Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 1

Jag föddes in i en värld av krig, fruktan, sorg och hungersnöd. Människor mördade varandra med metoder som finns bortom all beskrivning. Världen färgades röd av deras handlingar och luften var fylld av girighet och maktkamper.
Det fanns inget gott, inget slut och det skulle aldrig finnas något hopp. Det var vad jag tvingades intala mig. Men hur hemskt det än var – hur många liv som än togs varje dag och hur många oskyldiga barn som än miste livet dagligen på grund av människans grymhet och oförmåga att känna skam, drabbade kriget aldrig mig.
Jag minns historierna som min mor berättade. Jag minns mardrömmarna som min far gav mig. Två olika individer, mina föräldrar, som jag aldrig kunde sluta älska.
Jag hade aldrig varit mer tacksam över att jag aldrig fötts som människa.





Jag hade en syster en gång. Hon var liten och skör och hennes hud var mörk och hon skrek mer än hon sov. Jag tyckte aldrig om henne men ändå älskade jag henne.
Jag lekte med henne på mitt sätt. Visade henne vackra blommor, tyger och smycken som min far och mor och våra vänner gett mig när de tyckte att jag förtjänade någonting fint.
”Titta. Den här ska du få” sa jag en gång till min syster och visade en ros med alla regnbågens färger. Kronbladen var fantastiska och jag log mot min syster, vinkade med rosen ovanför hennes ansikte, lite för nära lite för fort och hon log ett tandlöst leende när hennes ögon studerade rosen.
Det var första gången hon log mot mig.
Jag var stolt och upprymd av lycka och jag minns att jag sprang till mitt rum. Jag sprang så fort mina taniga ben orkade springa och jag sprang genom de stora välvda hallarna, förbi alla fönster och in i mitt rum.
Jag letade efter någonting annat att ge min syster. Jag ville att hon skulle le mot mig igen. Jag skulle göra vad som helst för att få se hennes leende igen om det innebar att jag skulle vara tvungen att offra alla mina saker – till och med min älskade krona som min morbror gett mig när jag fyllde fyra.
”Den här är till dig, Zearléna. Vad är en prinsessa utan hennes krona?” sa han till mig när han gick ner på knä och jag hade ivrigt tittat upp på kronan när han förde den till mitt huvud och placerat den på min hjässa.
Mina föräldrar log mot mig med lyckliga ögon när de sett på mig och jag minns att min far lade en arm om min mors midja och drog henne närmare sig och kysste hennes tinning.
Hennes leende hade varit magiskt.
Jag är en prinsessa, hade jag tänkt. Jag är en prinsessa!
Jag höll hårt om en porslinsdocka när jag rusade genom hallarna tillbaka till min mors rum.
När jag kommit fram var dörren stängd och två vakter stod utanför rummet. De såg på varandra med någonting som jag inte kunde förstå i deras blickar innan en av vakterna tog ett steg mot mig.
Jag minns fortfarande inte hans namn.
”Kungen har gett order om att det är dags för dig att sova, ers höghet.” sa vakten när han gick ner på knä framför mig.
Jag såg på honom med stora ögon och jag kände mig förvirrad samtidigt som oron växte inom mig när en röst viskade till mig i mitt huvud; ”Det är för sent.”
En tjänsteflicka hade lyft upp mig i sin famn innan jag hunnit reagera och hon bar mig tillbaka till mitt rum. Hennes röst var mjuk och hon påminde mig om min mor när hon talade till mig.
”Vill prinsessan att jag berättar en historia innan prinsessan somnar?”
Innan prinsessan somnar.
De tre orden ekade i mitt huvud när jag såg upp på tjänsteflickan och nickade utan att säga ett ord. Hennes klarblå ögon såg vänligt på mig och hon log ett vackert leende, stök bort en lock av hennes barkbruna hår som trillat ner över hennes ansikte och hon satte sig ner på sängkanten.
Jag minns inte vilken historia hon valde att berätta för mig.
Jag minns inte att jag lyssnade särskilt noga på orden tjänsteflickan uttalade och jag kan inte minnas att jag egentligen ville höra någon historia innan jag somnade. Men jag somnade till hennes röst och jag minns att jag drömde om min syster den natten.
Jag såg henne tulta runt i slottsträdgården bland violetta och turkosa blommor med dubbel uppsättning kronblad, och en mitt så gul att den nästan bländade mig i solljuset.
Jag dansade i gräset iklädd en glittrande klänning i rosa tyg. Mitt kastanjebruna lockiga hår virvlade i vinden som tusen vågor som slår mot land och på min hjässa bär jag min krona av diamanter och silver och på mina fötter har jag vita sandaler.
Jag dansar i cirklar, sjunger en visa och skrattar åt min syster som dansar bredvid mig med jollrande röst som misslyckas med att skapa en melodi. Vi faller skrattande ner på rygg i gräset och jag ser på min syster och hon ser på mig med ett leende så tandlöst att det får hennes mun att se ut som ett gapande hål i hennes ansikte. Men hon är söt och vacker och gullig och jag älskar henne med en kärlek så innerlig att jag inte vet om jag kommer spricka eller förbli hel.

Morgonen därpå vaknade jag av att min far lyfte upp mig i sitt knä. Jag vaknade till ljudet av en suck och när jag såg upp på hans ansikte var hans blick tom och hans mun ett rakt sträck. Hans ögon var trötta och hans skulderbladslånga bruna hår hängde ovårdat ner över hans axel och kittlade min nästipp.
Jag sökte mig närmare hans bröst och hans starka händer höll mig så varsamt när han kramade om mig lite hårdare. Jag förstod det inte då men jag var hans tröst i en värld som rasat samman. Jag var hans älskade dotter som bringade honom hopp om en framtid så avlägsen att det för honom kändes som att den aldrig skulle komma.
Jag vet inte vad för tankar min far tänkte den där morgonen. Jag vet inte vad han kände för känslor. Jag frågade honom aldrig om den morgonen och jag frågade honom aldrig om natten.
Jag förstod att någonting fruktansvärt hade skett och jag ville gråta men kunde inte. Jag kunde inte stå ut med tanken på att min far skulle tvingas trösta mig när han var den som behövde tröst. Så jag satte mig upp i hans knä, närmade mig hans ansikte och slog armarna om hans hals.
Jag tryckte min kind mot hans axel och lyssnade till tystnaden mellan oss. Jag hörde inte ens hans andetag och det skrämde mig.
Jag var den första att bryta tystnaden.
”Jag älskar dig pappa” sa jag med en viskning så tyst att bara han hörde den och jag minns att de fyra orden fick hans hjärta att brista.
Han brast ut en gråt så hysterisk och tyst och jag slöt mina ögon och kramade om hans hals lite mer. Jag kände hans guppande axlar under mig, hörde hans förtvivlan i hans gråt men jag sa inget mer till honom den dagen. Jag frågade honom aldrig om min syster.
Jag såg henne aldrig igen.





Ibland önskar jag att jag aldrig vuxit upp. Ibland önskar jag att jag för alltid varit ett barn som inte behövde bekymra sig för någonting i världen. Livet är förrädiskt ibland.
Som kungadotter och dessutom tronarvinge är det i princip omöjligt att fatta egna beslut utan att hamna i knipa och jag förväntades alltid ta genomtänkta vuxna beslut, även när jag fortfarande bara var ett barn. Men jag hade tur, större tur än andra prinsessor, tror jag.
Mina föräldrar var alltid förstående med att beslutsfattande inte alltid var enkelt för mig och många gånger räddade de mig genom att själva ge ett svar.
Jag älskade verkligen mina föräldrar och jag ville bli lika vacker som min mor och lika respekterad som min far med bådas artighet och elegans. Min mor rörde sig som en blomma vajar i vinden varje gång hon trädde in i ett rum. Hennes klänningar var eleganta och aldrig den andra lik.
Hennes tjocka kastanjebruna vågiga hår var alltid uppsatt i avancerade och häpnadsväckande frisyrer och jag minns fortfarande hur ljudet från hennes skor lät mot det blanka golvet gjort av marmorerad sten i olika nyanser av grått.
Hon var en stark och självständig kvinna. Inte beroende av någon och aldrig rädd, aldrig ensam, alltid med ett leende på sina läppar och alltid glad.
Min far var stolt, ädel och rättvis. Han besatt dessutom en otäck förmåga att alltid komma på mig när jag gjorde någonting dumt – som att trycka i mig kakor från kakburken jag gömt under min säng, eller gömma maten jag inte tyckte om i blomkrukorna och i hemlighet peta i näsan när jag tvingades delta i tebjudningarna som min mor ordnade för sina väninnor och deras familjer.
Men han tillrättavisade mig på sitt sätt och hans sätt fick mig alltid att sluta med mina dumheter. Hans blick brukade vandra genom rummet till den nådde mig, jag stelnade alltid till, genast medveten om att han kommit på mig och när jag såg på honom log han ett diskret leende och skakade långsamt på huvudet.
Jag tror att min far visste varför jag gjorde som jag gjorde ibland. Han erkände en gång för mig att han inte själv varit Thoths bästa barn och att han själv hade en del upptåg för sig som ung.
Jag förstod aldrig då hur mycket jag skulle sakna honom.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 20:59
(Har blivit läst 117 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord