"Nära döden upplevelse" |
Jag, mamma och mina tre småsystrar (Agnres, Maria & Matilda) åkte till Askersund för att bada och ha det roligt.
Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss...
När vi kom fram gick vi ner till stranden för att bada.
Det var överraskande nog jättevarmt i vattnet, 21 grader tror jag, och det blåste upp ganska stora vågor.
Det var ju klart roligast av allt.
Efter att vi hade badat där ett tag fick Jag för mig att Jag ville gå till hopptornet och hoppa. Agnes och Matilda ville hänga på så vi gick och sa till mamma att vi skulle gå dit bort ...
Men vi fick absolut inte gå dit om inte hon hängde med ”Om det skulle hända något så hör vi inte om ni ropar på hjälp” Hade hon sagt. (Hopptornet ligger nämligen typ 100 meter från stranden där mamma och dom andra satt)
Hon sa också att vi inte fick hoppa innan hon hade kommit dit bort.
Jag, Agnes och Matilda sprang före och klättrade upp på hopptornet och väntade ... Jag klättrade upp och ställde mig på 4 meters höjd, Agnes på 2 och Matilda på 2 också.
När vi stod där uppe kom Maria (som bara skulle titta på) och hon ropade till oss att ”Hoppa inte förrän mamma kommer” Men det blåste så mycket så vi uppfattade det som att hon sa ”Hoppa Anna” så jag stod där ett tag, sedan började Agnes småklaga över att det blåste så kallt så hon ville att vi skulle hoppa. Och det gjorde vi också … Tyvärr.
För det var DÅ det hände.
Jag hoppade först från mina 4 metrar, därefter kom Agnes och Matilda i också. När alla var i vattnet blåste vågorna upp mer och mer … Jag och Matilda hade redan börjat simma mot klipporna där stegen satt, medan Agnes hade simmat tillbaka en bit eftersom Matilda hade tappat sina öronproppar. Tur nog var väl att Agnes gjorde det. För när Matilda & Jag var på väg mot stegen så kommer det en våg som gör att vi åker med den in och slår in i stegen.
Utan att förstå själv hur det gick till fick i alla fall Jag ett grepp om ena sidan på stegen … Matilda däremot, hann aldrig få något grepp om stegen så hon fortsatte tillbaka ut i vattnet igen … Eftersom det blev som ett tillbakadrag av vågen hamnade hon olyckligtvis UNDER vattenytan.
Jag som fortfarande höll i stegen fick se Matilda när hon bara försvann under vattenytan. Jag fick panik och skrek så högt jag kunde. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att hon måste upp igen, fort! Så utan att tänka jag sträckte mig så långt ut i vattnet som jag kunde, och utan att släppa taget om stegen hittade jag tills slut Matilda som befann sig en bit under vattenytan.
Även hon även var panikslagen men också chockad och rädd. Jag drog upp henne med min lediga vänsterhand och drog henne så att hon kunde få ett grepp om stegen, men hon tappade taget igen, och ännu en gång hamnade hon under vattenytan.
Den här gången hade även Agnes hunnit simma fram till oss, och även hon virvlades ner i vattnet tillsammans med Matilda … För ett kort ögonblick såg jag inte någon av dom, men tills slut lyckades Agnes själv komma upp med huvudet ovanför vattenytan. Matilda däremot fick jag ännu en gång leta efter under vattnet, och så fort jag såg henne tog jag tag i hennes arm och försökte samtidigt som hon drogs ut att lyfta och dra henne till stegen. Och till slut fick även hon grepp om den.
Sedan trots rädslan och paniken var jag tvungen att få tag i Agnes. Samma sak där, hon åkte under vattnet men jag fick tag i henne men till slut fick jag upp henne, så att alla hade ett grepp om stegen.
Vågorna fortsatte att slå mot stenklipporna men det enda vi tänkte på var att ta oss upp på bryggan igen.
När vi tre tills slut kommit upp från vattnet möttes vi av mamma som hade hört mitt skrik och även hon hade förstått att något var fel, och i panik frågat Maria vad som händer. Maria hade trott att det var vågorna som slog mot klipporna och därför inte tänkt så mycket på att jag skrek. Jag vet inte riktigt men allt hände så fort så jag tror inte riktigt att mamma heller förstod att det verkligen gällde liv & död.
Följderna blev att jag skrapat sönder halva magen mot stenklipporna + att jag knappt kunde röra högerhanden eftersom varje gång som vågorna slog in mot stegen försökte den sedan dra med mig ut igen. Detta gjorde att mina fingrar slets utåt hela tiden, och jag var tvungen att försöka hålla mig kvar.
Agnes hade skrapat sönder knäna eftersom hon drogs mot klippväggen när jag skulle dra upp henne, och Matilda, hon fick ont i ryggen, hälarna och fingrarna, eftersom även hon hade hängt i stegen och skrapat upp sig medan jag kämpade för att få upp Agnes.
Jag kan tala om att jag aldrig har varit så rädd i hela mitt liv. Eller jo igår vad jag riktigt rädd också (Nadja du vet vad jag talar om) men det här var nästan snäppet värre. När det gäller ens egen familj, ens egna syskon så är det inte riktigt samma sak.
Att för en kort stund inte veta om man själv eller ens systrar inte kommer överleva, utan försvinna ner i vattnet.
Det var hemskt! Riktigt hemskt!
Och vågorna som ville dra med en, när jag först inte hittade Matilda under vattnet, paniken, smärtan, rädslan. Ja ALLT!
Fy fan!
Jag vet inte hur djup det är i Vättern men jag är säker på att om någon av oss hade drunknat finns det inte en chans för någon en att dyka ner och hämta henne.
Så TACK gode Gud att det gick så bra som det gick. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag förlorat både Agnes & Matilda!
De personer som tillsammans med alla andra i min familj är det bästa jag äger och har.
Jag vet inte vad ni säger men det här är vad jag iallafall kallar en "Nära döden upplevelse"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sosara - 14 jul 06 - 21:11- Betyg:  | Det är inte riktigt nära döden upplevelse
Hemskt :/
Nära döden upplevelser är det som man kan (inte alla) se när man befinner sig
mellan döden och livet om man säger som så
Om man t ex ligger i koma..
(: | | Madeijra - 14 jul 06 - 20:35 | | låter läskigt.. bra att ni klarade er |
|
|
|
