Justitia |
Förbrytaren leddes in. Ögonen var kalla. Något samvete
gick inte att skönja i dem, bara ett svart gap. Han hade
hävdat passion. En oemotståndlig inre dragning och böjelse
som tagit hans kropp i besittning och fått honom att
utföra dådet.
Tiden i häkte hade dragit ut och blivit så lång att det till
och med skänkt andrum. Vilseflugna tankar dök upp.
Till slut hade dagen
för dom kommit. Klockan klämtade.
Är ett framskällt förlåt fortfarande giltigt som förlåt?
Ångra något, icke. Han ville sticka kulspetspennan
han hade i händerna i domarens öga. Åklagaren, ja, hans
hornhinnor ville han tugga på. Publiken såg på honom. Några
såg honom, än färre ändå såg igenom honom. Där fanns också
röntgenscannern som lyste igenom honom, och spektralkameran som
blottlade själen han inte hade. Aldrig var något
som inte fanns så skrämmande och påtaglig som
bortovaron av dess värmande skimmer. Lika kuslig som en kropp
utan huvud.
Det var fel att kalla honom
djur eller odjur. Automaton var en bättre benämning.
Han var mer en Terminator än en Hannibal Lecter eller
en Ted Bundy.
|
|
|
|
