Sirener |
Polissirenerna hördes högt mellan husen. Flåsande och med bankande hjärta rusade Fred ner för den mörka gatan. Gatlyktorna kastade långa, smala skuggor över den asfalterade gatan och det jagade upp honom ännu mer. Gatorna var relativt tomma, vilket han var tacksam för. Att dra till sig uppmärksamheten från halva Göteborg var inte vad han behövde då. Snart syntes grindarna till kyrkogården, hoppet väcktes.
Även fast sirenerna inte längre hördes när Fred rundat grinden, visste han att polisbilen snart skulle köra in på den smala gången han just nu stod på. Trots hans trötta ben, trasiga gympaskor och svettiga rygg visste han att det nu fanns en chans för honom att lyckas ta sig undan. Poliserna hade en bil, men de hittade inte på den här kyrkogården så som han själv gjorde.
Istället för att försöka springa ifrån de tänkte han försöka använda huvudet. Rent logiskt så skulle en bil aldrig få plats på de smala stigarna, därför tog han ett snabbt beslut att vika av och börja promenera på en av de. I ett försök att förvirra polisen ännu mer knöt han upp tröjan som hängde runt midjan och drog den över huvudet. Luvan åkte snabbt upp fast han var så varm att det ångade om kroppen i den kalla kvällsluften.
Gravstenarna var höga och en aning skrämmande då det kändes som om stigen blev smalare och smalare. Fred brukade inte vara rädd när han gick här, men den här kvällen hade allting varit skrämmande. För att försäkra sig om att ingen följt efter honom kastade han hela tiden ett vakande öga över axeln.
Andningen gick ner och hjärtat började slå i normal takt igen. Med darriga händer hade han fått upp en tändare ur fickan. Klistermärket hade trillat av för längesen men resterna av klistret som satt kvar hade känts obehagligt slemmigt under fingrarna. Fred tände den medan han gick och stirrade in i lågan, i hopp om att själv kunna se lite ljus mitt i nattens mörker. Plötsligt såg han ett annat ljus, säkert femtio meter bort. Tändaren åkte i marken och Fred vände på klacken. Gravstenarna täckte hans hukande kropp, när han så tyst som möjligt smög över gruset samma väg som han hade kommit. Blicken satt fast på mannen med ficklampan. Bara en av de, vart är den andra, tänkte han oroligt. Ljudet från skosulan mot gruset lät som om tjugo elefanter gick över ett plåttak.. Han bad tyst att det inte hördes så väl som han trodde och började småspringa bort från ficklampans ljus.
Minuterna gick och precis när han trodde att han kommit undan efter en slingrig promenad hördes en grov mansröst ropa. Varenda muskel i kroppen ryckte till och utan att ens hinna tänka satte benen igång att springa. Fred kände till varenda port till varenda hus på gatan. Men alla dörrar var låsta när han förtvivlat ryckte tag i handtagen. Gråten satte sig i halsen och ångesten tryckte sig över bröstet när hans hjärna letade efter en ny ide. Benen spratt iväg igen och han flög över gatstenarna, flög över stängsel och staket.
Tyvärr var inte benen oslagbara, energin rann av dem och ut genom tårna. Gråten bubblade upp och blev svår att kontrollera. Benen hann runda ett gathörn till innan det tog tvärstopp. En kropp tog emot smällen utan att rubbas. Fred vände sig om i panik och försökte springa åt andra hållet men mötte då bara en annan kropp. Hjälplös och svag tappade han balansen. Marken tog emot både honom och gråten.
En av poliserna böjde sig ner för att presentera sig men fick istället en spark mot huvudet, och efter det slet de båda tag i honom för att försöka få upp honom på fötter igen. Skrik, tårar och slag kastades ut i luften när Fred panikslaget försökte slingra sig ur deras grepp. Snart hade de honom i ett fast grepp, intalade honom att allt blir bra och att han behövde lugna ner sig. Orden gjorde det bara värre, väckte ilskan som ledde till explosionen. Det krävdes fasta grepp och minst tio minuter innan poliserna kunde få igen dörren till polisbilen. Fred låg där på rygg i baksätet och skrek tills det kändes som om hjärtat skulle brista. Ursinnigt sparkade han på dörren, sparkade på stolarna och sparkade på sig själv.
Det blir bättre, sa männen hela tiden i bilen, vilket dem visste inte var sant. Fred bönade och bad om att inte behöva åka tillbaka, skiftade snabbt mellan ilska och förtvivlan. Beklagande svarade poliserna att de inte kan göra något annat, vilket också var en lögn. Världen är full av lögner, polissirener och kyrkogårdar. I bilen satt Fred med gråten i halsen, ångesten i bröstet och ett brustet hjärta. Fred var nio år. Han hade rymt i ett desperat försök att rädda sig själv. Men i hans värld var inte kyrkogårdar läskiga, poliser var inte snälla och kärleksfulla familjer existerade inte. Fred ville inte tillbaka, men fick veta att han måste. Tillbaka till en familj som inte älskade honom, tillbaka till det onda. Det är inte konstigt att det satt en nioårig pojke i polisbilen, med ett brustet hjärta.
Skriven av Matilda Sjöström.
|
|
|
|
