ryggen för att skynda på honom. ”Kom igen nu, vi är sist kvar. Förstaårseleverna har redan lämnat stranden.”
”Har de-, men vi-”, Remus snubblade efter James, hjärtslagen hamrade i öronen. Som i ett töcken lät han sig ledas bort till den svarta droskan och Sirius drog in honom precis som den satte fart.
”Vad håller du på med? Varför tog det sån tid?” Fräste Sirius, vassare än det var tänkt. Han drog ett djupt andetag och de gråa ögonen såg på Remus med uppgivenhet i blicken. ”Förlåt. Jag är bara-”
”Det är lugnt, förlåt, det är jag som-”, svamlade Remus och försökte desperat att få ordning på slipsen. Den ville inte. Hur han än gjorde blev det fel. Rörelserna blev allt ryckigare och tårarna brände bakom ögonlocken. Sirius knuffade bort hans händer och hjälpte honom att knyta den. De långa fingrarna rörde sig lugnt och metodiskt.
”Ju större grej du gör av det här”, sade han och fokuserade på den randiga slipsen, ”desto värre kommer det att gå. Om du bara lugnar ner dig och beter dig som vanligt så kommer ingen att tänka på det.”
”Vi tar oss igenom kvällen tillsammans, Moony. Tror du verkligen att vi skulle lämna dig i sticket?” Frågade James och lade armen om hans rygg. Peter nickade där han satt inklämd i hörnet. Remus stirrade ut genom vagnsfönstret och försökte förgäves att svälja gråten.
Droskan tog dem genom Hogsmeade och upp längs den slingrande grusvägen, lagom de passerat grindarna så såg de slottet i sin helhet. Hogwarts. Med alla dess tinnar och torn. Det lyste välkomnande ur fönstren och längsmed vägen hade lärarna placerat ut magiska eldar. Gnistor från de små eldarna dansade i kvällsluften och Remus lät sig förloras i deras fladdrande rörelser. Han satt lutad mot fönstret och fokuserade på först den ena elden och sedan den andra. Gråten hade äntligen avtagit och han kände hur tröttheten drog i honom.
”Ser du?” Viskade Sirius och lutade sig fram så att han kunde peka ner mot den Svarta sjön. Han hade flyttat sig så att han nu satt alldeles nära. Remus vände blicken mot sjön och såg små ljusglimtar som guppade runt på det mörka vattnet, ett leende fladdrade över hans läppar.
”Var vi någonsin sådär små?” Viskade han tillbaka och slöt sedan ögonlocken. Han lät vagnens rörelser vagga honom lugn. ”Det känns som om de bara blir mindre för vart år som går.”
”Remus?” Det var Peter som höjde rösten och Remus vände sig mot honom, han hade satt sig vid det andra fönstret och betraktade slottet som kom allt närmre. ”Madam Pomfrey och Professor McGonagall väntar på oss utanför den stora porten.”
”Vad menar du med att Remus inte får gå på sorteringsceremonin? Det är ju befängt!” James blev fullkomligt rasande när Professor McGonagall och Madam Pomfrey förde Remus mot trapporna istället för den Stora salen där festligheterna snart skulle dra igång. Sirius och Peter såg lika förargade ut och Remus kämpade återigen mot illamåendet. Efter en enda blick hade Madam Pomfrey omslutit honom i en hård kram och Remus gav upp den inre strid som pågått inom honom hela dagen. Med hennes arm runt midjan lät han sig föras bort mot Sjukhusflygeln utan att protestera. Hans vänner, däremot, ville inte ge upp utan en strid. De skyndade efter dem så snart packningen burits av den hästlösa droskan.
McGonagall stannade mitt i ett steg och snurrade runt. Små röda fläckar bredde ut sig på kinderna och avslöjade hur frustrerad hon var. ”Mr Potter, ni är väl inte blind? Ser ni inte, att Mr Lupin behöver vård?”
”Ärren har läkt, de-”, började Sirius, minst lika irriterad. Han klarade inte av att se hur lätt Remus togs ifrån dem. De skulle ta sig igenom kvällen tillsammans.
”Mr Black.” McGonagall avbröt honom och blev, om möjligt, ännu kortare i tonen. ”Jag tänker inte låta Mr Lupin utsättas för fler prövningar denna kväll. Och om ni ursäktar, nu jag ska möta förstaårseleverna. Jag föreslår att ni ansluter er till ceremonin.”
”Du kan inte bara-”, började Sirius igen, men blev avbruten en andra gång.
”Det är okej”, sade Remus och log svagt. Ett leende som inte riktigt nådde ögonen. I ljuset av facklorna såg man hur tunn han blivit under sommaren. ”Jag orkar inte, Sirius. Inte ikväll.”
”Men vi skulle ju-”, försökte Sirius fortsätta, men Remus skakade på huvudet och Sirius blev stående mitt i hallen medan den omaka trion fortsatte upp för trapporna. De tre vännerna följde dem med blicken tills trappan svängde av och de försvann bortom synhåll.
”Kom nu Sirius”, viskade James och la armen runt hans axel. ”Det blir bäst såhär.”
Sirius följde motvilligt med, men blicken dröjde sig kvar vid trappan så länge den var inom synhåll.
Under tiden som sorteringsceremonin pågick i den Stora salen så blandade Madam Pomfrey i ordning en lugnande brygd och Remus lade sig ner på en av de vita sjukhusbritserna. Han kände sig både tung i kroppen och kraftlös på samma gång.
”Blodmånen var ovanligt kraftfull i år”, sade Madam Pomfrey och räckte honom den mörkgröna drycken. Ångorna krusade sig i luften och Remus tog en tveksam klunk. Det smakade choklad och någonting oidentifierbart. ”Din far skrev till oss och informerade om ert tillstånd. Har ni känt av yrsel?”
Remus nickade och tog ännu en munfull av den lugnande drycken. Det var som om hans celler sög åt sig av den tjocka vätskan och spänningarna släppte i både nacken och axlarna. Lungorna vidgade sig och det blev lite lättare att andas.
”Blodtrycksfall?” Fortsatte Madam Pomfrey och tog ett snabbt blodprov.
”Jag tror att jag har järnbrist”, svarade Remus efter en stund. Han gick igenom sin mentala lista. ”Det tog mig tre dagar efter fullmånen i juli innan jag kunde äta igen. Den senaste förvandlingen var också mer smärtsam, men jag var vid medvetande längre än jag lyckats vara det senaste halvåret.”
”Nästa fullmåne infaller om tolv dagar, inte sant?” Frågade Madam Pomfrey och antecknade någonting i sitt lilla block. Remus nickade stumt. ”Jag eller Minerva följer dig ner till stugan. Vi tror det är bäst om du kommer hit dagen innan, så leder vi dig via den underjordiska gången.”
Madam Pomfrey såg till så att han drack upp hela brygden innan hon tog glaset och klappade honom på axeln. Hennes blick dröjde vid de djupa ärren, munnen snörptes ihop.
”Det kommer att ordna sig, Mr Lupin. Lita på det.”
Remus visste att hon försökte intala sig själv, men lät det passera. Han var för trött för att oroa sig mer. Istället lät han brygden göra sitt och drogs in i ett omfamnande mörker.
|
|
|
|
