Vägen till Hades |
Jag känner mig levande begravd, begravd i det som kallas för givet.
Instängd i tysthetens kammare, dag efter dag, instängd i det som är givet.
Uppslukad av skuggornas dystra dunkel, natt efter natt, uppslukad i det som är givet.
Biten av den bistra svalkan, värmen mattas bort, i det som är givet.
Slagen av en tomhet, som väger mer än ett ton, i det som är givet.
Jag känner mig levande begravd, begravd i det som är givet.
Det är en given väg som jag går på, och jag går på den i ensamhet.
"Vart är jag ens på väg? Vart leder den mig?"
Det finns inte några svar på de frågor jag ställer, i det som är givet.
Kanske, är tiden kommen att svänga av, bort, mot en ny destination.
I vemod strövar jag vidare, i hopp, i hopp om att finna svar på den eviga frågan.
Vart finner jag en mening med allt det här, vart finner jag ljuset?
Allt känns förlorat, förlorat redan innan något är fått, i det som är givet.
Jag känner mig levande begravd, begravd i det som är givet.
Min vandringsfärd när ett slut, vid en strand, en strand jämte floden Tatarus.
Min syn ger mig inga tecken, inga svar, på en väg bort, en väg tillbaka.
Vänder jag mig om och går härifrån, tillbaks till det som redan är givet?
Eller söka mig en väg framåt, in i de okända rum?
Min syn, min syn ger mig ett tecken nu, en båt, en båt längs floden ror,
Mot mig dess Kapten styr emot, mot mig han komma.
Vid strandkanten båten lägga an, och dess Kapten mot mig blicka,
Han sträcker ut sin hand, som en gest för mig att gå ombord, en gest för mig att följa med.
Han talar till mig, han talar men hans mun ger inte ifrån sig några rörelser,
"Kom, kom, din väntan är nu över, kom, kom, din tid är nu här."
"Följ mig så visar jag dig vägen, följ mig så får du svaren."
"Ja! Ja, det är du som ska leda mig! Det är din väg som jag nu skall följa!"
Gesvint så kliver jag ombord, ovetande till vad som väntas, ovetande vart han mig skall leda.
Min vandringsfärd börjas på nytt, på floden Tatarus, med Kapten att följa.
Minnen man ville glömma, minnen som glömts, allt kommer tillbaka.
Jag känner mig levande begravd, begravd i det jag tog för givet.
Afrodite välsignade mig med sin kärlek, men svarslös jag stod, svarslös i det jag tog för givet.
Anteros som besköt mig med sina pilar, jagades bort av ren besatthet, jagades bort av mig i det jag tog för givet.
En pil träffade dock min häl, men då stod Hon inte längre där, bortglömd jag blev,
Bortglömd i tiden jag inte tog, bortglömd i min egna spegelbild.
Jag såg på när Gaia led av smärta och besvär, frostbränd jag stod, frostbränd såg jag på.
Minnen man ville glömma kommer tillbaka, tillbaka i det jag tog för givet.
Det fanns bara glädje, bara solljus och fågelsång, vinden som fick träden att dansa.
Och i skogen där naturen sa sitt, på sitt egna vis, där fann man lyckan, där fann man glädjen.
En vänskap, bestående av två kamrater, en vänskap så stark att inte ens Herkules kunde förtära dess band.
En vänskap formad av skratt och bus, en vänskap...ja, en vänskap...
Minnen som glömts kommer tillbaks igen, i det jag tog för givet.
Skulden jag bär är min att bära, skulden jag bär, bär jag tills vägen tar slut.
Jag känner mig levande begravd, begravd i det som kallas för livet.
Instängd inom mig själv, dag efter dag, instängd i det som kallas för livet.
Uppslukad av de inre demoner, natt efter natt, uppslukad i det som kallas för livet.
Biten av en känslolöshet, de känslor mattas bort, i det som kallas för livet.
Slagen av en tomhet, de finns inget där, i det som kallas för livet.
"Vi är här nu, vi har nu nått dess slutliga destination, vi går i hamn.
All din väntan är förbi, all din väntan är nu över, all din fundering, och alla dina frågor står nu besvarade.
Hades väntar på dig, gå din väg och se inte tillbaks igen, gå nu. . . och se inte tillbaks!"
Det finns bara mörker i det som är givet
Det finns bara skulder i det som togs för givet
Det finns bara en väg ut i det som kallas för livet.
Jag känner mig levande begravd, begravd i det som kallas för livet.
|
|
|
|
