Friheten |
Ingen vet hur det kommer att bli, tänkte Alex och la det oöppnade kuvertet på köksbordet. Morgonen därpå höll han på att slänga det i soporna. Han la tillbaka kuvertet på köksbordet och lovade sig själv att öppna det samma kväll, efter att han träffat Mi. Mi var Alex bästa vän. Herre Gud, hon var mycket mer än så.
Alex promenerade till arbetet på fabriken. Han gick långsamt och rökte. Det var en skön och kall morgon. Han stannade bara till en gång, vid det sommarstängda biblioteket där han fångade upp sin spegelbild. Jag är fortfarande ung, tänkte han, för ung för den här hålan.
Förr var bukten en färgsprakande och livlig fiskehamn. Innan solen gick upp vid horisonten gick båtar på rad ut mot öppet hav. En kort tid efter att fabriken byggdes var fiskebåtarna kvar. När Alex stämplade in för första gången var den enda fiskebåten som la till i bukten den döve knivsliparens.
På asfaltsparkeringen anlände långtradare från kontinenten och ännu längre bort. De stod på rad vid fabrikens sluss där lastningen ofta pågick till långt in på kvällarna. Arbetet inne vid det löpande bandet var som det var. Men Alex stod ut. Det var bara för en kort tid. Nästa år skulle han lämna byn. Och till skillnad från långtradarna tänkte han inte komma tillbaka.
Alex och Mi träffades nere i byn utanför ICA. Mi var klädd i sommarklänning och höstjacka. Hon stod lutad mot väggen med armarna i kors över bröstet och rökte. På ICA-butikens låga tak satt skrikande måsar på rad. En bilväg skar genom byn här. Söder om den låg en svampig äng där kor förr gått och betat. Följde man vägen västerut nådde man snart fabriken och efter fabriken låg havet, och där fanns ingenting. Norrut låg bostadshus och villor. Alex hyrde ett litet hus av fabriken. Hyran drogs från hans lön varannan vecka. Österut låg grannbyn och efter grannbyn låg resten av världen.
Alex ställde sig bredvid Mi och tände sin cigarett på hennes.
”Vad är det?” frågade Mi och blåste ut ett moln av rök. ”Du ser bekymrad ut.”
”Nä. Ingenting”, sa Alex och ryckte på axlarna.
De stod kvar till klockan var fem i, då gick de och ställde sig vid vägkanten. Bussen kom några sekunder innan klockan slog prick. Den hade vänt nere i bukten och där var det såklart ingen som steg på.
Trots att vägen var lika dålig som vanligt bättrade Mi på läppstiftet.
”Vad gör du?” frågade Alex.
”Nä. Ingenting”, sa Mi och plutade med läpparna.
”Är det för att han ska stiga på?”
”Vem?”
”Du vet vem.”
”Ja. Jo. Vet jag väl.”
”Är du så kär?”
”Alex”, sa Mi och sänkte huvudet så att det försvann bakom sätet, ”håll käften.”
Vid Ässjötorp körde raggarna förbi bussen. Tre överfyllda bilar.
”Vad han skriker.” sa Alex.
”Han är en jävla idiot”, sa Mi, ”det har han alltid varit.”
Nisse stod upp i bilen längst fram. Han höll armarna utsträckta och byxorna satt så långt ner att könshåret syntes. Håret fortsatte över kulmagen, det enda på Nisses kropp som följde bilens rörelser, upp till ansiktets två jättelika polisonger. Nisse hade gått i deras klass fram till åttan, då slutade han eller fick rellen.
”Tror du hans ungar är med?” sa Alex.
”Det är de säkert.”
”Och Annika då?”
”Ja, hon sitter väl där hon med.”
”Det är sorgligt.”
”Ja, fy fan.”
”Saknar du henne?”
”Inte ett jävla dugg.”
Eftersom Nisse var portad på Stället skulle ingen annan av raggarna heller gå in. De skulle skrika och supa utanför i sina bilar.
”Nästa år”, sa Alex.
”Vad?” sa Mi.
”Då slipper jag honom.”
”Nisse?”
”Ja, allihop.”
”Du bara snackar.”
”Gör jag väl inte.”
”Nähä.”
”Du ska få se.”
”Vad ska jag få se?”
”Att jag ska dra härifrån, och det borde du också göra.”
”Borde jag?”
”Ja, Mi. Friheten.”
”Jag vet inte.”
Alex tittade ut genom fönstret. Himlen hade mörknat. Månen syntes. Bussen krängde till. Alex höll andan och lutade sig ut mot passagerargången, bort från Mi. Han bet sig i läppen, suckade och slöt sina ögon.
”Säg istället”, sa Mi, ”Jag ser ju att det är något.”
”Jag vet inte.”
Mi himlade med ögonen och lutade huvudet mot Alex bröst.
”Säg det bara. Kom igen.”
”Jag vet inte.”
Alex vände bort huvudet. Han försökte att se ut genom fönstret, på de vita ensilagen, de gråa åkrarna och de ensamma husen.
”Jag hade en dröm igen”, sa han.
”Vad då för dröm”, sa hon och nickade till några nypåstigna. De var festklädda, som hon var. Och de luktade gott, de doftade frisk luft och parfym. Men han var inte med dem och det fick henne att känna sig nervös.
”Vad då för dröm”, upprepade hon.
”Du kom emot mig med någonting invirat i en filt”, sa han, ”du ropade till mig att du hade ’hittat mitt barn’, att det var ’det vackraste barnet som du någonsin sett’. Du räckte knytet till mig och jag vecklade upp det. Ett barn låg där. ’Visst är det vackert’ sa du.”
”Var det vackert då?”
”Nej.”
”Inte?”
”Det skrek som ett spädbarn, men det hade långa tunna armar och ben och det hade ett jättelitet huvud på en tunn hals.”
”Nämen fy.”
”I drömmen sa jag till dig att barnet inte var mitt, men du sa att det visst var mitt och sen gick du.”
”Har du fått svaret än?”
”Jag tror det.”
”Tror?”
”Det kom ett brev igår.”
”Och du har såklart inte öppnat det.”
”Nej.”
”Det måste du göra, Alex.”
”Jag vet.”
”Lovar du att du öppnar det så fort du kommer hem?”
”Ja.”
”Är du rädd?”
”Jag tror inte det.”
Medan de pratat hade bussen stannat vid fler hållplatser och nu var det så många festklädda ombord att det inte fanns några sittplatser kvar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 2) | arnefredriksson - 31 jan 21 - 01:51- Betyg:  | | intressant dialog |
|
|
|
