Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 31

Jag stod på en klippa och blickade ut över en dal så fantastisk och förtrollande vacker att jag aldrig sett någonting liknande.
Vattenfall omgav dalen och fyllde den med sitt brus och träd växte tätt på en liten ö som omringades av vatten och en fors slingrade sig bort från sjön och ledde undan vattnet. Den delade sig och nya forsar bildades och möttes igen och ett smalt vattenfall föll ner i en avgrund så djup och okänd att jag inte kunde se vart den ledde.
Jag var förtrollad.
Någonstans i världen rasade ett krig och mina föräldrar och alla jag känt befann sig mitt i det men här stod jag vid en av de vackraste platserna i världen och blickade ut över ett dussintal vattenfall som omringade en dal.
Det var så vackert.
Så fruktansvärt vackert.

Bredvid mig stod Kalmaost. Demonen som jag så länge hade hatat och demonen som talat till mig i mitt inre och i mina drömmar och han som sagt åt mig att lämna Ísoara.
Jag trodde det hade varit mitt beslut. Jag trodde inte att han eller Sarlack påverkat mig men det hade dem och jag förstod varför. Nu visste jag.
De räddade mig undan ett krig. Sarlack hade följt Dekkháms order om att hålla mig vid liv men Kalmaost hade varit den som övertalat mig. Han hade räddat mitt liv – inte Sarlack.
Jag såg upp på honom och mitt hjärta slog och mitt inre viskade till mig.
Jag ville veta vad han ville med mig.
Vem var jag?
”Du måste överlämna dig själv till mig. Helt.” sa han till mig innan jag hunnit säga någonting. ”Med min hjälp kan du rädda ditt folk och återförenas med dina föräldrar.”
”Dem lever?” flämtade jag.
Kalmaost såg på mig och han nickade. Jag fylldes av en sådan enorm lycka att jag inte visste vad jag skulle göra.
”Mina systrar håller dem vid liv.” sa han. ”Deras tid här är inte över.”
”Jag gör vad som helst.” flämtade jag. ”Jag gör vad som helst bara du håller dem vid liv!” jag vände mig mot honom. ”Snälla.” sa jag och jag var desperat. ”Jag gör vad som helst bara jag får träffa dem igen.”
Och han höjde sina händer och de kupades om mitt ansikte och han såg på mig med sina gröna ögon.
Så djupa och så vackra.
Men jag ville inte höra de orden han sa till mig. Jag ville inte offra det han sa till mig att offra och jag ville springa därifrån. Jag ville ta mig bort från honom men han skulle hitta mig igen och jag skulle aldrig kunna fly och en enda fråga vaknade till liv och den viskade till mig när han uttalade sin önskan.
”Du måste ge upp ditt liv. Du måste ge ditt liv till mig och du får aldrig tillbaka det igen.” sa han till mig och jag slöt mina ögon. ”Du kommer alltid tillhöra mig och jag äger rätten att göra vad jag vill med dig.”
Jag undrade och jag frågade mig själv.
Är jag verkligen beredd att offra allting för att rädda mina föräldrar?

Jag vet inte.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:32
(Har blivit läst 155 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord