När kvällstimmen känns som en evighet |
När den stilla kvällstimmen känns som en evighet
och mitt sinne är rastlöst
vandrar tankarna till dig,
snurrar runt
och vinklar
till det att jag är tillfredsställd.
När jag kisar för morgonsolen
har jag svårt att skilja
mellan föreställningar
och verklighet.
Förnekelse,
falsk kärlek,
desperat längtan
och outhärdlig tystnad
blir hur jag definierar mig själv.
Men så ibland
när dina bruna ögon
rör vid mig
överlappar bilderna varandra.
Och i en snabb andhämtning
försöker jag stoppa impulsen
att skriva
vi hör ihop
på en hopknycklad lapp
och smyga ner den i din jackficka
innan du går hem.
|
|
|
|
