Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 4

När jag var nitton år hade flertalet av de krosárer som arbetade på slottet dött. Jag hade som barn aldrig ens funderat över möjligheten att alla jag en gång känt en dag skulle försvinna ur mitt liv för alltid.
Jag hade aldrig trott att den gamle kocken skulle somna in, eller att tjänsteflickan – som var mer tant än flicka – en dag skulle trampa snett när hon bar ner tvätt till källaren och bryta nacken, eller att min före detta lärarinna som min mor tilldelade mig skulle drunkna i badkaret efter att ha somnat och halkat ner under vattnet.
Var jag än vände mig möttes jag alltid av nyheten av någons död. Var det inte någon jag kände var det någon annans närstående. Det fick mig att undra över hur kort livet egentligen var.
Jag hade aldrig förstått hur det kändes att förlora någon. Aldrig känt hur det känns när hjärtat brister i miljarder bitar av stoft som seglar ner över ett hav av förtvivlan som stiger inom ens kropp. Jag hade aldrig lyckats sätta mig in i hur äkta sorg och förtvivlan kändes.
Jag var fem år när min syster dog. Hon hade inte varit mer än några veckor gammal när hon lämnade oss.
Ibland tänker jag på hur förtvivlad min far var den där morgonen. Han klarade inte av att vara stark och han sökte sig till mig för att kunna sörja. Jag hade alltid varit hans dyrbaraste skatt och mitt leende och hetsiga humör hade alltid fått honom att le. Kanske var det därför inte så konstigt att han kom till mig för att sörja.
Jag vet fortfarande inte om min mor någonsin fällde en tår.





Kriget som människorna startat rasade fortfarande över världen som andra levde i – men jag förblev trygg i Ísoaras gömda existens och ingen människa skulle någonsin veta att jag fanns.
För människorna var jag ett sagoväsen. En ondsint varelse med långa hörntänder som livnärde mig på kött och älskade att döda och förgöra och förinta. Jag var förföriskt vacker och min skönhet kunde lura vilken människa som helst in i döden. Mina vingar var en förvillelse och jag var ett monster.
Ingenting av det människorna trodde var sant.
Enligt legenden som mitt folk talar om skapades krosárerna av guden Thoths, far till de fyra demonerna Belas, Thames, Asgaloth och Kalmaost. Varje demon beskrivs som en beskyddare av sitt naturliga element. Belas är vattnets beskyddare, elden beskyddas av Thames och Asgaloth är luftens beskyddare och jag tillhör Kalmaost, jordens beskyddare.
Demonernas uppgift är att vaka över världen och skydda alla världens element från människorna. Men när ett hundraårigt krig rasade över en forntida värld och hotade att förgöra den letade demonerna febrilt efter ett sätt att rädda de oskyldiga människorna från tyrannernas girighet och maktspel.
I ett sista försök att rädda världen talade de fyra demonerna med varandra och kom överens om att skapa en varelse som skulle hjälpa dem att skydda världen – och så skapades krosárerna.
Varje krosár som föds utses med en speciell gåva skänkt av demonerna. Denna gåva är en påminnelse om krosárernas existens och vi måste upprätthålla balansen i världen för att kunna behålla våra övernaturliga krafter och förmågor.
Min far utsågs av Asgaloth när han föddes och min mor utsågs av Belas. Tillsammans skapar de harmoni i Ísoara och deras uppgift är att hålla vår existens hemlighet bevarad. Men jag vet ännu inte vad Kalmaost har för planer för mig.
Men allt människorna säger om oss är däremot inte lögner eller påhitt. Krosárer föds med ett ovanligt vackert utseende och vi utvecklar vingar med åldern. Jag fick mina när jag var elva.
Vi talar ett språk olikt alla andra, men vi besitter även förmågan att förstå och tala andra existerande språk.
En del av oss utvecklar även horn. Däremot är det vanligare att männen utvecklar hornen mellan öronen men det finns även en del kvinnor med horn på huvudet men jag liksom min mor utvecklade aldrig horn. Men min far bär två vackra horn på sitt huvud som letar sig bakåt i en halvmåne för att sedan smalna av och bli spetsiga i änden.
Han sa en gång till mig när jag frågade varför jag inte hade några horn att han många gånger önskade att han aldrig utvecklat sina. Hornen är tunga och det är lätt att fastna med hornen när han klär sig på morgonen. Han försökte bryta av hornen i sin ungdom, men hans försök resulterade i att hans fingrar färgades röda av blod efter att ha skurit sig på kniven han använde som hjälpmedel.
Jag har under mina nitton levnadsår aldrig ätit kött – aldrig ens känt konsistensen av en köttbit mellan mina fingrar. Jag livnär mig på frukt och grönsaker och annat som naturen i och runtomkring Ísoara har att erbjuda.
Krosárer använder sig inte av boskap som människorna. Vi livnär oss inte på andra varelser och vi skulle aldrig tvinga någon annan till att döda för att få mat för dagen. Jag vet inte om det ens funnits någon krosár som smakat på kött.
Demonernas syfte med krosárerna var att vi skulle föregå med gott exempel för människorna. Vi skapades inte som ondsinta varelser utan som respekterande varelser som under alla omständigheter och situationer visade hänsyn och medlidande och förståelse för andra varelser men även för vår egen art. Men jag antar att jag var ett undantag.
Ibland undrade jag om jag föddes som den felande länken. Jag kunde finna andras motgångar mycket roande och gottade mig gärna i andras missöden. Kanske berodde det på avundsjuka. Kanske berodde det på min längtan efter att vara någon annan. Kanske berodde det på att jag själv alltid var tvungen att vara perfekt.

En dag kom min far till mig när jag satt i slottsträdgården vid den anlagda dammen och läste. Solen sken högt upp på himlen och spred sitt ljus över en värld som jag enbart hade hört om i historierna.
Ísoara var mitt hem och den enda plats jag någonsin känt till. Det var här jag föddes och här jag skulle tvingas att dö. Vetskapen om att jag inte fick lämna staden gjorde mig olycklig och jag kunde enbart i min vildaste fantasi föreställa mig hur världen bortom Ísoara såg ut.
Min far satte sig ner bredvid mig på den vita marmorbänken, placerade en hand på min axel och när jag mötte hans blick log han.
”Följ med mig” sa han till mig. ”Jag vill visa dig någonting.”
Jag såg på honom för ett ögonblick innan jag reste mig upp och la ifrån mig min bok på bänken. Jag följde med min far in i slottet, genom de välvda hallarna av putsad vit sten och vidare till en mörk dubbeldörr av mörkt trä.
Mitt hjärta bultade av upphetsning när jag förstod vad min far beslutat sig om. Han såg på mig över sin axel innan han förde sina händer bakom sin rygg, sträckte på sig och nickade mot de två vakterna som tålmodigt väntat på hans signal. De öppnade dörren och min far klev in i den stora salen. Jag följde efter honom med en förundrande blick som inte kunde sluta röra sig över väggarna, taket, möbleringen och de väntande krosárerna som stod samlade runt ett enormt bord byggt av mörkt trä. Bakom deras ryggar kunde jag skymta utdragna stolar.
Männen måste ha ställt sig upp i samma ögonblick som dörren öppnades.
Deras ögon granskade mig med en uppenbar förvirring.
Min far ställde sig framför en stol med högt ryggstöd och gjorde en svepande gest med sin hand över bordet. Männen satte sig ner på sina stolar och jag blev ignorerad.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 21:09
(Har blivit läst 116 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord