Himmelsberget - kapitel 46 |
Kung Méras var en stilig man med kortklippt ljusbrunt hår och bruna ögon. Han var lång och smal och talade med vördnad och gestikulerade lugnt framför sig när han talade. Under sitt högra öga hade han en mörk leverfläck som fick honom att se mer feminin än maskulin ut – det passade inte riktigt ihop med hans mörka röst.
Han satt framför mig i en mörkgrön fåtölj. Han hade inte haft några invändningar när jag hälsade honom välkommen och förklarade att vårt möte skulle hållas i biblioteket. Han tycktes mer tacksam för det på något märkligt sätt.
Jag hade till en början känt mig nervös och lite rädd men de känslorna hade försvunnit i samma sekund han klivit in i slottet. Hans aura var lugn och trygg och han satt avslappnat i den mörkgröna fåtöljen framför mig med knäppta händer som vilade i hans knä. Hans högra ben vilade ovanpå det vänstra och hans svarta byxor var tajta om hans ben och hans krämvita tunika var lös om hans överkropp.
Han såg på mig med sin väna blick.
Jag satt i en likadan fåtölj. Intill mig stod Sarlack och vid min vänstra sida satt Dekkhám.
Kungen hade kommit till Pelina i sällskap med Makhái och fyra andra män och två kvinnor. De hade stått tysta bakom honom och jag hade undrat vilka de var men inte velat ställa frågan högt.
Jag var säker på att jag förr eller senare skulle få veta deras namn.
”Jag vet lika lite om vad som hände som ni.” sa kungen till mig. ”Ísoara föll så hastigt att det blev en chock för oss alla.”
”Jag oroar mig för mitt folk.” sa jag. ”Det är därför jag ville träffa er.”
”Ni är lika angelägen om ditt folks säkerhet som din far.” Han log mot mig. ”Jag beklagar det som hände din stad.”
”Pelina är min stad.” sa jag och jag förvånades över hur oberörd jag lät. Jag hade älskat Ísoara av hela mitt hjärta men den hade aldrig varit min stad. ”Ísoara var mitt hem i många år, kung Méras.” Jag ville inte att han skulle tro att jag inte brydde mig om det som hänt. ”Jag kan inte förneka att Ísoaras fall gjorde mig förtvivlad. Men staden var aldrig min. Ísoara tillhörde min far och den föll under hans regim.”
Kungen lade sitt huvud på sned och hans ögon studerade mig.
”La’ess har tagit emot en del av ditt folk, min drottning.” sa han och jag kom på mig själv med att stirra på honom. ”Jag är säker på att nyheten om Pelinas upptäckt kommer lägga sig som ett lugn över deras förtvivlade hjärtan.”
”Har ni hört några rykten om vad som hände Ísoara?” frågade jag.
Kungen suckade. Han slöt sina ögon när han skakade på huvudet.
”Dessvärre inte, drottning Zearléna. Jag beklagar.”
”Sarlack tror inte att det var människor som anföll Ísoara eller startade kriget.” sa jag och jag såg på Sarlack. Hans blick var stadigt fäst vid kungen. ”Han vill inte utesluta att det kan ha varit krosárer som startat kriget som ledde till Ísoaras fall.”
Kungen lät sin blick förflyttas till Sarlack och han såg ut att tänka innan han såg på mig igen.
Dekkhám fnös bredvid mig.
”Människorna är skyldiga till alla krig.” sa han och han vred på sitt huvud och hans grå öga såg på Sarlack. ”Varför skulle det här kriget vara ett undantag?”
”Människorna skulle aldrig lyckas ta sig upp för bergen.” sa Sarlack. Jag lyssnade spänt på honom. Kung Méras studerade Sarlack med intresserad blick. ”Krosárernas städer finns belägna på bergstoppar av flera anledningar.” sa han. ”Människorna kan inte flyga och de saknar ännu bevis på vår existens. Fem döda krosárer gör ingen skillnad.”
”Människorna mördade dess fem krosárer!” röt Dekkhám. ”Det är klart att vår existens nu blivit känd för människorna.”
”Vi vet med säkerhet att människorna dödade modern som letade efter sina barn.” påpekade Sarlack. ”Men jag tror att barnen mördades och att deras kroppar placerades i närheten av människornas byar för att människorna skulle hitta dem.”
”Det är befängt!” spottade Dekkhám. ”Det är idioti att ens påstå någonting sådant absurt!”
Jag vände mig till Dekkhám.
”Jag förstår att du har svårt att tro på vad Sarlack säger.” sa jag. ”Men jag tror att han kan ha rätt.”
Dekkhám fnös. Han öppnade munnen för att säga någonting – men kung Méras avbröt honom.
”Jag håller med.”
Dekkhám stängde munnen och han vände sig till kung Méras. Jag gjorde likadant och kungen hade höjt sina händer till sin mun. Han höll de intill sina läppar och han såg på Sarlack.
Det såg ut som om Sarlack inte visste vad han skulle säga.
”Du är son till Lejlíanáh, min befälhavares hustru.” sa han. Sarlack nickade tyst. ”Makhái har talat gott om dig. Du reste till Ísoara för att söka anställning som soldat i kungens armé.” Han log brett mot Sarlack. ”Det sägs att du är klipsk och att du har en otrolig förmåga att känna av energier.” Kungen lade sitt huvud på sned och han lät sin blick glida över till mig. ”Är ni medveten om att hans far är en aran?” frågade han sedan.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade träffat Sarwikk och Sarlack hade en annan sorts respekt för sin far.
Jag nickade.
”Ja.” sa jag så lugnt jag förmådde. ”Han berättade det för mig när vi sökte efter Pelina.”
”Har ni träffat hans far?” undrade kungen.
”Ja, min kung.” sa jag och jag nickade igen. ”Han är en mycket fåordig man men han är inte ondsint.”
”Jag har alltid fascinerats av kroáror.” Kungens blick gled tillbaka till Sarlack. Han sa fortfarande ingenting. ”Er natur är annorlunda. Ni för er som krosárer men ni besitter aranernas styrkor. Hur är det att kunna höra och se allting så tydligt ?”
Och jag såg på Sarlack och hans blick mötte min. Han skakade på sitt huvud som om han försökte förneka någonting och jag saknade ord.
”Svara honom, pojk!” röt Dekkhám.
Jag såg hur Sarlack svalde och han slöt sina ögon och det såg ut som om han tvekade.
Men så öppnade han sina ögon igen och han såg på kung Méras och han andades in ett djupt andetag.
”Det är en förbannelse och en välsignelse på samma gång.” sa Sarlack tyst. ”Men det har räddat mitt liv otaliga gånger och jag har min far att tacka för mina gåvor.”
Kungen nickade mot honom.
”Men ni besitter även Kalmaost gåva att kunna kontrollera jorden.” sa kung Méras. ”Och din styrka är häpnadsväckande. Ni är en mycket skicklig jordbärare.” Han log återigen mot Sarlack. ”Vad får dig att tro att barnen mördades? Vad får dig att tro att människorna inte startade kriget?”
Jag tvingade mig själv att andas och jag kunde inte sluta se på Sarlack.
”Jag hörde ett samtal.” sa han. ”Jag hörde det kvällen för kung Rouxs firande.” Sarlack vred på sitt huvud och han såg på mig. ”Jag är ledsen, Zearléna.”
Jag letade efter orden men det fanns inga. Jag letade och letade och letade men allt jag kunna finna var tomhet och besvikelse och mina ögon fylldes med tårar.
Andas. Andas.
Glöm inte bort att andas.
”Varför sa du ingenting?” sa jag och orden började trilla ur mig i en rasande fart. ”Jag trodde att jag kunde lita på dig. Du sa att du var min vän! Du sa att… att… ” Min röst sprack och tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag skakade våldsamt på mitt huvud. ”Varför sa du ingenting?!”
Sarlacks ögon var fyllda av ånger och han öppnade munnen men stängde den igen.
Jag kunde inte tro att jag älskade honom. Jag kunde inte förstå hur jag kunde vara så naiv som trodde att han brydde sig om mig.
Orden försvann igen och jag förde en hand till min mun och jag vände bort blicken från honom. Jag klarade inte av att se på honom.
Jag vill inte se dig!
”Jag förbjöd honom att berätta.” sa Dekkhám.
Jag knep ihop ögonen.
Inte du också.
”Jag hade en känsla av att detta hemlighetsmakeri skulle riva upp sår.” sa kung Méras och han skakade på huvudet.
Jag såg på honom med min tårfyllda blick.
Han visste också?
Jag reste mig ur fåtöljen.
”Ursäkta mig.” sa jag och jag neg hastigt mot kungen som nickade mot mig.
”Givetvis.”
Och jag lyfte upp kjoltyget på min mossgröna enkla klänning och jag sprang ut från biblioteket med tårar som brände mina ögon.
Jag hade blivit förrådd.
|
|
|
|
