vi borde inte, så låt oss göra det igen - del 6 |
typ en evighet senare kommer här sista delen av den här storyn. jag har krånglat fram och tillbaks med denna del men nu känns den i alla fall bra (även om jag kanske är liite tveksam på ifall den lilla action/drama-scenen känns töntig haha?)
Han hade hoppats att han skulle sova hela förmiddagen. Det hade känts som det mest behövliga efter gårkvällen och också som det mest troliga med tanke på hur pass sent han faktiskt kommit i säng. Istället hade han vaknat redan vid halv nio och sedan vankat av och an i lägenheten hela förmiddagen utan att kunna släppa dom oroliga tankarna på Noah. Han hade inte ens gått ut för att köpa sitt standardkaffe på Starbucks. Han hade inget telefonnummer så att han kunde ringa honom och han visste inte heller vart han bodde. I och för sig skulle det senare ändå inte ha hjälpt, för vad skulle han ha fått för svar genom att lite halvt creepy dyka upp utanför hans lägenhetshus? Det var inte så att det skulle sitta någon lapp i hans fönster och informera om ifall han var hemma och okej eller om han…
Det var kanske helt galet men tanken slog honom att han kunde göra ett försök att åka in till sjukhuset. Det där med att han var impulsiv och hade ganska lätt att låta sig övertalas tillämpades även när det gällde att övertala sig själv, och det hade inte dröjt många minuter förrän han tagit på sig skorna, greppat en munkjacka och lämnat lägenheten.
När Lucas klev in genom entrén till Sankt Görans sjukhus var han väldigt medveten om att han varken var anhörig eller hade ett efternamn till killen han ville träffa, men hans hopp stod till ett i alla fall inte supervanligt förnamn och kanske en schysst- bingo; kvinnlig receptionist.
Han kände sig ändå något billig när han fortfarande med flera steg kvar till receptionen drog på sig ett förhoppningsvis charmigt leende, men samtidigt så visste han att om han fick ett nej skulle det bli så mycket svårare att få en chans till.
”Hej”, sa han och placerade handflatorna mot den långa och lätt svängda disken av ljust trä. ”Jag vet inte riktigt till vilken avdelning jag ska men du ser ut att kunna hjälpa mig.” Han log fortfarande men han hade tappat lite av hoppet redan när han kommit närmare. Kvinnan i receptionen var äldre än han först trott och något sa honom att hon inte skulle vara lika lättcharmad eller lättövertalad som någon närmare hans egen ålder kanske skulle ha varit. Fast det senare skulle förstås lika väl ha kunnat visa sig varit alldeles för höga förhoppningar det också – oavsett hur mycket han lett.
”Det får vi väl hoppas. Vad är du här för?” frågade hon leende – mest troligt ett standardleende som hon bemötte alla med; professionellt men vänligt. Hennes chokladbruna frisyr påminde honom väldigt mycket om hur hans mentor på gymnasiet hade sett ut. Något han inte ens varit medveten om att han tydligen lagt på minnet.
”Min… kompis. Jag tror att han kom in hit sent i gårkväll. Men han kanske inte blev kvar över natten?” Om inte så skulle han i alla fall veta att han var okej. Tillräckligt okej för att vårdpersonal skulle anse att han inte var i behov av deras hjälp åtminstone.
”Vad heter han?”
”Noah.”
”Noah…? Efternamn”, förtydligade hon när han inte sa något.
”Jag vet inte”, medgav han men försökte att inte se så uppgiven ut som han kände sig. ”Jag skulle verkligen bara vilja få träffa honom och se så att han är okej.”
Kvinnans redan tvivlande blick sa honom att han inte skulle få det svaret han ville ha.
”Så han är inte familj eller släkt utan en kompis säger du? Och du har inte hans efternamn? Jag är ledsen men jag kan inte lämna ut någon information i det fallet.”
”Han är tjugofem. Kan du inte bara säga om en Noah i den åldern är inlagd? Du behöver inte säga vart.” Lucas hade aldrig varit någon som gav upp lätt och han tänkte absolut inte göra det nu, hur hopplöst det än började kännas när hon skakade på huvudet.
”Återigen; jag kan inte lämna ut något sådant. Men om du känner någon av hans anhöriga som kan-”
”Jag gör tyvärr inte det. Men skulle du verkligen inte bara kunna göra ett undantag och söka på hans namn? Född 93.”
Kanske började hon bara tröttna på att ha honom hängande framför disken, för charmförsöket hade han nog misslyckats ganska grovt med, när hon slutligen började knappa på tangentbordet.
”Om någon sådan finns inskriven kommer jag ändå inte att kunna ge dig informationen, och det spelar ingen roll om du tjatar.” Nu såg hon plötsligt ut som hans mentor i övrigt också; det där lite uppmanande men ändå uppgivna uttrycket hon hade haft när han varit sen igen och dessutom dragit en dålig ursäkt till varför.
Han log bara och svalde ner sitt ´Det funkade den här gången.´ Kvinnan fortsatte knappa och han började undra om det faktiskt fanns många Noah inskrivna och att det tog tid att leta bland deras personnummer, eller om hon bara tog tid på sig med flit. Allt han ville höra var att det inte fanns någon sådan Noah inlagd, eller om hon var väldigt generös; att hon kunde säga att han varit där i natt men att han fått åka hem lika snabbt igen för att det inte varit någon fara.
”Det finns en Noah, född 93 här. Och nu får jag faktiskt be dig att-”
Lucas hostade till och tog snabbt upp sin arm innan han hostade igen. ”Förlåt jag- har du… vatten?”
Det hade varit hans enda alternativ men han kände sig ändå något skamsen över vad han gjort. Det hade inte tagit lång stund alls för henne att vända sig om och fylla en plastmugg från vattenautomaten, men det hade inte heller tagit längre än tio sekunder för Lucas att luta sig över disken och titta på datorskärmen i jakt efter information om vart Noah låg någonstans. Avdelning 27. Han hade inte hunnit se rumsnumret men inte heller velat riskera att bli upptäckt.
Rätt avdelning hade varit en väldigt bra början och när han klev ur hissen på våning åtta tog han direkt upp jakten på sjuksköterskan som precis svängt runt hörnet.
”Hej, ursäkta.”
Hon vände sig hastigt om och gav honom ett leende. ”Hej.”
”Jag ska hälsa på Noah men jag har glömt vilket rum han sa att han låg i.”
”Noah? Han ligger på nummer elva om jag minns rätt, men jag ska kolla upp det helt säkert, så du kan följa med här.”
Det visade sig att hon kom ihåg rätt och han fick instruktionen att fortsätta längst ner i korridoren på höger sida.
Lucas svalde en extra gång innan han tryckte ner handtaget och försiktigt lät dörren glida upp. För en kort sekund trodde han att det var fel Noah, att det var någon annans ansikte och lite rufsiga hår som han såg i profil ovanpå den ljusblåa kudden, men så vred killen på huvudet och det var inte längre några tveksamheter om att det var Noah. Vars ögon blev alldeles stora när han fick syn på honom. Lucas egen blick sökte sig direkt vidare mot hans mage – som att det faktiskt skulle ha varit rimligt att det skulle ha synts blod där – genom täcket och allt – om han blivit knivhuggen. Som att det skulle ha varit rimligt att dom isåfall låtit honom legat kvar med blodet.
”Hej…”, sa Noah och lät lika förvånad som han såg ut.
”Hej, hur är det med dig? Vad är det som har hänt?” Förklaringen till hur och varför Lucas själv stod i hans rum fick han ta senare, det kändes inte som det viktiga nu. ”Blev du skadad i går?”
Noah hade satt sig mer rakt i sängen och när täcket hasade ner kunde Lucas se att han var klädd i en sådan där ful blårandig skjorta. Han kunde också känna hur hårt och snabbt hans egen puls slog – trots bristen på synligt blod.
”Nej inte på det sättet. Jag har astma, och jag fick i mig av den där tårgasen vilket i sin tur gav mig ett astmaanfall.”
Lucas hade låtit dörren glida igen bakom sig och tog några steg mot Noahs säng. Han hade inte blivit knivhuggen. ”Det måste ha varit rätt illa va? Jag såg när du bars ut igår, och så hörde jag ambulanser så jag… Jag visste inte alls vad som hade hänt.”
Noah såg rakt på honom och ett litet leende syntes i mungipan. ”Jag råkade visst bli lite dramatisk och tappa medvetandet.”
”Låter jävligt läskigt. Men är du okej nu?” Han kunde inte se att han var inkopplad till några slangar och syrgasmasken som hängde på en krok bakom sängen var förmodligen en sådan som jämt hängde där och behövde därmed inte nödvändigtvis vara något han hade behov till just nu.
”Ja, jag är helt okej, förutom den där stelheten man drabbas av att ligga i en sådan här säng. Jag tyckte det var onödigt att dom ens skulle ha kvar mig här i natt, men eftersom det var ett kraftigare anfall än vad jag haft tidigare och just för att jag hade svimmat av så var det tydligen nödvändigt enligt läkaren.”
Lucas hade stannat till vid fotändan av hans säng och nickade. Han antog att man inte blev lika skärrad om man var någorlunda van vid att det kunde bli på det sättet, för Noah verkade helt lugn.
”Jag väntar bara på svar från ett blodprov.” Han såg på Lucas igen och sedan mot någonting bakom honom – dörren kanske? – innan blicken sökte sig tillbaks. Och med ens uppmärksammade Lucas mer än den fula sjukhusskjortan och att Noahs hår var lite rufsigt. Nu tog han in resten av det där ansiktet som fortfarande var alldeles för snyggt för att egentligen passa hans namn och han tog in den nakna halsen och bröstkorgen som blottades ganska mycket då flera knappar var uppknäppta.
”Hur visste du ens…” Noah började om istället. ”Visste du att jag låg här?”
”Alexa hörde att dom som blivit skadade hade skickats hit.” Han fortsatte runt till sidan av sängen och stannade till först bredvid Noah. ”Jag kunde bara inte släppa det, när jag inte hade en aning om vad som hänt. Allt var ju kaos.”
Allt kändes fortfarande lite kaos för Noahs genomträngande blågröna blick skickade behagliga rysningar genom hans kropp och samtidigt kunde han fortfarande inte riktigt släppa oron och greppa att han faktiskt var okej.
”Men du är okej i alla fall?” undrade Noah.
Lucas nickade och kanske var det en effekt av den där oron han känt som fick honom att luta sig neråt. Den hade nästan varit värst när han gått genom korridoren eftersom han hunnit tänka så väldigt mycket. Han hade inte insett förrän nu hur pass mycket han faktiskt brydde sig om Noah, hur mycket han faktiskt tyckte om honom. Noahs läppar kändes lite torra men det var ingenting som fick Lucas att dra sig undan utan tvärtom lät han sina egna göra hans betydligt fuktigare. Hade det inte varit för att den andre i nästa stund greppat tag om hans nacke med ena handen så hade han nog avslutat kyssen där, nu lät han istället tungan leta sig in mellan läppar som inte alls vara sena med att säras.
Lucas agerade nog varken ergonomiskt eller särskilt graciöst när han böjde sig så djupt ner över Noah, men det var också vad han minst brydde sig i när han kysste honom lika djupt.
När han hörde ett hest andetag från den andre och precis skulle till att kolla så att han var okej och att han inte orsakat något andningsbesvär för honom så hörde han istället någonting annat – misstänkt likt en dörr som öppnades – och i nästa sekund såg han någon bekant i ögonvrån. Det kändes som att han rätade väldigt långsamt på sig, men förhoppningsvis var det bara som han kände och inte som han gjorde.
Kunde någon bara ta fram en clapperboard och säga cut! nu?
Han visste inte vad han hade väntat sig. Tårar kanske. Chock, tystnad, ett flämtande andetag. Det han däremot var alldeles säker på var han att själv skulle ha velat att en lucka öppnat sig bredvid Noahs säng och låtit honom falla ner i den. Han var ju till hälften ansvarig för det här lilla dramat, men han kände inte att han hade något att tillföra för att kunna lösa det. Fan också. Han hade förvisso – hur mycket han än skämts över det – lite grann hoppats på att det skulle skita sig mellan dom andra två eftersom dom ändå bara verkade bråka så mycket, men han hade ju inte haft i tankarna att han själv skulle ha en sådan här stor roll. Han var ju birollskaraktären – som förvisso hade haft sitt lilla roliga med den manliga huvudrollen – som skulle hålla sig lite i bakgrunden när flickvännen också var i närheten. Vad skulle han ta sig till? Ta på sig skulden och säga att Clarissa borde vara arg på honom istället för på Noah?
Han visste inte vad han väntat sig och det skulle också visa sig att han inte skulle hinna ta på sig någon skuld. Clarissa skrek nämligen rakt ut.
”Ut härifrån! Ut härifrån Noah! Och du också!”
Lucas blick gled snabbt ifrån Clarissa till Noah och tillbaks igen. Det här var verkligen helt fel läge att känna att han var på väg att börja skratta. Fast det var inte ett roat skratt som hotade med att ta sig ut utan mer ett skratt av chock, fasa och för att allt bara var så absurt. Hur osannolikt mycket otur hade man inte när det visade sig att flickvännen till killen man höll på med jobbade som sjuksköterska och på just det sjukhuset killen hamnat på, just när man själv smitit in, och att hon skulle komma in under just dom sekunderna man kysste killen i sängen?
Det var så jävla osannolikt. Tyvärr blev hon inte mindre förbannad för att det var osannolikt och Lucas insåg att han behövde börja agera. Planen var definitivt att ta sig ut ifrån rummet, men han tänkte inte vara en fegis och bara lämna Noah där.
Utseendemässigt var Clarissa en skönhet med mörkt hår och lätt gyllenbrun hud och kanske hade han varit fördomsfull när han tidigare gissat på att hon var från Italien på grund av det hetsiga humöret, men Italienare eller ej så tvivlade han i stunden inte på att hon skulle kunna sticka Noah med en spruta eller liknande och planen var därför att Noah skulle med ut ifrån rummet.
Allt gick väldigt snabbt. Lucas drog tag i Noahs arm som i sin tur redan varit på väg att ta sig ur sängen. Med stressade ´förlåt´ plockade han åt sig någonting från det lilla bordet intill samt sina skor. Lucas var fortfarande i tillståndet ´herregud det här är helt sjukt och det känns som att jag är med i en film igen och jag borde fan inte tycka att det är spännande.´ Och sedan hade dom snubblat ut från patientrummet till tonerna av Clarissas ord som innehållit någonting liknande ´Du kan ta den där pausen och stoppa upp den i-´
Istället för att vänta på hissen fortsatte dom småspringande nedför trapporna – Noah endast iklädd sin fula sjukhusskjorta – och Lucas puls hade nog aldrig slagit så snabbt som den gjorde just då. Det var inte förrän dom kommit ner till entrén som dom stannade.
”Vad fan…” flinade Noah och avspeglade precis hur Lucas också kände sig; chockad, uppjagad och exalterad. Väldigt snart såg det dock ut som att någonting betydligt mindre roat var på väg att ta över det exalterade, men innan Noah hunnit säga någonting hade Lucas greppat tag om hans arm efter att ha skymtat kvinnan i receptionen.
”Nej shit vi kan inte stå här.”
Han skulle väl bli inlåst någonstans om hon såg honom och förstod att han inte bara smugit sig in till avdelningen och snokat rätt på Noah ändå utan nu också framstod som att han var på väg att kidnappa killen. ”Vi måste gå ut.”
”Ut? Jag har för fan inga kläder!” utbrast Noah.
Det var väldigt sant. Förutom sjukhusskjortan var det nakna ben, nakna armar och nakna fötter. Dom upptäckte också ungefär samtidigt hur folk runt om dom tittade. Bland annat en liten tjej som till och med pekade efter att ha dragit sin mamma i armen. Lucas gav henne ett brett, säkerligen creepy, leende och såg sedan snabbt tillbaks på Noah som börjat ta på sig skorna.
”Du får klara dig med den här så länge”, sa Lucas och tog av sig sin mörkgråa munkjacka för att räcka till Noah att ta på sig över sjukhusskjortan. ”För jag gissar på att du inte vill gå upp dit igen…”
”Undviker nog helst det ja”, svarade den andre och släppte ut ett tungt andetag.
Efter att han dragit upp dragkedjan på huvtröjan följde han med Lucas mot utgången och skakade lätt på huvudet. ”Vad i helvete hände nyss? Och varför beter du dig som att du är efterlyst eller något?”
Lucas flinade, mer lättad efter att dom hade kommit ut. ”Jag var nog snarare obehörig.” Flinet försvann i samma stund som Noah hostade och mest troligt lyste oron i hans ögon. ”Hur mår- Shit, du borde ju absolut inte ha sprungit, du har ju astma för sjutton.”
Killen hade legat på sjukhus efter en astmaattack och Lucas fick honom att springa nedför åtta trappor. Ibland var han dum i huvudet.
”Det är ingen fara. Jag mådde bra igen redan inatt, jag var ju bara kvar för dom där extra proverna. Men jag behöver nog hem och hämta min medicin eftersom den andra ligger kvar där på rummet. Och kan ju behöva byta om också, ser ut som att jag har rymt”, tillade han flinande och drog i skjortan. ”Eller som att jag bara har en lite för kort klänning.”
”Snyggt”, log Lucas innan han fortsatte desto mer seriöst. ”Men alltså… Jag menade inte att ställa det såhär för dig. Med Clarissa. Jag hade ingen aning att hon jobbade där, och jag borde väl i vilket fall inte ha gjort sådär.” För att återgå till filmtemat så började det kännas som en repris att dom kysste varandra och sedan bad om ursäkt eller betonade att det inte skulle hända igen. Och ändå så gjorde det det. Det var lite; Vi borde inte, så låt oss göra det igen. Helst redan imorgon.
Noah log svagt, något uppgivet. ”Vi bråkade innan jag började träffa dig också, så det är inte- jag menar; det fanns anledningar redan innan. Jag tror inte att… Vi har egentligen aldrig varit helt bra för varandra och jag vet ärligt talat inte varför vi fortsatt försöka när det aldrig funkat längre än några veckor i taget. Och du tror väl inte att jag har… det här med dig… att jag gjort det för skojs skull bara? Jag har ju inte kunnat låta bli. För att jag aldrig kunde sluta tänka på dig efter den där kvällen när vi bara skulle röka…” Noah rynkade eftertänksamt pannan och Lucas såg på honom medan han bet tag i piercingen. Det var inte lika tillfredsställande som när han haft ring, men vanan satt kvar. ”Eller vadå, är det nu du ska säga att din plan egentligen bara var att få oss att göra slut och att du aldrig ens gillat mig lite grann? Någon sjuk kick bara?” Noah flinade mot honom och Lucas nickade.
”Korrekt. Ska leta rätt på nästa kille att ställa till det för nu.” Han skakade sedan roat på huvudet. ”Jag har varit tänd på dig sjukt länge. Och jag tror inte att jag är kapabel till att sluta vara det heller.”
Noah började hosta igen och Lucas tog automatiskt ett steg närmare fastän det väl inte fanns mycket han skulle kunna göra för att hjälpa.
”Vi borde nog ta oss hem till din medicin.”
”Vi?” När Noah hämtat sig såg han roat på Lucas igen. ”Du ska med alltså?”
”Som övervakare ifall du skulle få något nytt anfall och ramla ihop. Självfallet den enda anledningen.”
”Såklart. Är väl kanske säkrast också, så att det ser ut som att jag har en vårdare med mig än att jag går omkring såhär alldeles själv.”
”Sant.”
Noah strök en hand genom sitt hår och stod tyst en liten stund innan han tittade upp på Lucas igen, utan leende nu. ”Jag och Clarissa snackade utanför baren igår, alltså innan allt bråk. Eller ja, vi hade bråkat.”
Lucas förstod att det måste ha varit när han själv varit ute och nickade till svar för att få honom att fortsätta.
”Jag… sa till henne att vi borde ta en paus. Att jag ville känna efter hur det kändes och att hon också borde göra det. Det var det hon skrek om där uppe på sjukhuset. Men jag nämnde liksom inte dig. Eller att det handlade om någon annan överhuvudtaget.”
Han hade för en liten stund fått upp hoppet om att det som hänt kanske inte hade varit så jättehemskt ändå, om Clarissa trots allt vetat om att Noah träffat någon annan. Men nu kändes det nästan ännu värre.
”Ajdå.”
”Lite så…”
”Jag borde verkligen inte-”
”Det var lika mycket jag, Lucas. Och det har varit värre sett från min sida enda från början. Men ja fan, du ställde ju till det redan genom att jobba i den där baren alltså. Det hade underlättat om du varit skitdryg och ful.”
”Sorry”, flinade han den här gången.
Istället för att Noah skulle behöva sätta sig på en buss hade dom ringt en taxi, och eftersom Lucas ändå känt sig skyldig över situationen hade han insisterat på att han åtminstone skulle få betala.
”Var dina kollegor också okej? För jag är ganska säker på att jag såg någon av dom gå emellan.”
Inte särskilt förvånande hade dom börjat prata om vad som faktiskt hänt på baren igår och av det som Noah hört inatt så verkade det som att det varit två stycken som kommit in med knivskador men att det inte varit någonting livshotande.
”Ja dom var okej allihop. Jacky slog i huvudet när han blev knuffad men inget värre än så. Det kunde väl ha gått betydligt mer illa för betydligt fler.”
Noah nickade instämmande och hade tagit upp sin mobil ur jackfickan. Kanske hade Clarissa skrivit någonting. Oavsett vad han tittat på la han strax ner telefonen igen och det var ungefär i samma stund som deras taxi körde fram.
Med tanke på vilket gym Noah gick på hade Lucas varit ganska säker på vilket område han borde bo i, och det visade sig också stämma när taxin släppte av dom tio minuter senare. Lucas hade inte frågat ifall han kunde följa med upp, men Noah ifrågasatte det inte heller utan knuffade tvärtom upp porten lite extra.
”Jag har inte lika högt i tak som dig, men jag har betydligt mer belysning”, sa Noah skämtsamt efter att ha låst upp sin egen dörr. Och det hade han faktiskt. Och även om det inte var högt i tak så var det en väldigt fin lägenhet – vilket han också sa:
”Snyggt, nästan lite industrikänsla här också, fast-” Han tystnade och rynkade pannan lite när han försökte identifiera lukten han kände.
”Nej man vänjer sig inte vid den, man lär sig tolerera den bara”, sa Noah som verkade ha väntat på just reaktionen.
”Fast det luktar ju inte så himla äckligt ändå? Typ… Klor?”
”Kanske det. Fast det borde fortfarande inte lukta badhus i en lägenhet.”
Noah hade ganska omgående ersatt den illa outfiten med jeans och tröja och när han också drog in ett djupt andetag ur sin inhalator föll Lucas blick ner på sin gråa huvtröja som nu låg på Noahs något stökigt bäddade säng. Det närmaste han kommit den andres säng.
”Så…” sa Noah.
”Så…”, sa också Lucas som precis hade fått syn på den andres barskåp längre in i lägenheten – med ett ganska sorgligt utbud vad han kunde se därifrån. ”… ska jag fixa en drink och lyssna på dina nya problem som jag ställt till med?” Han sa det på ett ganska lättsamt sätt men precis som han sagt utanför sjukhuset så kändes det såklart inte bra att ha ställt till det, att Clarissa behövt upptäcka dom på det där sättet. Han kände sig rätt svinig. Och samtidigt kände han väldigt mycket annat när han tittade på den blonde.
Noah flinade till när han måste ha följt Lucas blick mot barskåpet. ”Min privata bartender alltså?”
”Såklart.” Och för att vara ärlig hade han nog varit det även dom gånger dom varit i baren och det varit fler runt omkring. Han gick fram till glasskåpet och öppnade försiktigt dörren innan han greppade tre flaskor som skulle kunna duga åt en åtminstone okej drink. Kanske ännu lite bättre om;
”Har du någon juice?”
”Vanlig apelsin. Fast det blir ju ingen dricks när du freestylar utanför baren såhär.”
”Jag tror att jag ska vara okej med det.”
”Ja men dåså, vad kan du erbjuda? Fast vi kan nog hoppa över problem-snacket. Jag vill väldigt gärna höra historian till varför du var så nervig i entrén. Hade du hotat någon stackare i receptionen eller?” Noah hade tagit fram en sax ur en låda i köket och klippte bort sjukhusarmbandet innan han roat såg upp på Lucas igen. Lucas förstod precis vad han gjorde; att han också tog till det lite skämtsamma för att skjuta undan det jobbiga för stunden. Kanske var det okej för nu.
”Verbalt uppförde jag mig väldigt bra. Var väl det praktiska beteendet man skulle kunna ifrågasätta…”
”Som sagt; jag vill absolut höra det här. Ge mig min drink.”
”Kom hit först”, kontrade Lucas som nu ställt ner flaskorna på den faktiskt väldigt barliknande bänken som skiljde av det extremt lilla köket ifrån det kombinerade vardags- och sovrummet. Noah såg undrande på honom men tog stegen fram till bänken, och när Lucas i sin tur lutade sig över den och greppade hans arm för att dra honom lite närmare spred ett snett leende ut sig på Noahs läppar. Lucas mötte den grönblåa blicken, log tillbaks och närmade sig sedan hans läppar med sina egna.
och tack mina fina läsare för att ni följt med i denna story! :D den har varit kul att skriva och det har varit jättekul att fått höra era tankar om den :)
vill såklart jättegärna höra vad ni tycker denna gång också :)
jag jobbar på en ny story men den är fortfarande högst tveksam, men förhoppningsvis(håll tummarna åt mig D:) så kommer det nått nytt från mig så småningom (:
|
| Kommentarer | | arbok - 9 apr 18 - 14:57 | Haha som jag väntat! Och jag hade faktiskt ingen aning om hur det skulle sluta, visste inte ens vad jag skulle gissa på, men så skönt att Noah bara fick en astmaattack och inte blev allvarligt skadad o.o (tänkte att det vore oerhört hemskt om du tog livet av honom, omg)
När Lucas väl fått fatt i rätt rum så visste jag ju nästan redan vad som skulle hända och sen när det hände så kände jag mest ":)" för jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste vara att vara i både Lucas och Noahs situation haha. Tur att Noah var kry nog att kunna ta sig därifrån även fast det blev i sjukhusskjorta.
Blev också lite orolig när du sa att det var ett öppet slut (vilket jag tänkte att det borde betyda att Noah överlever åtminstone men att han kanske valde Clarissa ändå...) men jag tycker det verkar som att det kommer gå rätt bra för dem i framtiden haha :D de gillar ju definitivt varandra i alla fall.
Så nu, som vanligt, ser jag fram emot nästa! (även om den är tveksam tycker jag att du ska lägga upp. Pls) |
|
|
|
