Monstermönster, med din hand i min |
När orosmoln och monster
blommar i mig
blir jag fri
först
när jag släppt de lösa,
vräkt dem ur mig,
klistrat dem på papper
och vädrat ut
hos någon annan
Det har snart gått ett år
sedan jag kom till insikt
att sådana monster
som påverkar andra
inte bara lämnar mig
då jag uttrycker dem,
det finns en risk
att de landar, slår rot
hos den som lyssnar
Och det är aldrig rätt
att lägga över mörkerrädslor,
låta någon annan
bära min tyngd
Det som inte
får släppas lös
måste hållas instängt,
tänkte jag,
svartvit som jag är
Och jag har försökt
sluta alla monster
inom mig,
kapsla in dem
i mitt bröst,
men det blir svårt att andas
och jag läcker
och du ser
Jag bannar mig själv,
borde byggt
mer hållbara burar
Men du håller om mig
och ber mig berätta,
du säger
att vi är ett team,
och att kanske
kan du påverka,
hjälpa till
Jag vill säga
att du har fel,
för mitt mörker
är mitt att bära
och du gör allting rätt
Men
sekunder tickar förbi,
växer till timmar
och dina ord
sjunker in
Inser
att du målat
med de nyanser jag saknar
och att du
har rätt
och att jag
kan ta din hand,
tillsammans
Känner mig själv,
är inte svårt
att upptäcka
monstermönster
Älskar
din humor,
din retsamhet,
dina lättsamma
kommentarer
Men
när jag berättar
något som betyder något,
som jag har känslor
investerat i
blir jag kall
direkt
om något skojas bort,
avbryts
Det är viktigt för mig
att bara kunna få berätta,
bli lyssnad på,
att sådant som känns
landar tryggt
Du sa
att jag kan säga till
när det inte
känns bra,
och jag vet inte
om det var hånskratt
eller uppgivenhet
som svarade i mig,
för hur skulle jag
kunna säga till
varenda gång
när det duggregnar
konstant?
Men igen
har du rätt
och jag tror
att jag skulle kunna
förebygga
många taggar
Jag har en fördel,
självkännedom
och uttrycksfullhet,
och jag skulle kunna
förekomma monster,
berätta för dig
att nu när jag berättar
om det här,
så är det viktigt för mig
att du lyssnar
och inte skämtar,
och jag vet
att du skulle ta det till dig
och allt jag skulle säga
skulle landa i mjuka händer
som smeker rädslor
till trygghet
Tack,
tack för att du hjälper mig
att inse
hur jag kan hantera moln och monster,
tack för att du målar nyanser
i det som är svart och vitt,
och tack för att du
vill hjälpa mig,
finnas för mig
och gå genom mörker
hand i hand
snarare än
att vänta på mig
i ljuset,
och tack för att du får mig att förstå
att det är möjligt
...
Johan
|
|
|
|
