Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Mu isamaa, minnesvärd sommardag utanför Tallinn

Tidig aprilmorgon. Runt åtta. Sitter bredvid Leif i framsätet. Motorn morrar. Har många år på nacken. Amerikansk militärambulans från andra världskriget. Köpt genom en veteranförening i Norge. Amerikanarna var stationerade där under krigsslutet. Vintern har svårt att släppa sitt grepp över det karga och tätbevuxna landskapet. Kupévärmare? Inte konstigt att jag fryser. Tjäle kvar i marken. Enligt gårdagens prognos i Aftonbladet ska det idag, fram mot lunchtid, närma sig sju plusgrader. Is vit, skrovlig och sönderbruten över inre delen av Tallinnviken. Farbar ränna hålls öppen av några äldre sovjettillverkade isbrytare. Fem år tidigare, innan självständigheten, låg sovjetiska flottan och bevakade inloppet. Nu spratt det lite liv runt viken. Våghalsiga ungdomar skymtar en bit bort, åkandes långfärdsskridskor. Snön har denna vårdag svårt att smälta bort. Ligger kvar som gammal grädde i en bunke, trist och grådaskig. Då och då kryper solen fram. Värmer upp, sedan bitande kyla som blåser in från det öppna havet. Gnuggar min lätt nerkylda nästipp. Även tårna behöver massage.

Kom idag tidigt på morgonen till Tallinn med m/s Estonia. Hade lyckats få med mig mina bröder på en förhoppningsvis spännande resa runt Estland. För mig tredje resan. För mina bröder något helt nytt. Idag på väg ut från Tallinn och norrut mot Viimishalvön. Närmast Sångarfältet, Birgittasystrarnas klosterruin nedbränd av Tsar Ivan den förskräcklige (för den som kan historia) och resterna av riktigt gammal svenskbygd. Fanns kvar vid halvöns spets fram till slutet av det Stora Nordiska kriget då pestens härjningar sopade bort dem. Arkeologiska fynd visar att svenskbyn Aponäs (Haabneeme) existerade här redan under Birger Jarls tid 1279. En tid då svenskarna, som människor gjorde på den tiden, lättare rörde sig på havet än på land. Svenskar hade även bosatt sig längs den finska västkusten.

Där vägen mot halvön Viimsi viker av och följder Tallinnbukten, medan Narva landsväg cirklar runt norr om förorten Lasnamäe, ligger Sångarfältet (Lauluväljak). Ödsligt. Några smågrupper av huttrande promenerande stadsbor. Grått och kallt. Den vitkalkade jättesnäckan, betongbänkarna och den tjältäckta jorden, döljer skickligt vad som man kan uppleva här i augusti vart femte år. "Mu isamaa, mu öön ja rôôm, kui kaunis oled sa." estniska, fram till 1988, förbjudna nationalhymnen, lyfter hela platsen. 200 tusen ester låter orden smekfullt fylla luften kring arenan. Samma sommar var jag själv där med min bästa vän, Jaanus Kaljurand, med familj och vänner från det lilla samhället Padise. Även jag fick bära den lokala folkdräkten, för Harju Madise distriktet. Stod och såg på när alla ställde upp längs gatan vid Operahuset i Tallinn. Alla med sina dräkter och skyltar som berättade varifrån de kom. Musikkår. Flaggor från hela landet. Högtidligt så det kändes i bröstet. Fem år senare avled han plötsligt, inte oväntat, av ett medfött hjärtfel. Blev bara 35 år.

Alla var där för att vara med om både sång och den stora traditionella dansfestivalen dagen innan. Vinden fläktade mitt hår. Satt som de flesta på grässlänten ovanför den jättelika scenen. Kaffe och vodka med estniska bakverk. Sista dagen för mig. Mot kvällningen skulle jag sitta på båten m/s Estonia till Stockholm. Några veckor senare. Sen kväll. Stod jag i fönstret på Rinkeby allé. Träd som kunde ha knäckts. Höststormar på havet. Vågor som gick meterhöga. Estonia sjönk på en halvtimme med 800 passagerare ner i djupet. Väcktes nästa morgon av mamma. Hon grät. Visste inte om jag varit med. Samma sommar hade jag rest några gånger med båten. Brukade alltid kolla var livvästar och livbåtar fanns. Var även nere på bildäck och kollade på bogporten, den som slets loss och vattenfyllde snabbt båten. Lång tid efteråt hade jag mardrömmar. Instängd. Iskallt vattnet steg. Paniken. Dödsångest. Som i filmen Titanic med Leonardo de Capri och Kate Winslet flera år senare.

Cykeln stod denna vackra sommardag låst i en grind vid vägen nedanför fältet. Solen sken över ett par hundra tusen ester som samlats. Sång efter sång svävade i luften ovanför och runt omkring mig. Stämningsfullt och, för dagen något vemodigt. Snart dags att säga adjö och lämna alla kvar. Medan jag trampade mot båten tonade de nationella stämningarna som ”Mu isamaa on minu arm” sakta bort för varje tramptag. Ett minne för livet!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
arnefredriksson
7 jul 19 - 13:49
(Har blivit läst 17 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord