Vildängel - kapitel 2 |
En, två, tre dagar passerade och kungarna lämnade Pelina. Lämnade mig.
Mötet hade varit förgäves. Det hände för mycket. För mycket rabalder och för lite beslut och jag borde skämmas. Skämmas för att jag överlämnat mig till en man som inte var kunglig. Övergett mig själv till en man som saknade respekt och förmågan att styra ett rike. Jag hade förälskat mig i en man som var en skam för hela vår art. Men Sarlack var inte som mig eller som någon annan. Han var en kroára, kärleksbarn till en aran och en krosár. En korsning. Han var perfekt.
Hans hår, hans hud, hans kropp, hans ögon, hans mun. Sarlack var perfekt.
Vad har jag gjort för att förtjäna dig?
Han var son till Kalmaost, en jordbärare. En av de bästa. Men jag hade aldrig sett honom använda sin förmåga. Jag hade aldrig bett honom använda den. Men jag hade använt min och jag var stark.
Nej!
Jag är mäktig.
När jag går kan jag få marken att skälva. Sträcker jag ut mina händer får jag träd att växa och om jag sluter mina ögon och visualiserar det jag vill skapa lyckas jag.
Är jag mäktigare än Sarlack?
Vintern i Pelina är mild. Snön faller inte och kylan orkar inte ta sig uppför berget. Men jag kommer ihåg vintrarna i Ísoara. Snön föll från en vacker himmel och lade sig som ett täcke över gator och hus och träd och barn lekte i det vita pudret iklädda tjocka tröjor. Jag hörde barnen skratta långt bortom slottets mur och jag längtade efter att få delta i leken. Jag längtade efter modet som fick mig att smyga förbi vakterna och ut i staden. Jag längtade efter barnen som skrattade och jag ville vara en del av deras glädje och jag villa också skratta. Jag längtade efter att få skratta så hjärtligt att mina kinder blev röda och mina lungor fyllda till bredden med frisk luft och imma steg ur min mun.
Men jag vågade aldrig förverkliga min dröm.
Jag har valt besvikelsen större delen av mitt liv. Jag stannade kvar i mörkret när andra barn lekte i solen och i snön och i gräset och på gatorna. Men jag stannade kvar innanför murarna och jag försökte, försökte, försökte vara lycklig.
Jag skapade mig osynliga vänner. Talade till dem och i mina tankar skrattade de åt mina historier och jag var inte ensam.
Det slutade med att mina föräldrar förbjöd mig att leka med mina osynliga vänner. En prinsessa som springer runt i slottsträdgården och talar med sig själv är inget gott tecken. Jag blev tvungen att ta farväl av de enda vänner jag någonsin haft och sorgen återtog sin plats i mitt hjärta.
Den första vintern i min nya stad kom och gick medan jag kämpade för att tjäna mitt folk. Deras önskningar blev min lag och jag gjorde vad jag kunde för att tillfredsställa deras sinnen och jag bad om hjälp för att lyckas. Men en drottning är inte skyldig sitt folk någonting. Jag hade redan gjort tillräckligt för att hjälpa dem.
Jag hade redan räddat deras liv.
Det skedde förändringar på slottet. Kung Méras sände fler män och kvinnor till Pelina för att arbeta under mig. Plötsligt bestod mitt hov av kockar och kammarjungfrur, servitörer och betjänter, barnflickor och helare. Zorín blev min rådgivare liksom Makhái. Dekkhám ansvarade för soldaterna och vakterna och spejarna och han hade utsända män och kvinnor i alla städer. Rapporter strömmade in och jag begravdes i arbete samtidigt som jag försökte finna tid till att träffa Sarlack. Men Sarlack överöstes i arbete precis som mig och hans uppgifter blev allt fler och män och kvinnor krävde allt större del av hans uppmärksamhet. Jag hade tur om jag fick träffa honom om kvällarna.
Sarlacks tal under det andra mötet med kungarna hade slutat i upprörda känslor. Kung Méras var den enda av sju kungar som godkände min och Sarlacks förlovning. Alla andra vände oss ryggen och att övertala dem att ändra sin åsikt hade varit som att försöka hugga träd utan yxa. De skulle aldrig acceptera Sarlack som Pelinas kung.
Det var ett dumt beslut enligt kung Méras. Han var den enda som var övertygad om att Sarlacks tillträde som kung skulle gynna Pelina. Han trodde på ett samarbete med Sarlack och han välsignade oss med sina vackra ord och sin vänliga inställning och jag insåg att jag stod i större skuld till honom än vad jag någonsin trott.
De andra kungarna skulle neka att hjälpa Pelina om en sådan tid någonsin kom. Deras tankar var hos deras eget folk och trots att jag var arg och besviken på varenda en av kungarna förstod jag ändå deras beslut. De kände inte Sarlack. I deras ögon var han en man som saknade moral. Hans intentioner var okända och att ingå ett samarbete med Pelina med Sarlack som kung innebar en risk.
I deras ögon var han en man som inte kunde kontrollera sina känslor. Hans vrede hade nästan kostat prins Eron livet och kung Erion, Erons far, Aramevíis kung, skulle vara den sista att acceptera Sarlack efter vad han gjorde mot hans son.
Mina känslor var i uppror och trots att jag gjorde vad jag kunde för att skydda Sarlack började jag undra om även jag borde vara rädd. Jag hade fått bevittna en sida av honom som under sådan lång tid hade varit okänd för mig och för många andra. Jag hade börjat undra om jag verkligen kände honom.
Zorín var en man med kvicka ben och sorglös attityd. Han arbetade hårt och tilltalade andra med respekt och värdighet och hans lojalitet skrämde mig.
Han hade för bara några månader sedan arbetat för min far men nu arbetade han för mig som min rådgivare. Han tycktes inte ha några problem med det.
Han överlämnade rapporter till mig i samma ögonblick som de kommit in och han hjälpte mig att fatta beslut och jag förundrades över hans engagemang och i jämförelse med Makhái och Dekkhám var han alldeles för snabb med att dela med sig av sina förslag och idéer. Men jag brydde mig inte om det. Jag tyckte om honom.
Makhái var eftertänksam. Han var ordentlig och artig och han var en man som inte lät sitt lugn rubbas av stress och panik och ovisshet. Han log aldrig och hans rygg var rak och han talade till mig med vördnad och jag förstod varför kung Méras höll av honom.
”Ers höghet.”
Jag stod intill ett fönster och såg ut över staden när Zorín tilltalade mig.
Jag vände mig mot honom och kjoltyget på min safirblå sidenklänning svävade ett par millimeter från golvet. Mina fötter var återigen instängda i ett fängelse på höga klackar men mitt hår hängde över min rygg i vågor och två flätor som löpte om varsin sida om mitt huvud hindrade håret från att falla över mitt ansikte.
”Ja.”
”Jag har funderat, ers höghet, och mindes att er morbror ännu befinner sig i Fanímevíi.” sa Zorín.
Jag nickade mot honom men jag vågade inte erkänna att jag glömt bort att jag hade en morbror. Onit hade inte varit en särskilt stor del av mitt liv de senaste åren.
”Ja.” sa jag igen. ”Vad har du kommit underfund med, Zorín?”
”Senast kung Roux och drottning Lejda fick ett brev från honom, må de vila i frid, informerade prins Onit att han förlovat sig med prinsessan Enima av Fánimevíi.” sa han. Det var information jag aldrig tagit del av. ”Det vore värt ett försök att sända brev till prins Onit.” sa Zorín. ”Han är förmodligen mycket orolig för er, ers höghet.”
Jag var mållös. Zorín hade tagit del av information från min far som aldrig hade nått mig.
”Ja.” var allt jag kunde säga.
Han såg på mig med sina bruna ögon och hans blonda hår hängde utsläppt över hans rygg och axlar. Det nådde honom ner till bröstet.
Han blinkade mot mig.
”Vill ers höghet skriva brevet?”
Jag vet inte.
”Javisst.”
Vad ska jag skriva?
”Vill ers höghet att jag hämtar papper och penna?”
”Nej!” utbrast jag alldeles för plötsligt. Zorín ryckte till och jag skämdes. ”Tack, men det behövs inte.” sa jag sedan. Jag försökte låta lugn på rösten och jag tvingade mig att le mot honom. ”Jag vill fundera lite först, Zorín.” sa jag. ”Jag har aldrig skrivit brev förut.”
Det finns ingen lika stor utmaning som att skriva ett brev. Det var i alla fall vad jag trodde. För hur skulle jag börja? Vad skulle jag skriva?
Jag undrade varför mina föräldrar aldrig lärt mig skriva brev.
Skulle jag börja med kära Onit eller Onit eller skulle jag skriva hela hans namn?
Kära Onithejó.
Jag visste inte.
Jag hade inte rört fjäderpennan. Den låg intill pergamentpapperet framför mig på ett mörkt skrivbord snidat i trä. Jag satt på en stol i samma mörka bruna färg och likadana detaljer i form av blad och blommor och min rygg var lutad mot ryggstödet och jag såg på pergamentpapperet.
Den största utmaningen hittills.
Utanför den stängda dörren hördes steg och röster men jag satt ensam i ett rum med dunkelt ljus och ett blankt papper och en fjäderpenna i blått och grönt och guld och svart bläck låg stilla i en burk av kristall och jag…
”Kalmaost.” Jag viskade hans namn och jag kände hans närvaro. ”Hjälp mig.” sa jag. ”Snälla.”
Jag slöt mina ögon och jag andades in djupt och jag kände hans hand röra vid min bara arm och jag öppnade ögonen och han satt på skrivbordet framför mig. Hans gröna ögon såg på mig och han log och jag var så glad att få se honom igen.
”Du gör det svårt för dig.”
”Jag vet inte hur jag ska börja.”
”Det är upp till dig.”
”Finns det inte regler för hur jag ska börja?”
”Nej.”
”Varför?”
”Vill du att det ska finnas regler?”
Jag såg på Kalmaost och jag saknade ord.
”Var är Sarlack?” sa jag.
Han lade sitt huvud på sned och hans gröna ögon såg på mig. Verkligen såg på mig.
”Hos sin syster.”
”Hos Aweníva?”
”Ja.”
Orden försvann igen och jag sökte efter någonting nytt att säga.
”Vad gör han där?”
Dum fråga.
”Vakar över henne.” sa Kalmaost.
Mitt blod frös till is.
”Är hon sjuk?” sa jag med oro i rösten.
Kalmaost log brett.
”Hon sover.”
”Åh…” Ordet undslapp mina läppar. ”Ja. Det är klart. Det är natt.” sa jag.
”Men du sitter här och du ställer frågor utan relevans för att undvika en uppgift du inte vill utföra.” sa Kalmaost.
Han såg rätt igenom mig och jag var blottad.
Jag suckade.
”Jag trodde inte det skulle vara så svårt.” erkände jag. ”Jag har aldrig skrivit brev förut.” Jag tog en paus. ”Jag vill inte misslyckas. Jag har inte träffat Onit på så länge. Tänk om han tror att jag är…” Jag tystnade. Tvekade att uttala ordet. ”… död.”
”Vill du att han ska fortsätta tro det?”
”Nej.”
”Skriv till honom.” sa Kalmaost. ”Låt honom veta att du är vid liv.”
”Men det är jag inte.” sa jag innan jag hunnit tänka mig för. Jag såg på honom. Verkligen såg på honom. ”Jag gav mitt liv till dig.”
Ett nytt leende.
”Men det vet inte din morbror.” sa han. ”Låt det förbli en hemlighet.”
”Jag kan inte ljuga för honom, Kalmaost.” sa jag. ”Han är den enda släkt jag har kvar.”
”Att utelämna någonting är inte att ljuga.” sa han och han hade rätt. ”Men det är ditt beslut.”
”Jag vill träffa honom igen.”
”Så skriv brevet.”
Jag skakade på huvudet. Vad jag än sade, vilka ursäkter jag än hade återkom vi ständigt till samma svar. Jag skulle vara tvungen att skriva brevet och det fanns ingen återvändo. Om jag ville återse Onit igen var jag tvungen att plocka upp fjäderpennan. Jag var tvungen att skriva ord på pergamentpapperet och jag var tvungen att sända bud till Fánimevíi för att överlämna brevet till honom.
”Jag antar att jag inte har något val.” sa jag med en viskning och jag plockade upp fjäderpennan och jag doppade spetsen i bläcket och jag förde den till papperet och jag lät den nudda vid den blanka ytan.
”Skriv det som rymmer sig i ditt hjärta.”
Jag förstår att jag är den sista du förväntar dig brev från. Men jag kan inte längre låta dig sväva i ovisshet.
Jag har funnit en fristad. Ísoaras folk, min faders folk, befinner sig i säkerhet. Men jag är rädd. Jag behöver din hjälp.
Jag väntar på dig i Pelina.
Med kärlek,
Zearléna.
|
|
|
|
