Våldet |
Carlos tog tricken och var uppe på Stureplan innan klockan var två. Utanför Friday’s stod en klunga unga män i kostymer och lyssnade på en lite äldre kvinna i tunna vida kostymbyxor och skjortblus. En av de unga männen skrattade högt och blåste cigarettrök rakt ut i gatan. Carlos vacklade till som om han fått en örfil, därefter fortsatte han att gå. På Sturehofs uteservering satt människorna vända mot Birger Jarlsgatan, som om de satt på en strand vända mot ett hav de aldrig såg och en solnedgång de aldrig fick se. Carlos gick förbi dem, upp på trottoaren och in på Sturegatan. Han hade portkoden men den behövdes inte, porten var uppställd. I trapphuset ekade konstskolemusiken. Carlos gick de fyra trapporna upp till galleriet. Folket där var yngre en dem på strandkanten vid gatan. Yngre och smalare och de tittade på konsten och drack små klunkar ur burkölen de köpte från den provisoriska baren vid fönstret som vette mot Birger Jarlsgatan.
”Fan, där är du ju. Vad snabb du var!”
Det var kunden. Carlos visste inte hans namn, hade aldrig frågat. Kunden var helt klart full. Var väl därför han inte ringt och tjatat en gång i kvarten, tänkte Carlos. Kokainet skulle helt klart rädda honom. Utan kokainet skulle han när som helst däcka i något hörn. Carlos nickade och log.
”Alltid, mannen, alltid.”
De började gå längre in i galleriet, in i det fönsterlösa rummet. Det rummet var mörkt och bra. På vägen dit gick de förbi en blond, svart klänning som inte dolde något, och som kastade sig runtom kundens hals. Den blonda svor och skrattade och kastade förväntansfulla blickar på Carlos jacka och byxor.
”Äntligen, Nick” sa hon, ”jag har så jävla tråkigt.”
Kunden letade i byxfickorna. En hopknycklad grå sedel blixtrade till i mörkret. Kunden letade i kavajfickorna. Flera gånger.
”Va fan. Jag vet att jag hade mera på mig.”
Carlos vecklade ut hundralappen och la den i sin bakficka.
”Går det bra ändå?” viskade kunden. ”Du kan få resten sen? Jag menar, nästa gång?”
”Nej”, sa Carlos, ”alltihopa nu.”
”Men jag har inte mera på mig.”
Carlos satte armarna i kors, spände axlarna och tittade bort.
”Fixa det.”
”Jag ska. Jag letar upp en bankomat.”
Kunden böjde sig fram mot den blonda och det såg ut som om han tänkte kyssa henne. Som i en jävla film, tänkte Carlos, och kliade sig på pannan. Kunden gick och den blonda stod kvar. En stroboskoplampa lyste upp hennes hud i vitsvarta pulsslag, i takt med den dova musiken men egentligen inte alls.
”Vad heter du?” sa den blonda och hon sa det på ett ställe i musiken där trummorna tystnade några takter, som om hon hade väntat, som om hon visste.
”Ahmed”, sa Carlos och log.
”Jag heter Marlene”, sa tjejen och tände en cigg, ”Marlene Dietrich.”
”Ok.”
”Vill du ha något?”
Carlos sneglade åt sidan. Marlene Dietrich log ett ödsligt leende.
”Vad för något?”
”En cigg? En kyss?”
”Nej, tack. Det är bra.”
”Har vi inte setts förr?”
”Nej, det har vi inte.”
”Jo, på chattroulette”, sa Marlene Dietrich och lyste upp. ”O, det var så jävla roligt med chattroulette. En gång hamnade jag och Tom med en hel jävla bataljon i fakking Irak … I Irak! Fy fan!”
Carlos skakade på huvudet.
”Vi har aldrig setts.”
”Jodå.”
”Nej.”
”Men, det har vi visst. På chattroulette.”
”Lägg av.”
”Hur gammal är du, Ahmed?”
”Varför vill du veta det?”
”För att jag är orolig för dig, för att du ser gammal ut, som minst fyrtio år.”
”Jag är fan tjugofem.”
”Oj! Hur gammal tror du att jag är?”
Carlos synade henne. Hon läppjade på vin i en plastmugg och Carlos tyckte att hon såg tidlös ut i gallerimörkret. Som ett slags väsen, något som antingen hade materialiserats för en timma sedan eller vandrat runt på jorden i tusentals år.
”Jag vet inte. Tjugofem?”
Tjejen spärrade upp ögonen och skrattade.
”Vad gullig du är!”
”Jaha?”
”Jag fyller 42 i sommar.”
Marlene Dietrich svepte det sista av vinet i plastmuggen. Ingen konst hängde på väggarna i rummet. Men eftersom ögonen hunnit vänja sig vid mörkret kunde Carlos urskilja konturerna av en byggnadsstege i den ena ändan av rummet. I samma ögonblick Carlos såg stegen kunde han känna doften av ännu inte torkad målarfärg. Den blandade sig med lukten av Marlene Dietrich. Hon luktade cigaretter och ruttna nötter. Carlos kavlade upp ärmarna på den bylsiga skinnjackan. Klockan var fin. Jävligt fin. Den glänste som olja i mörkret. Till Carlos belåtenhet kände han att Marlene Dietrich såg på den.
”Kan du ringa honom?” sa Carlos och tittade bort. ”Jag kan inte vänta här hur länge som helst. Måste vidare.”
”Jag har inte hans fakking nummer.” sa Marlene Dietrich.
”Va fan.”
”Tycker du att jag är snygg?”
Marlene Dietrich var plötsligt alldeles intill honom.
”Visst”, sa Carlos och tog upp mobilen.
”Så jävla snygg är jag.” sa Marlene Dietrich och log berusat. ”Så … jävla … snygg …”
Kunden kom in i rummet. Han var andfådd och Carlos kände lukten av svett. Marlene Dietrich och kunden omfamnade och kysste varandra, först på kinden och sedan på munnen. Kunden höll ett bankkort i handen och Carlos såg att det var ett sånt där gult maestrokort från handelsbanken, den sortens kort som trettonåringar hade. Kunden la armen om Marlene Dietrichs höfter och de tog ett gemensamt steg mot Carlos.
”Förlåt att du fick vänta.” sa kunden.
”Det är lugnt”, sa Carlos och tog ett steg bakåt. Kunden luktade öl och svett och hade stirriga ögon. ”Det är lugnt.”
”Bankomoten var trasig.”
”Trasig”, sa Carlos och spände käken.
Kunden släppte taget om Marlene Dietrichs höfter, det såg ut som om de gjorde ett danssteg.
”Har du inga pengar? Att lägga ut så länge?”
Marlene Dietrich slickade sig om läpparna och suckade.
”Jag har inga.”
”Hur ska vi göra nu?” undrade kunden.
”Fan vad trött jag blir.” sa Carlos.
Två unga kvinnor stegade in i rummet. De höll varsin burköl i handen och samtalade med varandra. De var så inne i sitt samtal att det tog några sekunder innan de förstod att de gått in i ett nedsläckt rum utan någon konst på väggarna. De gick nästan in i trion som stod i rummets mitt och som unisont upphört med sitt viskande samtal.
”Oj, förlåt”, sa den ena unga kvinnan och grep tag i den andra kvinnans arm och drog henne till sig.
”Det är lugnt”, sa Carlos och när de var ensamma igen tände han en cigg. Carlos tänkte att den skulle räcka hela vägen, ut från galleriet in i trapphuset, nerför de fyra våningarna, ända fram till Riche där han skulle möta nästa kund. Han tänkte att det skulle bli skönt att komma utomhus, känna någon slags vind.
”Bankomaten var trasig”, upprepade kunden och höll fram samma skrynkliga hundrakronorssedel. Marlene Dietrich smackade med läpparna, som om hon upptäckt en svävande spegel i rummet.
”Var lite juste”, sa hon med gäll stämma.
”Ja”, nickade kunden och försökte lägga sedeln i ytterfickan på Carlos jacka, ”var lite juste. Det är ju bara att jag betalar sen … nästa gång … var lite juste.”
”Kom igen … annars är kvällen helt jävla förstörd”, sa Marlene Dietrich, ”det förstår du väl … älskling … helt förstörd ... Ahmed, vem är du egentligen? Har du inget hjärta? Hyser du ingen förståelse alls för någon annan än dig själv? Kom igen, var lite juste.”
Ute i galleriet drogs volymen på musiken upp. Spruckna bastoner vibrerade i Carlos bröst och han kom att tänka på en av de sista morgnarna. Då han cyklat upp på berget och hela staden brett ut sig nere i dalen som en solfjäder. Han tänkte på dimman som svepte in från havet, på vinden som blåste genom staden och förde med sig doften av nybakat bröd och regn. Han tänkte på solstrålarna som satte färg på takåsarna och på det plötsliga ljudet av ett skrattande eller gråtande barn. Han tänkte på tystnaden innan artillerielden, på att bomberna sett så små och overkliga ut, som explosioner i ett Tv-spel. Han tänkte på det som hade hänt José.
”Snälla Ahmed. Vi ger dig allt.”
Carlos ryckte till. Marlene Dietrich och kunden stod på varsin sida om honom. De sträckte ut sina bleka händer, såg ut som de smutsiga tandlösa pladdrande tiggarna som alltid stod och väntade utanför kyrkan när mässan var slut. Jag borde ta fram grejerna, tänkte han, och tömma de jävla påsarna härinne i mörkret. Tömma ut dem bara. Låta skiten snöa ner över mina fötter och låta dem slicka upp alltihop.
Carlos tog ett kliv bakåt, in i det skarpa ljuset från galleriet, samtidigt höjde han sin knutna näve och spände blicken i dem. Kunden böjde ned sin blick, Marlene Dietrich höll andan. Carlos kunde känna deras rädsla. Det kändes bra att känna deras rädsla.
|
|
|
|
