Skiss / utdrag ur bok |
Katederundervisning var det heligaste som fanns för mig under 4 år i högstdiet.
Självständigt arbete däremot var ett helvete som jag inte såg framemot, då det fanns tillfälle för andra att påpeka något hos mig som de tyckte var fel.
Ett annat moment som fick mig att känna helt oskyddad och utelämnad var den årliga ibland en kvarts årliga bytet av platser i klassrummmet.
Som värst var det i slutet av högstadiet, då jag hamnade mellan två av mina side mobbare. Jag kallar de så, för att de var aldrig med och utförde något, men bidrog till att skratta, tycka att jag är löjlig och frysa ut mig. Genom 6an, 7an och 8an hade jag då och då tur, då jag fick sitta med mina bästa vänner.
Vår lilla trio hade utökats och vi hade blivit totalt fem stycken som inte platsade in i hyeornas jungel. Det fanns även två bästa killkompisar som inte passade in någonstans och klasssades som klassens töntar. Vi hade också de fega personerana i klassen som inte riktigt visste och som inte kunde välja sida.
De var där någonstans mitteemellan och livrädda att hamna bland oss 7 som var utanför. Dessa var de de som värst. De var som djävulskap förklädda i ett änglalika uttryck.
Det är de som ena sekunden kunde visa dig total förståelse, ödmjukhet och en utsträckning till kontakt och i nästa sekund sitta där och skratta med resten av gruppen.
Kanske var de som var egoister och kanske var det de som spelade enligt de mest rätta, diplomatiska och strategiska spelreglerna. På så sätt riskerades de varken bli utfrysta eller vara delaktiga i det mest fruktansvärda.
Vår klass var som ett Robinson läger, men också diktatur i ett land, där minoriteten fick tiga.
Jag måste säga att läraren i vår klass inte alls hade någon vetorätt då hon ständigt valde de duktiga eleverna som presterade bra på lektionerna och var som alla andra barn och ungdomar.
I 9an fanns det ett tillfälle att får träffa Dalai Lama, många av oss andra 7 hoppades på den chansen då vi var väldigt engagerade under religionslektionen, men tyvärr inte fick den.
Lärarna hade förklarat för oss att vi skulle rösta fram personen som skulle åka och i slutändan fick ändå en elevrepresentant från min klass åka dit.
Om det var valfusk eller konstgjord tillställning för att få det att framstå som demokrati är en fråga som står oklar för mig.
Tjejen som fick åka visade aldrig något intresse för religjioen i min klass, hon kunde knappt något vid dessa tillfällen, men väl där i den stunden valdes just hon som en av de som fick åka och träffa Dalai Lama i Stockholm.
I mig sved det och gjorde ont. Aldrig jag, alltid den populära framför mig.
|
|
|
|
