Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 42

Jag visade Sarlack vägen till staden i gryningen.
Vi flög ensamma men innan vi gett oss av hade Sarlack övertalat sin far att se efter Dekkhám tills vi återvände. Vår överenskommelse med Dekkhám var att han skulle stanna i ruinen tills vi kom tillbaka för att hämta honom någon gång under dagen, men han var inte särskilt glad över att behöva ses efter av en aran.
Vi nådde fram till staden och Sarlack visade betydligt mer känslor än vad hans far hade gjort och han var ivrig på att utforska staden – men först fick han lov att följa med mig på en rundvandring i slottet. Det var ju trots allt där vi skulle spendera större delen av vår tid när vi försökte lägga upp en plan för hur vi skulle kunna rädda den del av Ísoaras folk som fortfarande levde. Och mina föräldrar.
Jag lämnades ensam i slottet när jag visat Sarlack alla rum och salar och en snabb kyss på kinden var allt han gett mig innan han rusat mot balkongen. Han hade kastat sig ut från den och jag hade stått kvar och sett honom segla ner mellan husen.
Jag stod fortfarande kvar på balkongen och såg mot den plats Sarlack försvunnit. Jag visste inte när han skulle komma tillbaka men jag var säker på att han skulle ta tid på sig.
Jag klev upp på räcket och jag funderade på om jag skulle besöka dalen och vattenfallen. Men någonting fångade min uppmärksamhet och i ögonvrån kunde jag se någonting vitt som försvunnit bakom slottet. Jag kastade mig ut i luften och jag bredde ut mina vingar och jag flög åt samma riktning som jag sett det vita.
Jag flög över den enorma slottsparken men när jag närmade mig slutet av parken möttes jag av små rosa blad som dansade framför mig i vinden och de seglade virvlande ner mot en del av skogen som jag aldrig hade sett.
Jag följde efter och jag fick fatt i bladen och jag gled ner mellan trädkronorna och jag landade på den grästäckta marken. Ytterligare en perfekt landning och jag kände mig stolt över mig själv men jag såg ner på de rosa bladen i min hand och jag undrade varifrån de kom.
En svag och svalkande vind svepte fram mellan träden och den fick mitt kastanjebruna hår att vaja där det lång utsläppt över min rygg.
Jag mindes vad Kalmaost hade sagt så många gånger förut så jag tog ett steg framåt och jag lät vinden visa mig vägen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:19
(Har blivit läst 581 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord