Farväl Johan |
Satt i din säng,
skrev om sjunkande stenar
och att trampa vatten,
men avslutade med lugn
och
jag älskar dig
Tassade ut till dig
där du satt i soffan
under en filt,
kröp upp i din famn,
lät tårar falla,
fick sällskap av dina
Jag log
för jag blir glad
när du känner
dina känslor,
även om de är tunga
men en sekund senare
blev jag kall,
hård,
alldeles stilla
för vänta nu...
Fick en sådan där
kristallklar känsla,
kanske grät du
för att du visste
att du fick mig att falla
i de stunder jag tänker på
att du inte älskar mig
(än),
och kanske
grät du
för att du insett
att du aldrig
kommer älska mig
"Vad tänker du på?"
frågade du
"Vill du vara med mig?"
svarfrågade jag tillbaka
"Jag är osäker"
svarsvarade du
och mitt kalla,
hårda,
stilla
höll i sig
Du brast,
jag höll ihop bitarna,
mina och dina
Jag strök dig över håret
och du hackade fram
fina ord
efter ord
efter ord
mellan snyftningar,
jämrande
och snor
(som du
kallar snuva)
Själv var jag tyst,
bedövad,
lugn
Tills du igen
frågade
vad jag tänkte på
Ord i strid ström
och så tårarna,
hulkandet,
gråtskrikandet,
panikång estattacken,
yrseln,
benen som vek sig
och du
som lyfte upp mig
på sängen
där jag låg,
skakande
och tjippande
efter andan
När hjärtat
hade slutat rusa
och syret
hade fortplantat sig i kroppen
återgick jag
till mitt lugna,
metodiskt praktiska jag
Började samla ihop saker,
packa väskan,
tågbiljett
hade jag redan bokat
Du blev chockad
över hur snabbt allt gick
för du vet inte
hur bra jag är
på att riva av plåster
Jag vet precis,
det här
är sådant jag kan
Tåget kommer fram
20:39,
och då går jag hem,
packar ihop dina saker
för att gå till posten imorgon
så fort de öppnar
och skicka dem
i ett prydligt litet paket
och sedan
kommer du att vara
borta
och nackdelen med
att du bor i en annan stad
kommer att vara
en fördel
Du skjutsade mig
till tåget
precis som om allt
vore som vanligt,
förutom
att jag var orolig för
om du ens borde köra,
du var ganska
förstörd,
uppjagad,
gråtgrumlig
och du tittade mer
på mig
än på vägen,
glömde
det gröna ljuset
och hastigheten
Vi kramades i bilen
och du grät
lite till
och sedan slängkyssar
och vinkningar
tills jag
och du
var utom synhåll
Gick på tåget
när det var två minuter
till avgång,
satte mig på min plats
och skrev informativa sms
och meddelanden
till vänner
och familj
Efter avklarat jobb
och avstängda känslor
öppnade jag julklappen
du gett mig
Du hade slagit in den fint
När jag öppnade den
gick jag sönder
i tusentals små spillror
för det var
det finaste
någon
någonsin
gett mig
och det var så
typiskt du
och jag
Har alltid tyckt
att du är för fin
för den här världen,
men visste inte
att du kunde skapa
sådant här
Och jag tänkte
fan, fan, fan,
jävla helvetes skit
och fan
och blä
Jag har förlorat
den finaste människan
i hela världen,
varför,
varför
kan du inte bara älska mig?
Du tror kanske
att jag säger att du
är finast
för att jag är partisk,
för att jag är kär i dig?
Men jag har varit kär förut,
jag blev förkrossad
även då,
men jag visste hela tiden
att han inte var
rakt igenom fin
och fick mig att må bra,
han var fantastisk
på andra sätt,
men jag såg honom alltid
för den han var
Så tro mig,
när jag säger
att jag ser klart,
och jag ser dig
rakt igenom
finhet,
ut i fingertoppar
som smeker
(smekte, menar jag)
mitt ryggslut
Slut
För alltid nu eller?
Så konstigt
att vi skrattade,
älskade,
log
och planerade
för bara några timmar sedan
och nu
åker jag längre,
och längre
ifrån dig,
250 km i timmen
och snart
hemma
själv
Utan dig
För alltid?
Dina hasselnötsögon,
ditt leende,
din ömhet
och dina skämt
Jag klarar mig
alltid
men jag vill
vara med dig
alltid
Farväl
...
Johan
|
|
|
|
