Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 37

”När?”
Jag såg på Sarlack.
”För tre dagar sedan.” han uttalade orden så tyst. ”Jag är så…”
”De lever.” jag avbröt honom och han såg på mig med förvirring i blicken. ”Mina föräldrar lever.”
”Det är inte säkert.”
”Det är det.” sa jag. ”Jag vet att mina föräldrar lever.”
Sarlack skakade på huvudet.
”Det finns ingenting kvar av staden.”
”Vem har sagt det?”
Jag såg på Sarlack och jag kände hur ilskan växte inom mig. Men den var mäktigare än vad jag var van vid. Jag var tvungen att försöka kontrollera den.
Sarlack svarade inte.
Jag var på väg att ställa frågan igen när jag hörde Kalmaost viska till mig. Jag bet ihop tänderna och jag svalde hårt när jag såg på Sarlack och en annan fråga tog form i mitt huvud.
Jag ställde den.
”Var är Dekkhám?”
Hans ögon spärrades upp men han sa ingenting. Istället såg han på mig med en fundersam blick innan han långsamt vände sig om och jag följde med honom in i skogen.





Dekkhám satt lutad mot ruinväggen alldeles nedanför ett av alla fönster som vette ut mot havet. Hans vingar var blodiga och en brun tygbit var hårt bunden för hans högra öga. Hans kläder var sönderrivna och stora fläckar blod fanns överallt på hans kläder.
Jag hade aldrig sett sådana omfattande skador förut.
En bit längre bort stod Sarlacks far. Han stirrade tyst på Dekkhám men hans blick riktades snart till mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag tyckte inte om när han såg på mig. Hans ögon var kalla.
Alldeles för kalla.
Sarlack gick förbi mig och jag såg hur han satte sig ner på huk framför Dekkhám och han lade en hand på Dekkháms arm.
Det var först nu som jag såg att han sov.
Dekkhám vaknade med ett ryck och han såg på Sarlack med uppspärrat öga och han såg ut att pusta ut. Jag kunde inte låta bli att se på honom.
Dekkhám hade behandlat mig som om jag inte hade varit värd någonting och jag kunde fortfarande minnas hans hårda ord. Men trots det tyckte jag synd om honom och jag önskade att jag på något sätt kunde hjälpa honom samtidigt som jag ville veta vad som hänt honom.
Sarlack sa någonting till honom och Dekkhám såg åt mitt håll och hans öga studerade mig.
Jag svalde när Sarlack vinkade åt mig att komma till honom.
Det var nu jag var tvungen att göra mitt jobb som prinsessa. Det var nu eller aldrig. Jag behövde bevisa för Dekkhám att jag var värdig en plats på tronen – annars skulle han aldrig ändra sig.
Mitt hjärta bultade våldsamt i mitt bröst när jag närmade mig honom och Sarlack makade på sig för att jag skulle kunna sätta mig ner på knä framför Dekkhám.
Men jag ville hellre stå och jag såg ner på Dekkhám och jag försökte se stark ut men jag föreställde mig hur jag såg ut i hans ögon och jag sjönk ihop och jag stod plötsligt där – framför honom – med krökt rygg och slöa armar och jag stirrade på honom som om jag inte visste vad jag skulle göra.
Jag hade aldrig insett vilken makt han hade över mig och jag kände mig dum. Han var min farfars bror – prins över Ísoara och kapten över det kungliga gardet – men jag var kronprinsessa och han skulle aldrig kunna mäta sig med min ställning i samhället. Ändå lyckades han slå omkull mig totalt och jag hatade mig själv för att jag lät det hända.
Jag suckade innan jag tvingade mig att tala till honom.
”Jag vet att du inte tycker om mig och du anser att jag inte är en värdig tronarvinge.” sa jag till honom. ”Men jag ber dig att ändra dina åsikter om mig och tillåter mig att försöka…”
”Jag har inte behandlat dig som du förtjänar, prinsessan” Han avbröt mig och min haka slog i marken. Jag kunde inte tro det jag hörde honom säga. Men Dekkháms blick var ångerfylld och han böjde på sitt huvud och han undvek min blick. ”Jag var för upptagen med mitt för att inse hur mycket du påverkade Roux och hans styre över Ísoara var storslaget men enbart på grund av att han lyssnade på dig.”
Jag kunde inte finna orden. De gömde sig i alla skrymslen och vrår de kunde finna och jag letade febrilt efter dem men jag kunde inte finna dem och jag föll ihop till en sorglig liten pöl på marken.
Dekkhám suckade och hans öga såg på mig igen.
”Förlåt mig, Zearléna.” sa han. ”Jag borde inte ha varit så hård mot dig.”
Och mitt hjärta smälte och det fattade eld och jag föll ner på knä och jag la mina armar om Dekkhám och jag kramade honom så försiktigt som jag möjligtvis kunde och jag log.
”Det är okej.” sa jag och han lutade sitt huvud mot min axel och han brast i gråt. ”Det är okej.” sa jag igen och jag lät min hand smeka över hans vita hår och det var tunnare än vad jag hade föreställt mig.
”Jag försökte bara göra mitt jobb…” grät han. ”Men jag misslyckades och nu har folket ingenstans att ta vägen. Vi är dödsdömda.”
”Det finns fortfarande möjlighet för folket att ta sig till andra städer.”
Sarlack placerade en hand på Dekkháms axel och Dekkhám lyfte sitt huvud och han såg på honom och jag såg på honom.
Sarlack.
”Hur?” sa Dekkhám med en viskning. ”Det finns barn och äldre som är för svaga för att flyga bland folket.”
”Kungen hade god kontakt med Aramevíi.” sa Sarlack lugnt till Dekkhám. ”Du får inte föreställa dig det värsta innan det har inträffat.”
”Aramevíi har stängt portarna.” sa Dekkhám och en klump bildades i min mage. ”De vägrar hjälpa Ísoaras folk. Aramevíi svek oss.”
Och jag såg hoppet försvinna ur Sarlacks blick och han vände sig om mot sin far som skakade på huvudet.
”Det kommer inte på fråga.” sa han till honom. ”Två krosárer är redan för mycket. Klanen kommer splittras om vi tar emot fler. De är redan tillräckligt upprörda.”
Kalmaost viskade till mig och jag kom plötsligt att tänka på staden. Jag tog ett stadigt tag om Dekkháms handled och hans blick vandrade tillbaka till mig.
”Det finns en stad.” sa jag. ” Jag har en stad.
”Zearléna.” Sarlack sa mitt namn och jag visste vad han skulle säga. ”Sluta. Du har ingen stad och det kommer aldrig finnas en stad på det där berget.” sa han och jag bet ihop mina tänder och jag försökte svälja min ilska. Han trodde inte att jag talade sanning. ”Det skulle ta oss tvåhundra år att bygga upp en stad lika stor som Ísoara och vem vet hur många av oss som lever då?”
”Jag ljuger inte.” snäste jag. ”Jag skulle inte ljuga om att jag hade en stad!”
Han skakade på huvudet.
”Du försvann, Zearléna.” sa han upprört. ”Du försvann och du var borta i tretton dagar och plötsligt har du en stad?” Han slog ut med armarna och jag spände blicken i honom. ”Hör du inte själv hur fullkomligt galet det låter?” Han skrattade till och han drog sin hand genom håret och han såg på mig med sina grönblå ögon. ”Du har drömt, Zearléna. Staden finns inte och du måste inse att vi inte längre kan göra någonting.”
”Jag ljuger inte för er, Sarlack.” sa jag. ”Om du följer med mig så…”
”Sluta nu!” avbröt han och han var arg. ”Det finns ingen stad! Även om jag skulle följa med dig till det där berget skulle det inte ändra någonting.” sa han till mig. Jag knöt mina nävar. ”Det finns ingenting vi kan göra för att rädda Ísoara. Staden har redan fallit och folket är bortom all räddning.” Han suckade. ”Vi kan inte göra någonting för att rädda någon längre.”
”Så du ger upp?” sa jag. Jag var så arg att jag trodde jag skulle explodera. ”Du ger upp och du tänker inte ens försöka rädda de som finns kvar?”
”Det finns ingen kvar att rädda.” sa han till mig och han talade med lugn röst när han sa det. ”Hälften av folket har redan dött och det finns ingenting vi kan göra för att rädda den andra hälften.” Han såg på mig med beklagan i blicken. ”Jag är ledsen att du behövde få reda på det såhär, Zearléna. Men vi kan inte längre göra någonting. Det är för sent.”
Jag vände bort min blick från Sarlack och jag såg på Dekkhám som hängde med huvudet och han var inte längre samma man som jag en gång lärt känna. Kriget hade förändrat honom men jag ville inte att han också förlorade hoppet.
Jag ville bevisa för dem att jag inte ljög och att jag hade rätt. Om de bara trodde på mig skulle deras hopp återvända och vi skulle kunna rädda den del av folket som fortfarande levde.
Jag var tvungen att försöka göra någonting för annars fanns det en alldeles för stor risk att även jag förlorade hoppet och det fick inte hända. Men hur?
Vad skulle jag göra?
”Visa dem staden.” viskade Kalmaost.
Jag slöt mina ögon och jag funderade på hur jag skulle kunna tala till honom utan att Sarlack och hans far och Dekkhám hörde mig. Jag ville inte att de skulle tro att jag var knäppare än vad de redan trodde att jag var.
Så jag samlade mina tankar och jag mindes vad Kalmaost sagt till mig. Han såg allting jag såg och han kände allting jag kända och han kunde höra mina tankar.
Han kunde höra mina tankar.
”Hur ska jag kunna göra det?” Tänkte jag. ”Sarlack vill inte följa med mig. Han tror inte på mig.”
”Ibland krävs det hjälp från ett oväntat håll för att lyckas med någonting.” sa han och jag öppnade mina ögon och jag vred på mitt huvud och jag såg på Sarlacks far.
”Menar du att…” tänkte jag.
Jag ville inte att Kalmaost skulle mena det jag trodde att han menade.
”Han hjälper dig.”
Jag reste mig upp och jag kände hur Dekkháms och Sarlacks blickar brände mig i ryggen när jag gick mot Sarlacks far och han såg på mig med sina djupa ögon och jag önskade att jag slapp fråga honom. Jag önskade att jag inte var tvungen att göra som Kalmaost sa men jag hade inget val.
Så jag drog efter andan och jag stannade framför honom och jag såg in i hans ögon och jag kom på att jag inte ens visste vad han hette. Men Kalmaost gav mig hans namn alldeles för fort och jag förbannade honom för vad han tvingade mig att göra.
”Sarwikk.” sa jag och en ryckning i hans ögonbryn fick mig att inse att jag hade hans fulla uppmärksamhet. ”Hjälp mig. Snälla. Hjälp mig att bevisa för Sarlack att jag inte ljuger.” sa jag och jag tog en paus men bara för att andas. ”Hjälp mig att hjälpa mitt folk så behöver du aldrig se mig igen.” sa jag.
Och Sarlack sa någonting till mig men jag lyssnade inte på honom för jag var alltför koncentrerad på hans far och Sarwikk lade sitt huvud på sned och hans nattsvarta hår hängde tungt ner över hans axel och jag såg hur han tänkte.
Jag bad för att han skulle hjälpa mig och jag bad för att han inte skulle göra det. Jag ville bevisa för Sarlack att jag inte ljög men jag ville inte behöva hjälp från hans far för att bevisa det. Men vad hade jag för val?
”Visa mig staden.” sa Sarwikk och hans mullrande stämma fick mitt hjärta att stanna och jag slöt mina ögon och jag svalde.

Nu fanns det inte längre någon återvändo.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:54
(Har blivit läst 239 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord