Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 25

Dag blev till natt och mörkret föll över oss och vi befann oss mitt i skogens djup och mörker helt utan skydd från varken vind regn och faror.
Vi var dödsdömda men jag brydde mig inte.
Jag oroade mig för Sarlack. Han andades så tungt där han låg alldeles intill mig och jag försökte hålla honom varm genom att ligga tätt intill honom med mina vingar utsträckta över hans kropp.
Mitt huvud vilade mot hans bröst och jag kunde höra hur hans hjärta slog alldeles för sakta och alldeles för svagt. Han sov men jag ville att han skulle hålla sig vaken. Jag hade försökt väcka honom så många gånger redan att jag tappat räkningen men han vandrade mellan sömn och vakenhet och medvetande och omedvetande och jag visste inte hur länge till hans hjärta skulle orka slå.
Mina tårar hade tagit slut för länge sedan och jag straffade mig själv för vad jag hade gjort. Det var mitt fel att Sarlack blivit skadad. Det var mitt fel att han var döende. Han hade bett mig att inte försöka döda mig själv. Han hade bett mig att tänka mig för innan jag gjorde någonting men ändå lyssnade jag inte.
Jag trodde att jag kunde tala med människorna. Jag hade trott att om jag bara fått en chans skulle de förstå och låta oss gå. Men istället sköt de sina pilar efter oss och Sarlack räddade mitt liv i utbyte mot hans och jag hatade mig själv så mycket att jag önskade att det var jag som blivit träffad istället. Sarlack hade inte gjort någonting för att förtjäna att bli skjuten. Allt han gjorde var att skydda mig och jag min dumma flicka hade varit tvungen att försätta oss i fara.
Endast Thoths förstod hur mycket jag hatade mig själv och jag bad för att han skulle döda mig istället. Jag bad till honom och jag förklarade med mitt hjärta hur mycket Sarlack betydde för mig och alla andra som älskade honom och jag ville att han skulle bespara Sarlack allt lidande och ta mitt liv istället.
Jag vet inte om Thoths hörde mig.
Jag hörde hur någonting närmade sig inifrån skogen. Det var lätta steg som krafsade i marken likt klor som gräver efter någonting och två tre fyra par ögon tittade på mig och Sarlack inifrån skogen. Varelsernas ögon lyste i det kalla månskenet och fyra små varelser som jag aldrig sett förut vandrade mot mig och deras huvuden var kala och deras kroppar täckta av någonting som såg ut som fjäll och långa svansar snärtade i luften och deras ögon såg på Sarlack.
Jag spände blicken i varelserna och jag bet ihop mina tänder och jag skyddade Sarlack med min kropp och varelserna tog ett steg bakåt och sedan två åt sidan för att sedan trava framåt två steg. De stannade och såg på mig med sina dumma små ögon och backade två steg och de lyfte på någonting som skulle föreställa alldeles för små armar med två fingrar som övergick till klor och de flaxade mot mig och gav ifrån sig ljud som lät som en blandning av kackel och kluckande.
”Ni får honom inte.” väste jag ursinnigt mot de små varelserna. De började hoppa runt mig och jag ansträngde mig för att försökte hålla koll på alla fyra samtidigt. ”Försvinn!” väste jag.
Jag sträckte mig efter en grankotte som jag kastade mot varelserna i hopp om att skrämma iväg dem.
De närmade sig mig och jag försökte komma på ett annat sätt att bli av med dem. Jag satte mig upp och la händerna i marken och sträckte ut mina vingar och jag väste och morrade och visade tänderna mot varelserna. Mina vingar skakade ovanför mig och jag reste mig upp och jag sprang mot två av varelserna och sparkade mot dem och de flydde undan från mig men kom lika fort tillbaka igen.
Jag skrek åt dem. Jag skrek och stampade i marken med mina bara fötter och jag böjde mig ner och jag plockade upp en alldeles för smal pinne från marken och jag slog med pinnen i luften framför mig.
Varelserna dansade runt mig och de försökte undvika mig. Men så upptäckte jag till min förskräckelse att jag bara såg tre av dem framför mig och jag kastade mig runt och såg att den fjärde varelsen kommit fram till Sarlack. Den böjde sig ner och bet i hans hår och drog i det som om den undersökte vad det var och jag sprang mot den med pinnen ovanför mitt huvud och jag skrek och jag slog mot den och träffade dess lilla kropp och den slungades mot en trädstam.
Jag skrek åt varelserna att försvinna och de backade. Varelsen jag träffat med pinnen reste sig från marken och den försvann flaxande in i skogen med de andra varelserna efter sig och jag sjönk ner på marken igen och jag pustade ut.
Min hand rörde vid Sarlack och jag kröp tätt intill honom och la mig bredvid honom och jag sträckte ut min vinge över honom och placerade mitt öra mot hans bröst.
Hans hjärta slog och jag slöt mina ögon. Tacksam över att jag lyckats skydda honom från de små varelserna och jag somnade med huvudet kvar på hans bröst.





Någonting kittlade mig på näsan och jag öppnade mina ögon och möttes av två stora ögon som såg på mig och jag skrek och jag kastade mig bakåt och jag fick tag i pinnen jag använt som svärd under natten och jag höll den framför mig och hotade att kasta den på varelsen som såg på mig.
Det var då jag såg det. Varelsen framför mig var en man.
Han satt på huk intill Sarlacks huvud och hans ögon såg på mig och hans mörka bruna hår hängde tovigt ner över hans bröst och hans bara överkropp var ett berg av muskler – men det var hans tänder som fick mig att förstå vad han var.
Jag släppte pinnen och jag reste mig upp och jag sprang fram till mannen och jag kastade mig om hans hals och han såg på mig med en blick som avslöjade att han inte förstod vad jag höll på med.
Jag placerade mina händer ovanpå hans bringa och mitt ansikte var inte mer än ett andetag ifrån hans.
”Hjälp honom.” viskade jag. ”Du måste hjälpa honom! Han dör om du inte gör det!” Jag såg in i hans ögon och min underläpp darrade. ”Snälla.” sa jag till honom och aranen log mot mig.
Han la sina händer mot mina axlar och han puttade mig bort från honom så försiktigt att jag fick god tid att resa mig upp. Och han såg på mig innan hans blick vandrade till Sarlack och han tog sig närmare honom och lyfte upp honom i sina armar och han reste sig upp. Han vände sig om med ryggen mot mig och han gick.
Jag såg efter honom och jag visste inte vad som skulle hända. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag såg min enda vän i famnen på en aran och han bars bort ifrån mig som om han inte vägde mer än en fjäder och hans livlösa kropp hängde lealöst i aranens armar och hans långa hår dinglade över marken lika livlöst som huvudet det var fäst vid. Och flätan…
Aranen stannade plötsligt och jag ryckte till. Han vände sig om mot mig och han såg på mig och han lade sitt huvud på sned och hans toviga bruna hår föll ner från hans axel.
”Kom.” sa han till mig med en röst lika mörk som åska. ”Du behöver också hjälp.”
Och jag tog ett osäkert steg mot honom och han vände sig om igen och jag följde med honom längre in i skogen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:52
(Har blivit läst 136 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord