45 minuter senare |
Jag har utvecklat
något slags beroende
av att skriva,
skrev dikter i huvudet
på väg till posten
Benen darrade
och dina saker
vägde flera ton,
luften var frisk
och det var tur
för det var svårt att andas
Jag tog en omväg till posten,
inte med flit,
men som om mitt undermedvetna
försökte dra ut på det
När jag stod i kön
bultade mitt hjärta så hårt
att jag kunde känna det slå
mot bröstkorgen
När det blev min tur
fick jag be
om det största paketet
och det kändes så sorgligt
att bädda ner dina saker,
som att det blev så uppenbart
för alla som kunde se
vad det var för slags paket
Överst la jag brevet
i ett blommigt kuvert,
det såg fel ut
bland alla nytvättade strumpor,
deoderanter, nycklar
och spelkort
Posttjejen
bad mig uppge
ditt namn och din adress
och ditt nummer
så att du kunde få ett sms
när försändelsen kom
Det kändes för privat,
som om hon frågade
efter något intimt
och jag önskade
att jag hade fått
skriva in allting själv
Sedan
bad hon mig stänga paketet
och nu önskade jag istället
att hon skulle göra det åt mig
för det var svårt
med darriga fingrar
och mentalt motstånd
Jag klistrade igen det tillslut
och lämnade in det
"Är det säkert
att det håller?
Man kanske kan
sätta extra tejp på det?"
Frågade jag
"Det är ingen fara,
det är starkare
än vad det ser ut"
Svarade hon
Och så tog hon paketet
och önskade mig
ett gott nytt år
Jag gick mot rulltrapporna
men jag fick upp bilder
av hur paketet öppnades
och hur alla dina saker
låg utspridda över gatan
och det var
alldeles för hemskt
för att jag skulle kunna riskera det
Så jag ställde mig i kön
igen
När jag kom fram
stod en man där,
posttjejen
hade väl rast
Jag fick förklara
att jag nyss lämnat in ett paket
som jag ville ha tillbaka
och tejpa lite på
Det tog ett tag innan han förstod
men nu
är det ordentligt förslutet
och jag kan vara säker
på att det når dig
Jag trodde
att jag skulle gråta mig
hela vägen hem,
men jag kände
lättnad
För nu har jag gjort det,
rivit av plåstret
som kliat på min hud
som en påminnelse
Jag läste vår sms-konversation igen,
den vi skrev på tåget,
jag tror det är femte gången nu
Du skrev
att du trodde
att det här var rätt väg att gå
Och jag tänker
att det är typiskt
för jag har ju
hela tiden tänkt
att det här är
vad du behöver
och vad jag
borde göra,
men du har sagt
att du inte alls
behöver egen tid,
att du bara
behöver mig
och jag har tvivlat
men tänkt
att jag måste sluta
tro mig veta bättre
vad andra behöver
Men så kom det hit
ändå
Och jag tänker
att jag hade rätt då
och säkert
har rätt nu också
Du skrev
att Tonya
kändes avlägsen nu
men jag tar det inte
som något hoppfullt,
jag tar det
för vad det är;
helt logiskt
att du inte kände Tonya
i ögonblicket
då du var uppfylld
av mig,
men att det inte alls betyder
att hon är borta
från dig
och att sorgen
är färdig,
den är bara inte
just nu
Jag har funderat på
om jag ska ha mjukisbyxor
eller nyårsklänning ikväll,
det lutar
åt klänning,
en svartvit tajt
som du inte sett,
jag gillar ju inte tajt
men jag kan ju lika gärna
passa på
nu när jag har svårt att äta
och magen inte svullnar upp
Jag tänkte
ha dina sockor,
för då finns du
ändå med mig
men sen tänkte jag
att jag kanske
just därför
borde låta bli
Vet inte
hur mycket jag ska tillåta mig
att hålla kvar i små strån,
jag borde väl bara
klippa av allt,
ett rent snitt
Nu ska jag duscha,
för jag tror att jag luktar
sorg, salt och svett
Jag undrar
om man kan bli uttorkad
av att gråta för mycket,
om du hade varit här
hade du googlat upp svaret
Men det är du inte
...
Johan
|
|
|
|
