Himmelsberget - kapitel 24 |
Jag var så lycklig att jag kunde brista ut i sång och dansa en vild dans alldeles invid sjön. Min vinge var bättre och jag kunde flyga. Jag kunde flyga igen och jag slog med vingarna och jag siktade mot himlen och jag närmade mig den och nerifrån marken ropade Sarlack till mig.
Jag återvände till marken och jag kastade mig om hans hals så plötsligt att han föll omkull och jag satt ovanpå honom och jag log så brett att mina kinder ömmade.
”Vi slipper gå.” sa jag så uppspelt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. ”Vi slipper gå!” ropade jag och jag kastade mig bort från Sarlack och jag hoppade i gräset. Jag tjoade och skrek och jag skrattade av total lycka och jag snurrade runt och jag hörde Sarlacks skratt.
Hans skratt. Åh vad jag älskade hans skratt.
”Trötta inte ut dig.” hörde jag honom säga. ”Du ska orka flyga också.”
”Men det orkar jag.” sa jag.
Jag sprang fram till honom och fattade tag om hans hand och jag drog upp honom från marken med en sådan lätthet att jag inte förstod att jag klarade det. Jag förstod inte min egen styrka.
Sarlack borstade bort grässtrån från sina byxor och sedan såg han på mig. Han såg på mig med sina mörka grönblå ögon och jag förlorade mig själv i hans blick.
Jag drunknade.
Han tog ett stadigt tag om min arm och han drog mig intill sig och hans fingrar smekte mitt hår och han stod så nära så nära att jag var tvungen att böja mitt huvud bakåt.
Han var dubbelt så stor som mig och äntligen förstod jag varför.
”Vad är du?” viskade jag.
Han kupade sina händer om mitt ansikte och han log mot mig med blottade tänder och öppen mun.
”Det vet du redan.” sa han till mig men jag skakade på huvudet och han lade sitt huvud på sned och hans hår kittlade min kind och min näsa.
”Nej.” sa jag. ”Vad är du? Vad kallas du?”
Han böjde sig ner och han kom närmare mitt ansikte och min näsa snuddade vid hans och hans läppar var inte mer än ett andetag ifrån mina.
”Kroára.” sa han med en viskning som kittlade min hud när han uttalade ordet. ”Jag är en kroára.”
Hans läppar rörde vid mina och han fick mitt blod att börja rusa och mitt inre var ett stormande hav av känslor och mitt hjärta brann.
Jag slog mina armar om hans nacke och jag tryckte min kropp närmare hans och hans läppar särades från mina och de kysste min kind och min nacke och min hals och jag sträckte på halsen och hans andetag var varma mot min hud.
Jag klamrade mig fast vid honom och han lyfte mig som om jag vore gjord av luft och jag slog mina ben om hans höfter och jag letade efter hans läppar men de fanns överallt på min kropp.
Han la ner mig i gräset och hans massiva kropp svävade ovanför min och hans hår föll ner över mitt ansikte och skuggade solen och jag andades in doften av bark och skog och mossa och jag älskade den.
Hans händer rörde sig över min kropp och jag slöt mina ögon och jag kände hans beröring när han lyfte upp kjoltyget på min klänning och hans läppar kysste min mage och hans hår ringlades bort från mitt ansikte och jag krökte på ryggen och jag andades tungt tung tungt.
Hans händer letade sig över mina ben och de smekte insidan av mina lår och hans läppar kysste mina höfter och mina lår och…
Sarlack stelnade till så plötsligt att jag först inte förstod vad som hände. Jag satte mig upp när jag såg honom kasta sig upp på fötter och han snurrade runt och han såg sig om och hans blick letade efter något eller någon mellan träden.
”Ställ dig upp!”
Hans röst mullrade och han såg på mig med sådant allvar i sin blick och jag reste mig upp så fort jag kunde och klänningen föll ner över mina ben och jag backade. Sarlack ryggade mot mig och hans hand greppade om min handled – hårt – alldeles för hårt – och jag försökte förstå vad som hände. Jag försökte höra vad han hörde och jag försökte se vad han såg men jag såg ingenting och jag hörde ingenting och jag visste inte vad som hände.
Men så blinkade någonting till mellan träden och en skugga visade sig bakom en trädstam och Sarlack kastade sig runt och han sprang och han drog mig med sig.
Jag hörde röster bakom mig och framför mig som ropade till varandra och jag sprang in i Sarlack när han tvärstannade och han kastade sig runt igen fortfarande med ett hårt grepp om min handled och han försökte hitta en utväg.
Jag tryckte mig närmare honom och hans grepp om min handled hårdnade och han drog in mig bakom sin rygg och han backade mot vattnet och jag tvingades följa med honom.
Människorna närmade sig och de riktade sina pilar och bågar mot oss och jag såg mig om och först då insåg jag att vi var omringade.
Männen sa någonting till varandra på ett främmande språk och jag försökte tyda det. Jag ansträngde mig och jag trodde mig förstå vad de sa. Jag hörde ord viskas mellan människorna och en och samma fråga ställdes om och om igen. ”Vad är det där för något?”
Sarlack morrade dovt och hans muskulösa kropp var spänd och han darrade av spänning och jag såg på hans rygg och jag la en hand ovanpå hans men han reagerade inte. Han såg inte ens på mig.
Jag bestämde mig för att göra någonting som han förmodligen skulle hata mig för.
Jag började lirka mig ur hans grepp om min handled men han grep hårdare om den och jag såg på honom och jag viskade hans namn men han svarade inte.
Jag försökte igen.
”Sarlack.”
”Stå. Still.” morrade han och hans tänder var sammanbitna.
”Jag vill tala med dem.”
Och Sarlack ryckte till så plötsligt att jag var nära på att trilla ner i sjön och jag skrek till och människorna släppte sina spända bågar och pilarna närmade sig.
Sarlacks kropp träffade marken under oss med en duns så hög att den fick rädslan inom mig att vakna till liv igen och jag föll ner på knä intill honom.
Vi hade lyckats undkomma människorna med livet i behåll. Sarlack hade gripit tag i mig så plötsligt och vi hade lyft från marken på mindre än ett ögonblick och under oss hade människorna skrikit och deras bågar hade spänts på nytt och pilar hade jagat oss när vi flög mot himlen.
Jag trodde att vi klarat oss undan människorna utan skador och jag hade varit så lycklig över att Sarlack räddat mig – enda tills jag insett att han blivit skjuten.
Nu låg han på marken framför mig och han andades tungt i en okontrollerad rytm och han höll sig om midjan och han vred sig i någonting som såg ut att vara smärta men han gav inte ifrån sig ett ljud. Inte förrän han drog ut någonting ur sidan och han skrek så högt och så plågat att mitt hjärta övervägde att sluta slå och jag kastade mig bort från honom i ren förskräckelse.
Han kastade undan någonting blodigt och jag letade efter detta något och såg att det var en pil.
Sarlack vände sig om där han låg på marken och han kravlade sig upp på alla fyra och han försökte resa sig men hans kropp drog ihop sig och hans tänder var så hårt sammanbitna att jag inte behövde se hans ögon för att förstå att han befann sig i en oerhörd smärta som hotade att plåga honom till döds.
Jag ville brista ut i gråt och springa därifrån och leta efter hjälp. Men vem skulle jag fråga? Vem skulle jag hitta? Jag kunde inte lämna Sarlack ensam i det här skicket så jag kröp närmare honom och jag satte mig ner på knä intill honom och jag la mina händer om hans hals och han föll till marken i samma sekund som mina händer rörde vid honom.
En pöl av blod bildades under hans tunga kropp och han vände på sig och hans ögon såg på mig och jag förde en hand till min mun och tvingade tillbaka tårarna men de brände redan i mina ögon.
Snälla Sarlack. Dö inte, tänkte jag. Du får inte dö.
”Lämna mig inte.” viskade jag genom gråten och jag föll ner över honom och jag kramade om hans hals och jag kysste hans kind och jag hörde honom andas. ”Du får inte lämna mig.”
”Det är okej, Zearléna.” Hans hand nuddade vid min och jag såg in i hans ögon och han log mot mig med ett leende som försökte dölja hans smärta. ”Jag gjorde mitt jobb. Jag höll dig vid liv.” sa han med ostadig röst. ”Jag oroar mig mest… blev du skadad?”
Och jag brast i gråt och mitt hjärta blödde och havet inom mig blev stilla och en vind av sorg och förtvivlan blåste genom min kropp och den fyllde mina lungor och jag visste inte längre hur man andas.
|
|
|
|
