Ni fattas mig. |
Så många tårar som runnit längs min kind.
Aldrig tar de slut.
Och jag vill inte att de ska ta slut.
För tårarna är det enda bevis på att ni funnits i mitt liv.
I nästan 3 år har mitt liv berikats av glada minnen och mycket skratt.
Men minnen bleknar och skratten har tystnat för längesedan..
Ibland tittar jag på foton av er. Där ni är de underbara barn
som bara ni kan vara. Men efter en stund gör det för ont, och jag
måste sluta titta, vända bort blicken och andas.
Det värsta av allt är tomheten.
Trots att mitt liv är fyllt av vänner, jobb och andra barn så är det ni som fattas mig.
För att jag ska vara komplett.
Jag blir ofta påmind om vad jag missar. Varje gång jag öppnar facebook eller Instagram.
Men jag kan inte helt plocka bort er från mitt liv.
Jag gråter bara av att tänka på er. Ni växer så fort och jag sitter
på andra sidan skärmen och får bara se det alla andra får se.
Paniken som kommer när varje dag är över och jag inser att jag missat
ännu en dag med er.
Alla dagar som passerar när jag är ledig från jobb men har inga barn att hälsa på.
Det gör ont att mitt eget syskon kan göra såhär mot mig. Hålla mig ifrån mina brorsbarn.
Jag har så mycket kärlek att ge, så mycket bus och lekar att utforska och så varma kramar att omfamna er med.
Medan ni är helt ovetande om situationen.
Jag har tagit bort alla bilder på er i min digitala fotoram. Det blev tillslut för jobbigt att
se foton av er varje gång jag passerade den. Kanske ska jag även ta bort era bilder
från mobilen, för att ens kunna leva ett normalt liv igen.
Det äter upp mig inifrån och ut.
Foton gör så ont. För jag vet att i verkligheten ser ni inte ut så längre. Ni har vuxit, blivit äldre och lärt er mycket mer.
Men foton är det också det enda som håller mig fast hos er.
För minnen bleknar för varje dag. Jag minns inte hur ni brukade skratta.
Jag minns inte hur ni uttalade vissa saker. Jag minns inte längre hur era kramar känns...
|
| Kommentarer | | arnefredriksson - 15 mar 20 - 20:03 | | sorglig känsla, kan man känna så? |
|
|
|
