Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 50

”Jag ville aldrig såra dig.” Sarlacks röst var ångerfylld. ”Jag ville berätta men jag fick order om att inte säga någonting.” Han suckade. ”Jag borde inte ha lyssnat på Dekkhám. Jag bär en del av skulden. Förlåt mig.”
Han hade tagit mig till en plats där träden växte glest och en mosstäckt sten fanns mellan stammarna. Månen lyste ner på oss och den fick Sarlacks ansikte att se förtrollat ut. Vi satt i gräset och mossan och bakom våra ryggar fanns den stora stenen. Den var kall men jag tyckte om att känna den mot min rygg genom klänningen.
Jag lyssnade på Sarlack.
”Jag vet inte vem det var som talade. Jag kände inte igen hans röst och jag sökte upp Dekkhám direkt för att berätta vad jag hört. Han bad mig visa honom till rummet men när vi kom dit hade männen försvunnit.” sa Sarlack. Han slöt sina ögon och jag blinkade tyst mot honom. ”Jag ville berätta för kungen men ingen fick avbryta balen. Dekkhám försvann och jag fick order om att söka upp dig.” Han tog en paus. ”Jag såg dig när du dansade med prinsen och jag såg när du sökte dig till biblioteket och jag följde efter.” Sarlack öppnade sina ögon och han höll upp sina händer framför sig. Studerade de noga när han fortsatte tala. ”Jag visste att jag inte kunde gå in till dig utan en ursäkt så jag letade rätt på en bok. Jag låtsades vara djupt inne i den när jag klev in i biblioteket och jag försökte se förvånad ut. Du fick inte tro att jag förföljde dig.” Han sänkte sina händer och han vred på huvudet och han såg på mig. ”Sedan började du tala till mig och visste att det var min chans att sätta mig ner hos dig. Men sen kom prinsen och jag fick en känsla att han försökte ta dig ifrån mig så jag sa som det var. Jag sa att jag var din livvakt men jag såg att du inte trodde mig. Och efter det började han tala till mig och du talade med honom och han sa det där som fick mig att bli så… arg.”
Jag såg hur Sarlack vände bort sitt ansikte från mig och han skakade på huvudet och han bet sig i läppen. Jag kunde minnas kvällen han talade om. Det var kvällen då…
”Jag talade inte till honom med respekt och det var inte heller meningen. Jag blev så tacksam över att han gick och jag övervägde att gå emot Dekkháms order men så sa du så där och jag vet inte varför jag sa som jag sa men plötsligt kysste du mig och jag…” Sarlack skakade på huvudet. ”Jag ville verkligen berätta allting för dig, Zearléna. Men du lämnade mig innan jag hann säga någonting och jag ville följa efter dig men då kom överstelöjtnant och jag fick order om att ta mig till grindarna för att avlösa en av vakterna och jag blev så frustrerad.”
Sarlack lutade sitt huvud mot stenen och han slöt sina ögon på nytt och han suckade tungt och jag visste inte vad jag skulle säga.
Vad skulle jag säga?
”Sarlack…”
Jag viskade hans namn men han såg inte på mig.
”Det finns så mycket jag borde ha berättat för dig.” sa han. ”Det har funnits så många tillfällen. Jag vet inte varför jag inte berättade.”
Mina minnen vaknade till liv och jag mindes allting. Jag mindes hur jag hade undvikit honom och vad jag hade drömt. Jag hade kysst honom och jag hade börjat älska honom och han hade krossat mitt hjärta.
Jag mindes dagen jag såg honom tillsammans med Izia. Jag mindes rosen och jag mindes vad hon hade sagt till mig och mitt hjärta brast.
Hur kunde jag ha glömt?
”Hade du känslor för henne?” sa jag och tårarna brände mina ögon. Sarlack såg på mig. ”För Izia?”
Hans ögon blev på nytt ångerfyllda och det såg ut som om han inte visste vad han skulle säga. Men jag ville att han skulle berätta men jag ville inte veta och jag önskade att han kunde svara mig samtidigt som jag hoppades att han inte skulle svara mig.
Snälla Sarlack, svara mig.
Snälla. Svara mig inte.

”Ja.” sa han med en viskning. ”Jag tyckte om henne.”
Mitt inre skrek.
”Älskade du henne?”
En paus.
”Jag vet inte varför du frågar det här.”
”För att jag vill veta.”
”Varför?”
”Älskade du henne?”
En paus och en suck och en blick full av ursäkter.
”Ja.” En nickning. ”Jag älskade henne.”
Mitt hjärta föll isär och tårarna rann ner över mina kinder och jag stirrade på honom och han sänkte sin blick och han undvek att se på mig.
Varför ser du inte på mig?
”Jag såg när du gav henne en ros.” viskade jag. Jag vet inte varför jag log. ”Den var vacker.”
”Jag är så ledsen.”
”Du kysste henne.” Jag svalde och Sarlack lyfte sin blick till mig. ”Izia sa att du kysste henne och hon älskade dig.
Han skakade på huvudet.
”Jag visste inte…”
”Du hade rätt.” Jag avbröt honom. ”Du hade rätt. Hela tiden hade du rätt. Kvinnor kastar sig över dig.” Jag skakade på huvudet. ”Jag var en av dem.”
”Zearléna…”
Han viskade mitt namn så tyst och ömt och jag såg smärtan i hans ansikte. Han vände sig mot mig och hans händer kupade sig om mina kinder. Jag såg in i hans ögon.
Jag vet inte vad du gör med mig men du får mig att vilja ha dig.
”Jag hatar mig själv.” sa jag till honom. ”Jag hatar mig själv för att jag…”
Han hyschade och hans ansikte närmade sig mitt. Hans ögon såg på mina läppar och jag försökte andas.
Du får mig att glömma. Varför får du mig att glömma?
”Du inser inte vad du gör med mig.” Hans händer smekte mina kinder och hans näsa nuddade vid min. ”Du gör mig galen.”
”Älskar du mig?” viskade jag.
”Ja.”
”Hur mycket?”
”Oändligt mycket.” sa han och hans ögon såg in i mina och hans läppar närmade sig mina. De var bara ett andetag bort. ”Du inser inte vilken makt du har över mig.”
Jag slöt mina ögon och jag log.
Varför får du mig att känna såhär? Vad gör du med mig?
”Jag vill ha dig.” sa jag. ”Jag vill inte att du ska tillhöra någon annan.”
”Jag tillhör dig.”
Och hans läppar rörde vid mina och jag sträckte på halsen och jag besvarade hans kyss.
Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att mitt hjärta värker. Jag älskar dig mer än vad det är möjligt att älska någon.
Hans läppar skiljdes från mina.
Kyss mig igen.
”Sarlack…”
”Du kommer bli en enastående drottning.”
Han log vagt mot mig och han såg på mig med en vän blick och jag log tillbaka.
”En drottning är ingenting utan en kung.” sa jag och jag sträckte mig mot honom och jag kysste honom ömt. ”Vill du bli min kung?”
Och hans händer kupade sig om mitt ansikte och hans läppar rörde vid mina och jag drogs upp i hans famn och jag var så lycklig.

”Ja.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:56
(Har blivit läst 253 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord