Asplövsfingrar |
Asplövsfingrar
och avhuggna andetag
med din röst intill örat
Det är så skönt
att jag kan tala fritt
medan tankar växer
sa du
Så märkligt
hur du
kan känna frihet
medan jag
väger ord på guldvåg
och kniper i magen
Hur kan bristen
på ömsesidighet
inte speglas
i allt som faller
från våra läppar?
Fram till
precis
just
nu
har det varit en lättnad
att se dig
Se
och känna
att det här
vill jag inte
tillbaka till
Men
precis
just
nu
gör det ont,
känns sorg
så starkt
Jag orkar inte
sakna dig,
orkar inte höra att du
saknar mig
Du ser inte
allt som är
och för första gången
är det jag som tvekar
Att vi
ska promenera på lördag
får mig att vilja gråta,
springa
Att umgås med dig
kräver stål
men du kändes för mycket
i vårt samtal
och jag vill aldrig någonsin
släppa dig lös
i mitt innersta igen
Jag älskar dig
alltid
på ett sätt
Jag litar inte på dig
aldrig
någonsin
Jag kan omfamna dig,
stå tätt intill
så länge du inte når mig
Kan finnas för dig
ända tills du inser
den totala obalansen
där jag aldrig
låter dig finnas tillbaka
Min omtanke
finns kvar,
min känsla av trygghet
är död
Och när du sträcker ut din hand
knyter det sig i bröstet,
darrar asplövsfingrar,
och för att de inte ska börja spira
börjar jag springa,
förvandlar dem till stennävar,
för jag kan inte,
kan inte,
låta mig själv
gå igenom allt
igen
...
Marcus
|
|
|
|
