När ingen förstår |
Stora snöflingor virvlade runt i luften för att landa på den snötäckta asfalten. Julen närmade sig. På ett litet Café inne i centrum satt en ung kvinna, eller kanske var det bara ett barn- det var svårt att se. Den unga kvinnan slängde en blick mot golvuret som om hon väntade på någon. Hennes bruna hår låg trassligt mot axeln, ett tecken på att hon nyligen varit ute i blåsten.
Utanför skyndade människorna förbi. De allra flesta skulle julhandla. Det var kvinnor med sina motsträviga barn, fnittriga tonåringar och medelålders par som förgäves försökte få pengarna att räcka till. Men människorna nere på gatan lade inte märke till annat än sitt eget, de stannade inte upp och såg mot ett av de grå hyreshusen där endast ett fönster var ljust. De visste inte att där satt en ensam flicka. De visste inte att där fanns en ensam flicka som inte ville leva längre. De visste inte att flickan inte var som de, att flickan var annorlunda.
På golvet i en tom lägenhet satt flickan som var så ensam att sorgen tvingat henne att än en gång ta upp rakbladet. Det vassa bladet mot handleden. Blod. Ingen kunde veta hur tillfredställande det var att se blodet rinna nerför underarmen, ingen förstod att det var enda utvägen.
På det vita skrivbordet på ena kortsidan av rummet låg en lapp, en slarvigt skriven lapp som skulle komma att bli den enda förklaringen till varför flickan inte skulle leva dagen därpå. Lappen skulle komma att bli det sista flickan skrev i livet. Byrålådorna var fyllda med texter, sånger och dikter. Ett linjerat papper hade falligt ut ur den överfulla lådan.
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna"
Det var en låt text. Lars Winnerbäck –Kom änglar. I den ljusa bokhyllan bredvid skrivbordet trängdes hans skivor. Flickan fann tröst i han texter. Hon smälte samma med hans röst, lyssnade på honom när ingen annan förstod. Vem annan hade hon som förstod henne? Ingen. Flickan tyckte inte att det fanns något att leva för. Hon var annorlunda, så annorlunda att hon var beredd att ta sitt liv. Flickan reste sig upp från golvet där hon satt med blodet som rann nerför armarna. Hon stoppade blodflödet med två tygtrasor som hon band runt handlederna.
Flickan gick fram till garderoben som stod mitt i rummet och öppnade den. På baksidan av ena dörren dolde sig en helfigurspegel. Hon såg upp och mötte ett par tomma ögon. Flickan i spegeln hade trassligt svart hår och mörkblå ögon. Hon såg blek och trött ut. Ögonen hade helt mist sin glans och hon hade mörka ringar av trötthet runt ögonen. Flickan saknade det sedvanliga lagret att svart smink som hon kunde dölja sig bakom. Hon kände sig naken och ensam, ensammare än hon någonsin gjort tidigare.
Men i spegeln såg man inte spåren av tårarna som runnit nerför flickans kinder, man såg inte blåmärkena på armarna eller skammen och sorgen hon bar på.
Ingen visste vad som hände bakom stängda dörrar. De kunde inte ana sig till familjehemligheten. De skulle inte ha förstått, inte tro på det. För något så hemskt händer inte. Folk vill helt enkelt inte veta, då är det lättare att bara vända ryggen till.
Tårarna rann nedför kinderna på flickan som var så ensam att hon inte såg någon utväg när hon tog fram bruken med pillren. Burken med piller som skulle bli hennes utväg. Hon tryckte igång cd spelaren och blev med ens tryggare då hon hörde Lars varma röst strömma ut ur högtalarna. Pillren gick lätt att få i sig. Hon svalde ner några åt gången. Det var exakt 93, hon hade räknat. När hon fått i sig alla knöt hon upp trasorna som hon hade runt handlederna för att stoppa blodet som nu återigen forsade nedför underarmarna. Flickan började känna sig trött och tung i kroppen så hon la sig i sängen och slöt ögonen.
Inte så långt därifrån på ett litet Café satt en ung kvinna och väntade på en vän som aldrig skulle komma. Den unga kvinnan visste inte att hon var minuter ifrån att se en likblek gestalt i en nerblodad säng som inte orkade med längre. Hon var minuter ifrån att se lappen som låg på skrivbordet.
”Jag hatar dig pappa, du gav mig inte kärlek, ömhet eller värme men du gav mig ett barn.”
Men än så länge satt hon omedvetande. Och utanför rusade människorna förbi alldeles för upptagna med sitt eget för att stanna upp och se upp mot ett av de grå hyreshusen. Då hade de sett det fönstret som lyst ensamt nu hade slocknat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Tom_Saga - 18 jul 06 - 02:59- Betyg:  | den var bra :)
msn??
ålder?? | Lovely__ - 14 jul 06 - 02:15- Betyg:  | | Neej, vad fin, men sorglig! Älskar ditt sätt att skriva.. Du har verkligen talang, du beskriver så bra, att man ser det framför sig.. | | Likeyou - 13 jul 06 - 20:55- Betyg: | | grymt fin. jag älskar ditt sätt att skriva |
|
|
|
