Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 15

Jag hade alltid trott att världen skulle vara annorlunda.
Vi befann oss ovan molnen och det enda jag kunde se av världen under mig var skog och små strimmor och pölar av vatten när en lucka uppstått mellan molnen.
Jag var besviken.
Jag flög efter Sarlack. Hans enorma gestalt var överväldigande och jag hade inte insett hur mycket starkare än mig han var förrän nu. Hans vingar slog i en rytmisk takt med häpnadsväckande styrka och hans annars bergstunga kropp såg plötsligt fjäderlätt ut när han flög framför mig.
Han seglade lätt på vinden, höll ett högt tempo och svävade fram åt en riktning jag aldrig tänkt flyga åt.
Ibland slog han runt och hans vingar slog upp mot himlen när han flög baklänges vänd mot mig som för att försäkra sig om att jag fortfarande fanns med honom.
Jag ansträngde mig alltid för att inte se ansträngd ut men mina lungor letade efter luft och jag kände mig yr. Jag hade aldrig föreställt mig att luften skulle vara tunnare ovanför molnen.
Jag sa ingenting men hela min kropp skrek av tacksamhet när Sarlack sjönk ner mot en bergstopp som närmade sig och han landade lätt på den men jag tappade balansen när mina bara fötter slogs mot stenen och jag sprang fem, sex, sju, åtta steg innan jag föll framåt och slog händerna i berget.
Jag försökte undvika att gny av smärtan som spred sig genom mina händer, knän och fötter men jag lyckades inte och plötsligt befann jag mig i Sarlacks armar och han studerade mina händer och den spruckna huden. Jag skämdes över vilken värdelös flygare jag var och avundades hans perfekta landning.
Jag undrade vad han tyckte om mig.
"Du landar för fort." sa han och släppte mina händer och tog ett steg bort från mig. "Du måste bromsa när du stiger ner mot mark annars skadar du dig."
Jag sänkte blicken när jag satte mig ner på berget.
"Förlåt." sa jag men Sarlack verkade inte höra mig.
Han gjorde sig redo för att lyfta igen.
"Vänta kvar här." Sa han till mig. "Jag kommer snart tillbaka med vatten och någonting att äta."
Och knappt hann jag öppna munnen innan han hade kastat sig från bergstoppen och jag såg honom falla mot den gröna och blå världen under bergets topp med utsträckta vingar.
Äntligen kunde jag pusta ut.





Sarlack återvände med tre frukter jag aldrig tidigare sett och en skinnpåse som dröp vatten. Den hade jag inte heller sett förut.
Han räckte mig en frukt och jag tog emot den och studerade den när jag höll den i mina båda händer. Den var stor och hade ett hårt skal av rött och gult som blänkte i solen. Jag höll upp frukten framför min näsa och andades in doften.
Den doftade sött.
”Den doftar gott.” sa jag och såg på Sarlack. Han hade redan ätit upp halva frukten han höll i. ”Vad är det?”
”Äpple.”
”Äpple?”
Han hejdade sig själv i en ny tugga och såg på mig som om han just kommit på någonting.
”Du äter den bara.” sa han. ”Smaka.”
”Men skalet är hårt.” sa jag och smekte två fingertoppar över äppelfrukten.
Hårt och lent.
”Så låt bli att äta den.”
”Men jag är hungrig.”
Sarlack suckade så plötsligt och högt att jag ryckte till. Han förde sin hand till sitt ansikte i en gest som avslöjade att han ångrade att han hämtat frukten. Jag kände mig illa till mods och jag skämdes.
Det var mitt beslut att lämna Ísoara. Det var mitt beslut att utforska den för mig okända världen. Men när Sarlack erbjöd sig att hjälpa mig och dessutom gav mig någonting att äta betedde jag mig som en misstänksam treåring.
Jag hatade mig själv.
Utan att säga någonting mer beslutade jag mig för att smaka på frukten som Sarlack sa kallades för äpple. Jag öppnade munnen och tog en liten tugga av frukten och förundrades över hur lätt det var för mina tänder att tränga genom det till synes hårda skalet. En syrlig men samtidigt söt smak spred sig i min mun och jag förundrades över hur mycket saft den hårda frukten innehöll. Jag tog en tugga till och en till.
Vid Ísoara, vilken fantastisk frukt!





Jag fick inte vila länge. Jag hann nästan inte gnaga av det sista fruktköttet på äpplet förrän Sarlack sa till mig att det var dags att bege sig av igen. Han sa att det var för riskabelt för oss att stanna på okända berg för länge. Min far hade förmodligen redan sänt ut sina spejare för att leta efter mig.
Jag tänkte på mina föräldrar. Jag hatade tanken på hur oroliga de förmodligen var och jag föreställde mig hur min mor grät och hur min far vankade av och an inne på sitt kontor. Men jag hade inte haft något annat val. Att rymma hade varit det enda alternativet jag haft för att få upptäcka världen och jag ville inte gå miste om den möjligheten.
Innan jag hann blinka hade Sarlack brett ut sina vingar och tagit sats och sprungit förbi mig mot bergets kant och jag såg hur han kastade sig ut i luften och han lät vinden fånga honom så lätt och han steg mot skyn. Jag avundades hans smidighet. Han fick flygningen att se mycket enklare ut än vad den egentligen var.
Jag bestämde mig för att göra likadant som han hade gjort. Han flög runt i en cirkel ovanför mig i väntan på att jag skulle komma upp till honom.
Jag tog ett hårt tag om min nattsärk och lyfte upp den till knäna innan jag tog sats och jag sprang mot bergstoppens kant. Jag bredde ut mina vingar i samma sekund som jag tog ett språng ut i tomma intet och jag kände hur skräcken tog över mig när jag föll.
Bergets kant närmade sig mig med en rasande fart och jag skrek och försökte slå med vingarna i ren panik men de slog ojämnt och jag började istället snurra runt i luften och mitt huvud pekade plötsligt neråt.
Jag skrek tills luften tog slut i mina lungor och jag skrek på Sarlack. Jag skrek efter hjälp och bara meter ifrån den farligt vassa bergskanten kände jag hur hans armar slet tag om min midja.
Jag skrek fortfarande när Sarlack räddade mig från en säker död och han skrek till mig att vara tyst. Han sa till mig att koncentrera mig på mina vingar. Han sa till mig att slappna av och fokusera på mina vingslag och jag gjorde som han sa och med hjälp från Sarlack slutade jag falla och jag började istället stiga mot himlen.
Sarlack släppte sitt grepp om min midja när vi närmade oss molnen och han kom upp bredvid mig. Han såg på mig med sina mörka grönblå ögon som om han försäkrade sig om att jag inte skulle börja falla igen. Sedan nickade han mot mig och återtog täten.
Mitt hjärta försökte slå sig ut från mitt bröst och det hotade mig och sa till mig att om jag tappade kontrollen igen skulle det inte längre hålla mig vid liv och jag trodde på vartenda ord hjärtat sa till mig.





Vi flög länge och långt och tröttheten försökte tvinga mig att ge upp mina försök att hålla mig kvar i luften. Svettpärlorna på min panna hade blivit allt fler och jag andades tungt och försökte få luft samtidigt som jag kämpade för att hålla samma tempo som Sarlack. Gång på gång frågade jag mig själv om han ens kom ihåg att han hade mig i släptåg. Men så drog han plötsligt ned på tempot och han gjorde en snäv loop innan han kom upp bredvid mig.
Han såg på mig som om han hade goda nyheter att berätta och jag undrade vad det möjligtvis kunde vara för någonting han ville berätta samtidigt som jag bad för att det inte skulle vara ännu en bergstopp.
”Vi har inte långt kvar nu.” sa han. ”Du är tuffare än jag trodde, prinsessan.” Han log ett snett leende mot mig. ”Jag hade förväntat mig mer gnäll.”
Jag visste inte om han precis hade gett mig en komplimang. I så fall var det den sämsta komplimang jag någonsin fått. Jag fick god lust att slå till honom men jag motstod frestelsen och fokuserade istället på en enda fråga och jag hoppades få ett ordentligt svar för en gångs skull.
”Vart är vi på väg?”
”Till La’ess.”
Jag var nära på att störta mot marken igen men lyckades hålla mig flygande.
”La’ess?!” utbrast jag och jag stirrade på Sarlack. ”Vi kan inte stanna i La’ess! Min fars spejare finns säkert redan där och letar efter mig.”
”Oss.” sa Sarlack snabbt. ”Glöm inte bort att jag också är försvunnen. Sannolikheten att jag kan ha kidnappat dig är alldeles för stor. Vi båda kan råka illa ut om Rouxs spejare får tag i oss.” sa han. ”Men jag vet en plats de aldrig kommer leta på. Därför måste du tro på mig när jag säger att vi kommer klara oss undan spejarna.”
”Okej.” sa jag men jag var inte övertygad och jag litade inte på Sarlack.
Hur kunde jag göra det när jag ännu inte kände honom? Han hade inte visat mig sin bästa sida. Ändå sa jag inte emot honom. Någonting spred sig inom mig – en känsla – och den sa att han talade sanning.
Spejarna skulle aldrig finna oss i La’ess.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:16
(Har blivit läst 117 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord