Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Den platta jorden

I Norfolk, England, nordöst om Welney, ligger Old Bedford River. Det är en stilla kanal som oavbruten flyter sex miles i en rak linje och ofta används i experiment som bevisar att jorden är platt.

”Deras satans lögner”, sa hon och såg upp i taket. ”I skolan sa de alltid åt oss att tänka själva, sen är det som om allt hänger på att ingen gör det.”
Hon öppnade fönstret. Det var strax innan skymning och det hade slutat att regna. På ena sidan av huset reste sig den mörka barrskogen, på den andra sidan sluttade marken ner mot ängen. Det var där raketen stod, omgiven av den solbelysta dimman.
”När bilen pajade trodde jag inte att det skulle gå att få ner den” sa hon och log ett ögonlöst leende. ”Men det gick hur bra som helst. Och det var säkert omöjligt, det också. Som allting annat.”
”Finns det någonting jag kan göra?” sa han.
”Nej.” sa hon.
”Inget alls?”
”En sak i och för sig skulle nog vara bra.”
”Vad?”
”Skulle du kunna filma uppstigningen tror du?”
”Med den här?” sa han och höll upp sin mobiltelefon. ”Eller har du något annat?”
”Den där duger.”
”Så bra.”
Hon suckade.
”Var du verkligen tvungen att komma?”
”Det lät på ditt brev som om du ville att jag skulle det.”
”Det var ett avskedsbrev.”
”Jag vill inte att du ska dö.”
”Var inte fånig. Vi ska alla dö”, sa hon och genom det öppna fönstret hördes en ensam korp. Hon öppnade munnen, tänkte säga någonting om korpen men lät bli. Berätta att den dykt upp i slutet av sommaren och stannar kvar sedan dess. Suttit uppe i toppen på den högsta tallen och sett ner på huset. Svävat över hennes huvud när hon gått nerför backen till ängen, landat på raketens topp och stirrat på henne när hon arbetade.
”Det vet jag väl”, sa han och det ryckte till i mungipan. ”Jag vill bara förstå dig.”
”Förstå mig?”
”Ja.”
”Kan du inte öppna en till flaska vin?”
”En till?”
”Ja.”
”Är det verkligen bra?”
”Varför inte?”
”Jag tänker på imorgon.”
”För helvete.” sa hon och skrattade som hon gjorde förr. ”Allt är redan förberett. Allt jag behöver göra imorgon är att trycka på en knapp.”
”En knapp?” sa han och lät förvånad.
”Ja”, sa hon.
”Kommer det några andra?”
”Vilka skulle komma?”
”Jag vet inte … tidningar och TV?”
Hon tog en klunk av vinet, grimaserade samtidigt som hon ner på den dammiga etiketten och blåste.
”Inget sådant.”
”Bara jag?”
”Nej”, sa hon. ”Bara jag.”
”Och jag.”
”Nej. Inte du.”
”Vad menar du?”
”Du kommer att stå kvar på marken.”
”Ja.”
”Du och alla andra.”
”Du tänker verkligen sätta dig i den där saken imorgon?”
”Ja.”
”Du kommer dö.”
”Kanske.”
”Är det verkligen värt att dö så?”
”Jag är inte intresserad av att leva i en lögn.”
”Vänta lite.”
”På vad?”
”Kan du inte strunta i det”, sa han och såg på henne, höll upp glaset och bet sig i läppen. ”Bara några dagar? Vi kunde åka ner till Överkalix och bo på hotellet? Det är fint där. Utsikt över älven och fina rum.”
”Jag har inga pengar.”
”Men jag har.”
”Åk du då.”
”Inte utan dig.” sa han.
”Jag stannar här.” sa hon.
”Här?”
”Här ja.”
”Vet du att jag sket i ett jävligt välbetalt jobb och åkte hit, för din skull.” sa han.
”Vad var det för jobb då?” undrade hon.
”Det spelar ingen roll.”
”Nähä.”
”Jag åkte direkt när jag läste vad du tänkte göra.” sa han.
”Jaha.” sa hon.
”Jag kom hit.”
”Du kom hit.”
”Jag kom hit.”
”Jag har aldrig bett dig göra det.”
”Men jag gjorde det.”
”Jaha.”
”Och vet du, förr hade jag gått ner till den där saken när du sov och förstört den.”
Han såg på henne.
”Det hade du inte.” sa hon.
”Det vet du att jag hade gjort.”
”Nej”, sa hon och gäspade. ”Det hade du inte gjort.”
”Snälla”, sa han och såg på henne. ”Den här gången kommer du att gå för långt.”
”Skål”, sa hon och fyllde på sitt glas.

Först såg jag din skugga, därefter dina små knubbiga fingrar. De bredde ut sig som bleka sjöstjärnor på insidan av fönstret. Pappa brast ut i ett hackigt skratt, någon tände en cigarett och sen var fönstret var öppet.
Efteråt sa alla att du hade snubblat. Att det var därför du ramlat ut genom fönstret. Men jag såg att det inte var så. Jag såg hur du klättrade upp och tog sats. Jag såg hur du hoppade för att du ville det och om jag inte hade skrikit hade inte pappa hunnit fram och du hade krossats mot de gråa stenarna.

Morgonen du rymde var vindstilla och kall. Jag satt under en filt i soffan och såg på TV när du kom nerför trappan. Du höll den lilla röda resväskan i handen och gick förbi utan att se på mig och utan att säga något ställde du dig i köket och gjorde i ordning några ostmackor som du plastade in och la i resväskan. Mamma stod ute i tvättstugan och hon skrattade när du kom in till henne. Klockan var inte mycket alls. Solen hade inte ens gått upp.
”Jag går och hämtar tidningen” sa du och klev ner i dina gummistövlar och satte på dig din regnkappa. Sen gick du. Jag minns att jag hörde regnet i några sekunder och jag minns hur hårt du stängde dörren.

Du gick över de nylagda plattorna och genom höstlöven på den nyasfalterade uppfarten. Du slängde en blick på brevlådan, vände ryggen mot huset, tog ett djupt andetag och fortsatte gå. Förbi farbror Boris slitna hus där det några år senare skulle flytta in en man som jagade upp sin halvnakna fru på taket. Förbi alla villorna, alla lika nedstängda och tysta eftersom det var så tidigt på morgonen, förbi hundgården där hundarna bakom gallret stod och stampade i det kalla gruset och stirrade på dig med sina mörka glänsande ögon.
Du vände inte vid korsningen. Du fortsatte. Gick förbi stora lekparken, förbi radhusvillorna och satte dig under cykelbron, så högt upp att huvudet stötte mot brons undersida. Du åt båda dina smörgåsar och såg ut över fotbollsplanen där ett av fotbollsmålen saknade nät. Bakom tistlarna, som kantade bäcken på bägge sidor, låg bilvägen. Solkatter gnistrade på det dyiga stilla vattnet och du tänkte på alla iglarna du fångat under våren, när vattnet varit klart och inte doftat någonting alls.
Du gick till skogen. Valde ut stigar på måfå när de dök upp. Korsade en myr du aldrig sett men vars existens du alltid anat. Du åt blåbär och kantareller och kom ut ur skogen när himlen mörknade. Åkrarna hade varit leriga, svåra att ta sig över, som att vada genom mörk och våt sand. Himlen svartnade helt och du gick till ett ensamt hus och knackade på. Bonden skjutsade hem dig. I köket satt två poliser när du och bonden kom in. Pappa var inte hemma. Han var ute och letade efter dig. Mamma stod i hallen och skrek. Jag satt i trappen iklädd pyjamas och hatade dig så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

”I morgon då?” sa han till henne. Hon hade precis lagt in nya vedklabbar i braskaminen.
”Ska bli fint väder.” sa hon och nickade.
”Hur vet du det?” sa han och fingrade på mobilen.
”Jag vet det.” sa hon.
”Du har inte ens en TV.”
”Nej.”
”Hur vet du då?”
”Jag tittar på himlen”, sa hon. ”På hur molnen ser ut. Det slår aldrig fel. I alla fall inte med så här kort varsel. Man lär sig mycket om hur världen är här ute, om man vill. Om man är beredd att offra någonting.”
Hon sträckte sig efter mera bränsle. I näverkorgen låg flera klabbar men ingenting annat. Det fanns mera gamla nyhetstidningar i hallen, men i stället för att gå och hämta tidningar tog hon fram plånboken. Hon tog fram sedlarna och la dem i glöden. Sedlarna fräste till, svartnade och efter någon minut suckade hon och gick ut till hallen och hämtade tidningarna.
”Hur mycket var det?” ville han veta.
”Några tusen kanske.” svarade hon.
”Försent att räkna dem nu ändå”, sa han och log snett.
”Ja.”
”Var det allt du hade?”
”Nej, inte allt”, sa hon och stängde luckan till den vibrerande braskaminen. Eldslågorna la sig i darrande glödande ringar runtom veden.
”Du brände upp dina pengar.” sa han.
”De brann inte så bra.” sa hon.
”Har mycket mer har du?”
”Jag vet inte”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Några hundra kanske.”
”Några hundra?”
Han suckade.
”Gjorde du det där för att reta mig?”
”Nej.”
”Och sen då. Vad ska hända sen?”
”När då?”
”Vad ska du leva av om du överlever?”
”Det ordnar sig nog.”
”Hur? Du har ju inga pengar.”
”Alphonse lämnade lite efter sig.”
”Hur mycket?”
”Jag vet inte.”
”Du vet inte?”
”Jag behöver inga pengar”, sa hon. ”Jag behöver sanning. Pengar kan köpa dig mycket, men inte sanning. Det är lättare att betala för lögner än för sanning.”
Han såg på henne.
”Kanske”, sa han, ”om det nu finns någon sanning.”
”Det finns det.”
”Du säger det.”
”Hör nu”, sa hon och han såg att hon grät. ”Tror du inte att jag är rädd?”
”Är du det?”
”Det är jag, men rädslan är ändå bättre, så mycket bättre. Förr förstod jag inte hur jag skulle stå ut, varje dag var en strid jag alltid förlorade. Och nu gråter jag. Undrar du varför? Du ska inte bry dig inte om det, för jag mår bra. Bättre än någonsin.”
Hon gäspade stort och sträckte upp armarna över huvudet. Hennes rygg knakade till och han tänkte att hennes rygg lät som den knastrande veden, som om hon och elden var en del av samma hemlighet, något han aldrig skulle få tillgång till.
”Nu lägger vi oss”, sa hon och hällde ut vinet i vasken.
”Vart ska jag sova.”
”Sov vart du vill. Du har filtar och kuddar bredvid dig.”
Han nickade och gäspade.
”Vad är du rädd för?” frågade han.
”Jag är rädd för tomheten”, svarade hon. ”Det inuti mig som nästan får tag i mig och det utanför, det jag vägrar tro är sant.”

Natten föll över Vännäsberget och han sov djupt när hon gick ut i myggmolnen för att kissa. Månen var gömd bakom berget och hon kunde höra små djur som letade efter mat i skydd av mörkret. Det hördes inga fåglar, bara vinden som förde med sig doften av älven och ljudet av en gammal bil som lämnat Överkalix bakom sig och accelererade längs Västra stråkan.
Jag borde förstått att han skulle komma hit, tänkte hon och drog upp trosorna. Att skicka det där brevet var en svaghandling. Det hade hon vetat hela tiden. När hon skrev det och när hon la det på lådan.
Hon gäspade och tänkte på nattåget mellan Oslo och Bergen. På den skrikande rälsen och de hårda sätena. På längdskidorna och stavarna som låg och skakade på bagagehyllorna. Hon tänkte på männen, som när tåget stannade uppe på Hardangervidda tog ned skidorna och stavarna och hon tänkte på deras mörka silhuetter när de klev ut i natten. Hon tänkte på vinden som bar in snön genom de öppna vagnsdörrarna, som när tåget åter rullade redan börjat smälta och blänkte som olja mellan vagnarna. Hon tänkte på hur hon försökt somna genom att minnas alla människor hon någonsin hade träffat. Hur hon blundat och tänkt på sitt första minne, på det som hade hänt i trädkojan med pojken hon inte längre mindes namnet på. Hon tänkte på de gamla männen, på båthuset med näten som hängde på tork uppe i det ihåliga taket och på gruset utanför där fiskfjäll glittrade i solen. Och hon tänkte på det gula huset mittemot, där hon lekt med en flicka ända till mormor hade gått ut på verandan och ropat över vägen att pannkakorna var klara. Hennes morfar hade varit en som ensam åkt motorbåt ut till öarna och skjutit tjäder och orre. Hon tänkte på året han dog. På fågeln som kom. På resorna under sommaren och tystnaden under hösten och vintern när hon fick låna nyckeln till huset och gå dit en sista gång. Hon hade gått förbi den snötäckta gamla lekplatsen. Gungorna och cykelkarusellen var borta, bara den minsta rutschkanan och sandlådan var kvar. Hon tänkte på när hon stått inför den nedsläckta villan med nyckeln i sin knutna hand. Snön hade knarrat under hennes tunna skor och den gulgråa rökpelaren från pappersmassafabriken stigit uppåt och förenat sig med himlen. Hon hade gått in i huset och legat på golvet, stirrat upp i kristallkronan och rökt en cigarett. Vägguret hade tickat och när natten kom hade hon gått ut på isen där havet var svart och vilt och rytande och det hade känts som om havet talade till henne och när tåget bromsade tänkte hon på övervåningen där hon legat i den smala sängen och läst den där boken hon hade älskat och sedan aldrig kunnat hitta igen.
Alla människor är skapade för att göra någonting särskilt, tänkte hon. Något helt unikt väntar alla. Tänk om alla visste att det var så, tänkte hon, att det bara var att följa med strömmen för att hamna rätt. Så som hon hade gjort. Såklart hade det inte varit lätt, det hade krävts många misslyckade försök att simma motströms, många tillrättalagda falska leenden, många kompromissande år. Men nu spelade det ingen roll längre, för nu kunde hon höra sitt hjärta slå.
Hon drog igen dörren, lika hårt som hon brukade. Hon tänkte inte på att han låg och sov. Hon höll andan och smög förbi på de sviktande golvplankorna. Han gnydde och vände sig om. Glödskenet från braskaminen fick hans bakhuvud att skifta mellan rött och svart.

Du hade flyttat till stan med din kille och ni bodde i en liten etta ovanför en kinarestaurang. Ni gjorde slut under våren och du blev en som alla pratade om.
Det var Samuel Z som såg dig och det lät på honom som han fått syn på ett spöke.
”Är inte det där din syster?”
Ditt hår stod åt alla håll, ditt vita linne var grått och du hade ingen BH på dig. Du rökte smuggel-Bond från kebaben på norr och under armen hade du en glassgubbe du snott med dig från videobutiken på söder.
Du var det konstigaste jag någonsin sett.

Det knackade på dörren.
”Är du där?” frågade han.
”Ja.” svarade hon, ”vad är det?”
”Har du varit ute?”
”Jag var ute och kissade.”
”Kissade?”
”Ja.”
”Jag vaknade”, sa han.
”Gå och sov igen.” sa hon.
”Jo.”
”Ja?”
”I morgon … då finns du kanske inte mera. Det som är du är borta … förintat.”
Hon öppnade ögonen och satte sig i en halvt upprätt ställning. Han stod i dörrposten. En månstråle lyste upp hans hår och hon såg hur tunt det hade blivit.
”Det gör ingenting.”
”Inte?”
”Ingenting.”
”Förintad.”
”I så fall är jag menad att bli det.”
”Hur vet du det?”
”Jag vet det.”
”Hur?”
”I morgon får jag svaret, även om jag skulle dö.”
Han gäspade.
”Jag skulle kunna ge dig svaret redan nu.”
”Lustigt att du säger så.”
”Varför?”
”Det var så jag sa till Alphonse, första gången vi träffades.”
”Och vad sa han till dig då?”
”Han berättade om Bedford level-experimentet.”
”Jaha.”
”Det räddade mig, ändrade allt. Han lärde mig att vara skeptisk mot sådant jag inte kan se med egna ögon. Han fick mig att förstå att jag inte kan hålla något för sant förrän jag upplevt det med mina egna sinnen.”
Han bet sig i läppen och tog ett steg på stället.
”Vad är det?” frågade hon.
”Inget. Jag går och lägger mig igen.”
”Du ser blek ut. Hur mår du?”
”Bra. Lite yr kanske.”
”Sov du. Jag tänker gå upp och ta ett bad i älven”, sa hon, ”jag väcker dig sen.”

Du beställde in mer tequila och talade till framtiden, spottade hotelser till den, skrattade åt den och efter ännu en shot lämnade vi den lilla baren och gick arm i arm till hamnen. Vi gick till det undanskymda stället vid piren som drevs av en norrman och drack ren rom. Jag ville berätta för dig att jag kände mig fri, att jag var lycklig över att du fanns, försäkra dig att allt skulle ordna sig. Vi drack rom och istället för att vända tillbaka till hotellet gick vi ut på piren.
En ung man på en vespa körde ända ut till kanten, där vände han vespan och körde tillbaka, hans öppna skjorta bredde ut sig och fladdrade som en mantel i vinddraget. En tandlös man i sliten lortig keps stod och fiskade, i hinken bredvid blänkte ett halvt dussin salmonetes. Den gamle ordnade med bete och sneglade på tre skrattande och rökande brunbrända flickor i vita klänningar som gick arm i arm och delade på en cigarett.
Du hade med dig en liten flaska sprit, och jag minns att jag frågade vart du hade fått den ifrån. Du ryckte på axlarna, log ditt ögonlösa leende och satte dig ned, längst ut på piren och jag satte mig intill dig.
”Ser du månen någonstans?” frågade du.
”Den är där”, sa jag och pekade på ett grått moln som lystes upp av månskivan, som om den låg nere på havsbotten och glittrade som en skatt.
”Jag ser den inte”, sa du och knep ihop ögonen.
”Den är där, bakom molnen.”
”Jag tror dig inte.”
”Ser du dåligt eller?”
”Jag ser fan perfekt, och jag ser ingen måne.”
”Bara för att du inte ser den betyder det inte att den inte är där.”
”Vad pratar du om?” sa du och rörde dig på ett vis som gjorde mig rädd att du skulle vicka framåt och falla nedför piren.
”Ta det lite försiktigt”, sa jag och log i mörkret bakom dig, ”så du inte ramlar i.”
”Ramlar i?”
”Ja, ta det försiktigt. Det är långt ner.”
”Hur långt?”
”Vet inte, fem meter kanske.”
”Är det farligt?”
”Klart det är farligt.”
”Jag ska hoppa i.”
”Hoppa i?”
”Ja, det ska jag.”
”Det vågar du aldrig”, sa jag och slöt ögonen eftersom all sprit plötsligt fått mig att må illa och jag ville inte spy rakt ut i luften.
”Det gör jag visst”, sa du och sen hoppade du.

”Hur känner du dig?” sa han.
”Bra.” sa hon och sög på en hårtest, fortfarande våt och mörk, nästan svart.
”Har du någon frukost?” sa han och såg in i köket där den tomma skänken var halvt upplyst av solen. En ensam fluga kröp på fönsterblecket.
”Jag ska ordna en kopp kaffe. Vill du ha?”
”Ska du inte äta något alls?”
”Jag ska ju dö idag”, sa hon och torkade håret. ”Vad ska jag då äta för?”
Hon höjde på ögonbrynen och ordnade kaffe. De drack kaffet i tystnad. Elden hade slocknat. Det var en fin morgon. Älven, tänkte hon, hade varit lugn, lika stilla som ytan på en sjö. Medan han åt frukost satte hon på sig skyddskläderna och en tätt sittande hjälm. När hon var färdig gjorde hon tummen upp och lyfte på visiret.
”Är det dags?” undrade han och drack en klunk kaffe. Kaffet var fortfarande varmt.
”Det är dags.” sa hon och hennes ögon glittrade.
Hon dröjde kvar en stund på farstutrappan, stod i den milda brisen och den värmande sensommarsolen och kände svetten rinna under overallen, en av de två som Alphonse köpt av en pensionerad rallyförare på finska sidan av gränsen och som hon sytt och tätat två gånger, först till Alphonse och sen till sig själv.

Du tog ett djupt andetag innan du öppnade dörren till den olåsta lägenheten. Torra löv låg utspridda på hallgolvet och de darrade som i skräck när du stängde. Balkongdörren stod vidöppen, och du tänkte att den likagärna kunde fortsätta göra det eftersom den stått så i flera månader. Det fanns ingenting att äta, men det gjorde ingenting eftersom äta var det sista du ville.
Du satte dig i soffan och försökte dricka ett glas vatten. Du hade en handfull cigaretter kvar. Du rökte en tredjedels cigarett i taget, satte på den gamla datorn, försökte spela Sims men det gick inte. Du kurade ihop dig i soffhörnet likt ett jagat djur. Du rökte och spärrade upp ögonen. Du såg på skuggorna i rummet, kände svettningarna bryta ut i nacken och längs ryggraden och du förstod inte hur du skulle orka leva.
Den sista fungerande lampan i lägenheten blinkade till och dog. Himlen mullrade och öppnade sig och regnet blåste in mer löv och mer smuts i lägenheten. Jag kan inte stanna här, tänkte du och det var det enda du kunde tänka.
Du gick ut i det iskalla regnet, gick med nedböjt huvud till telefonkiosken på torget. Du ringde till M och sa som det var.

M och T låg på en madrass på golvet. De rökte och tittade på korta klipp som M laddat ner från nätet. De skrattade och rökte och du försökte titta du med men du kunde inte. Du gjorde dig liten nere vid sängens fotända och kände hjärtat rusa och svetten rinna. Någonting stökade runt bland skor och tomburkar i hallen. Det är katten, tänkte du.
Katten korsade golvet med jämna mellanrum och varje gång den gjorde det stirrade den på dig. Och när du mötte kattens blick visste du direkt att någonting annat också var där. Någon stod i hallmörkret. Du försökte resa på dig och fly. Du tog i av alla krafter men det fanns ingenting kvar.
Håret var vitt som snö och hyn grå som aska. Den gamla kvinnan hasade sig framåt. Hon stannade till framför lägenhetens köksprång. Ljusrör blinkade ovanför diskbänken. Kranen droppade, det lät som dina hjärtslag, som om de förirrat sig däruppe bland all smutsig disk.
”Jag är rädd”, viskade du och du vände dig till M och T och du trodde att du skrek, att du bad om hjälp, att du vrålade av alla dina krafter.
Den gamla kvinnan vände sig mot dig. Hon höjde sina händer, krökte dem likt klor, kastade sig skrikande över dig och tryckte sin kropp över din hals.

De hann inte gå längt förrän hon stannade.
”Vänta lite”, sa hon, ”jag tror att jag har glömt något.”
”Vad har du glömt?”
”Nu vet jag.”
”Vad?”
”Fallskärmen.”
”Så du tänker överleva?”
”Måste du ställa så dumma frågor?”
Hon vände om och gick tillbaka till huset. Huset stod svart mot den lågt stående solen. Det var ett bra hus, tänkte hon, det bästa hon någonsin bott i. Byggt på ett vis som ingen byggde hus på längre. Det höll värmen om vintrarna och var svalt på somrarna när natten kom. Det stod på toppen av en höjd och gick att se ända från Överkalix. Förutom Vännäsberget var huset det högst belägna riktmärket i hela trakten och det var första landmärket man såg om man körde söderut längs Pajalavägen. Alphonse och hon hade kallat huset för moderskeppet, men efter Alphonses död kallade hon inte hus för någonting.
”Jag kan bära den där om du vill.” sa han när hon kom tillbaka. Hon skakade på huvudet och eftersom visiret var nerfällt kunde han inte se hennes ögon. Det mörka glaset som dolde hennes ögon fick henne att likna en stor insekt.
”Jag bär den själv.”
”Är den inte tung? Den ser tung ut.”
”Vi är snart framme.”
Ängen var omgiven av höga tallar och granar. Det var en stor äng, nästan lika stor som en fotbollsplan och i dess mitt, där raketen stod, var gräset kort och dött och doften av krut blev starkare ju närmare raketen man kom. Ett enkelt bord av metall och två stolar stod placerade där gräset skiftade från torrt och gult till vildvuxet och grönt. Ängen kantades av djupa diken där moln av mygg virvlade omkring i solljuset. Raketen var dubbelt så hög som en människa och rampen dubbelt så hög som raketen. Raketen stod lutad i en knappt märkbar vinkel och hade tre vingar som omslöt motorn vid basen. Raketens sista tredjedel var en avsmalnande kon med en lucka. En utfälld fällstege ledde upp till den stängda luckan.
Hon satte sig ned vid bordet och tog av sig hjälmen. Hon log, knep ihop ögonen, flyttade undan en svettig hårtest och drack en klunk vatten ur en flaska som var lika metalliskt grå som raketen var.
”När är det dags?” frågade han.
”Snart. Jag ska bara dricka lite.”
”Måste du verkligen göra det här?”
”Sluta tjata.”
”Vill du inte ha barn?” sa han och såg på henne.
”Barn?” sa hon och höjde ögonbrynen.
”Ja.”
”Varför frågar du det?”
”Om du sätter dig i den där och dör kommer du aldrig kunna få barn.”
”Jag vill inte ha barn.”
”Varför inte?”
”Varför skulle jag vilja ha barn?”
”Du är en kvinna.”
Hon svarade inte utan reste sig upp och log ett litet inåtvänt leende.
”Du glömmer inte att du ska filma?”
”Vad ska jag göra om du kraschar?”
”Då ska du lägga ut filmen.”
”Vart?”
”På nätet såklart.”
”Jag har inga inloggningsuppgifter … till din och Alphonses youtubekanal. Är det inte bäst att lägga den där? Ni har ju så många prenumeranter.”
”Gör en ny. Tagga oss. Det spelar ingen roll.”
”Är det för hans skull du gör det här?”
”Nej.”
”Om det är för hans skull förstår jag det. Det är inte konstigt om du önskar slutföra det han påbörjat. Men han är död. Jag har sett filmen. Måste du göra det här? Samma sak som han gjorde? Jorden är inte platt.”
”Det räcker nu. Jag tänker inte diskutera det här med dig mera, inte med någon alls. Det finns ingenting som tyder på att jorden inte är platt.”
”Snälla.”
”Vi ses snart.”
Hon fällde ned visiret. Det var fortfarande morgon men inte så länge till. Ett enmotorigt flygplan hördes i öster. Ljudet var mycket svagt men det hördes ändå att planet flög runt i en vid cirkel, som om det letade efter någonting, sökte i det vidsträckta landskapet en sista gång.

Hon gick mot raketen och tänkte på hur det skulle bli. På hur hon skulle ta tag med båda händerna om fällstegen och hon tänkte på hur stegen skulle kränga till när hon började klättra uppåt. Hon tänkte på hur hon skulle öppna luckan och hur hon sedan, efter att ha kastat en sista blick ut över ängen, skulle krångla sig in i det lilla utrymmet och dra igen luckan.
Hon tänkte på att det skulle vara helt mörkt runt henne, förutom lysdioderna under knapparna och ljuset som den lilla runda fönstergluggen släppte in. Hon tänkte på hur hon skulle kontrollera att alla remmar satt som de skulle, att vinkeln var den rätta. Hon tänkte på att hon, när inget mera fanns att göra, skulle ta ett sista djupt andetag innan hon startade raketen.
Hon tänkte på hur hon skulle blunda och först känna några korta vibrationer i ryggslutet och hon tänkte på hur kraften skulle trycka henne bakåt och på hur skogen utanför fönstret efter bara några tiondels sekunder skulle bytas ut och ersättas av himmel. Hon tänkte på accelerationen, på hur den skulle kännas, hon tänkte att den skulle kännas som att ta de sista simtagen upp mot vattenytan.
Hon tänkte på det hon skulle göra när det rätta ögonblicket kom, när hon befann sig tillräckligt högt upp och kraften i raketen började ta slut. Hon skulle trycka på knappen och i nästa ögonblick skulle toppen på raketen vara borta och hon befinna sig tusentals meter upp.
Jag kommer inte se någon krökning, tänkte hon. Allt kommer fortsätta, vara en rak horisontfri värld innesluten av en ring av is. Vem skapade oss? Varför blev vi skapade? Fortsatte den platta jorden efter isväggen, utsträckt i oändlighet? Hon reste på sig och gick över ängen med lätta steg och hon tänkte på hur underbart det skulle kännas att äntligen få alla sina frågor bekräftade.

När hon var halvvägs uppför stegen såg han att himlen mörknade i öster. Han sa ingenting om det eftersom han visste att det inte skulle spela någon roll. När hon stängt luckan tog han upp mobilen och började filma.
I en minut hände ingenting. Bakom honom hördes en flock flyttfåglar som påbörjat sin resa söderut, strax innan raketmotorn startade flög en vit fjäril förbi och han undrade vart den var på väg, om det inte var alldeles för sent på året för den sortens djur. Raketmotorn fräste i en halvannan sekund, därefter exploderade den och kraften tryckte upp raketen. Den accelererade uppåt i en nästan rak linje i tio sekunder innan den exploderade. Smällan var så kraftig att han genast förstod att hon inte klarat sig. Senare samma kväll raderade han filmen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
DanielMartinez
29 jun 20 - 07:58
(Har blivit läst 21 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord