Halva tiden har gått |
När Nick gick ut för att köpa cigaretter såg han att det hade snöat under natten. Porten var svår att få upp. Biltaken var vita. Luften var mörk, stilla och kall. Snön hade precis slutat att falla. Nick gick in på kiosken. Han höll femhundrakronorssedeln i handen. Gubben såg lättad ut. Nick köpte två paket LM, billigare än så gick det inte att komma undan och en liten burk Coca cola.
”Hur har julen varit?” undrade gubben och tog emot sedeln.
”Den var bra.”
”Skönt att höra.”
Gubbens thailänska skrek uppfodrande från pentryt. Något hundrelaterat.
”Det ordnar jag”, ropade gubben över axeln. Hans glasögon var immiga. Trottoaren utanför butiken var nyskottad. Bredvid hyllan med tidningar fanns några hyllor med saker att köpa till hundar. Ingenting till katter. Nick gick ut från butiken och tände en cigarett. Det roterande ljuset från en plogbil pulserade längs Råsundavägen. De flesta fönster var släckta. Taket på bushållsplatserna var täckt av ett decimetertjockt lager snö. Nick tyckte det såg fridfullt ut, som om moln lossnat från himlen och dalat ned och lagt sig ned för att vila.
I hissen på väg upp till lägenheten hörde Nick Hennings morgonhosta. Henning satt i köket, rökte cigaretter och smuttade på ett glas vin.
”Tja”, sa Henning, tog emot och öppnade Colan och tände en av sina sista Camel-cigaretter. Hans händer darrade. ”Det finns nybryggt kaffe.”
”Det har snöat” sa Nick.
”Vi borde starta upp ett band”, sa Henning och drog handen genom det långa håret. Han var strax över trettio, men i hans ögon var han aldrig strax över trettio. I hans ögon var det som om hans ålder ständigt fluktuerade, ibland lyste de som hos en tioåring, ibland blänkte en åldrings livstunga mörker där.
”Jag har inte tid med sånt.” svarade Nick.
”Varför inte?”
”Har annat att göra.”
”Vilken tråkmans du är.”
”Kanske det.”
”Jaha.”
”Ja.”
”Lenny har fått egen nyckel till 44:an.”
”Kommer Maja hit?”
”Ja.”
Henning rökte en LM. Nick låtsades arbeta en stund. Satt böjd bakom den blinkande dataskärmen och lyssnade till Hennings hosta. Efter en timma satte Henning på en skiva. Nick stängde ned datorn. Dagen var i all fall snart slut. De drack slut på vinet, såg skymningen komma och påbörjade flaskan med sprit.
”Jag ser henne ibland”, sa Henning plötsligt och Nick förstod direkt vem det var som Henning menade.
”Vart ser du henne?”
”Överallt.”
”Vart?”
”På tunnelbanan. På stan. Hon har börjat högstadiet nu.”
”Har hon blivit så stor nu?”
”Ja.”
”Tretton år.”
”Fjorton.”
”Vad var det som hände?”
Nick hade aldrig frågat detta tidigare. Men Henning såg inte överraskad ut, snarare road, som om han väntat på att få denna fråga, som om ingen hade vågat ställa den till honom tidigare.
”Jag har försökt”, sa Henning och tände en ny cigarett, ”så jävla hårt.”
”Är det mamman?”
”Mamman?”
Ӏr det hon?
”Hon är så jävla dum i huvudet.”
”Jag förstår vad du menar.” sa Nick och vände bort blicken.
”Jag har försökt.” sa Henning.
”Hon kan bestämma själv nu, om hon vill ha kontakt med sin pappa eller inte. Jag tycker du ska ta kontakt direkt med henne.”
”Det ska jag fan göra.”
”Gör det.”
”Tack, Nick.”
”Nästa gång du ser henne går du fram till henne och berättar vem du är.”
”Hon vet vem jag är.”
Maja hade med sig två flaskor rött. Det glittrade av nyfallen snö i hennes blonda hår och det glittrade av nyfallen snö i hennes röda pälsjacka. Majas läppar var så hårt målade att de nästan var svarta. Det fanns en kärvhet över Maja som Nick tyckte mycket om. En vacker livströtthet. Om Maja skulle varit med på Titanic hade hon stått ute på däck med korsade armar, rökt cigaretter och bett folk hålla käften. Men, Nick tyckte att hon kändes annorlunda, nu när han visste vad som hänt.
”Vill du sitta?” undrade Nick.
Maja svepte ett litet glas sprit. Henning log.
”Du borde städa här”, sa Maja och sneglade upp på de hundratals tomflaskorna som stod uppradade ovanför köksskåpen. ”Har du nån mera cigg, Henning?”
”Bara Nicks jävla LM.”
”De duger.”
Nick räckte över en ciggaret och såg på Majas mage. De drack i några timmar. Henning hostade allt mindre och Maja log och rökte när Henning berättade historier om hur Majas barska Malmberget-familj tagit emot honom under julen. Den rena spriten, snödrivorna och skotrarna.
”Nu drar jag”, sa Maja och svepte ännu ett glas. Spriten blänkte på läpparna och Nick tänkte att de var rödare nu. ”Ska ni med eller?”
”Inte jag”, sa Nick.
”Jag kommer senare”, sa Henning.
”Bra, vi hörs”, sa Maja och gick.
När hon varit borta i några minuter sänkte Nick volymen på stereon.
”Nu har du ditt liv chans”, sa Nick till Henning och han menade det, vartenda ord.
”Jag vet.”
”Hur lång tid är det kvar.”
”Lite mera än halva tiden.”
”Det är säkert skadligt, så som hon håller på.”
”Jag har sagt det till henne.”
”Vad säger hon då?”
”Att jag också borde lägga av i så fall.”
”Säger hon? Fan, vad jag gillar Maja alltså.”
Henning tog ett bloss och skrattade. Han började hosta och tog ett bloss till.
”Maja är tuff.”
”Du kanske borde lyssna på henne. För dina barns skull.”
”Absolut.”
”Förstår, du, Henning. Nu har du chansen.”
”Jag vet.”
Vinet var slut igen. Men, det gjorde ingenting., de hade fortfarande mer än en halv spritflaska kvar.
|
|
|
|
