Dina sanna färger |
Jag såg alltid
dina sanna färger
och det hårda
som du var noga med
att aldrig ursäkta
Men precis
som förra gången
målade jag upp regnbågar
som fick dig att skimra
och återigen
var vi magi
De hårda orden
och de vassa nålsticken
kunde jag svälja
för att blicka framåt
Och att det tog energi
att umgås med andra
innebar väl inte
att detsamma gällde mig?
Även fastän jag visste
för du
kunde inte ha uttryckt det
tydligare
"Du suger min energi"
sa du till mig
och mitt hjärta brast
medan jag förgäves
vred mig ut och in
som så många gånger förr
Jag skadade dig
bara genom att existera
och ännu mer
för att du älskade mig
Du kunde inte värja dig
så du skadade mig tillbaka
Och jag försökte,
och det blev bättre
och när du bad om tid,
inte bara själv
utan också med andra,
gick jag sönder
men nickade
för kanske var det här
den sista pusselbiten
Tre dagar senare
var dina löften luft
och jag tappade tron
på världen
Jag har ju alltid vetat
att ord är just ord
Din kärlek
var en uppoffring
som allt annat
i ditt liv
och jag är sårad
för varenda dag
jag la ner på dig,
för varenda sekund
du offrade dig
för mig
Kan du snälla
bara svepa offerkoftan
hårt runt kroppen
och dra åt helvete?
Jag har älskat dig
så som jag inte älskat
någon annan
någonsin
men stundtals
har jag äcklats
och det gör jag nu
Jag har avskytt
alla gånger
då du ridit
på höga hästar,
trott dig se ner
på mig,
när du egentligen
varit ignorant,
blind,
för älskling,
jag har vingar
och du kan aldrig
stiga högre
Du har sett mig
genom solkiga filter
medan jag
har rentvått dig
Jag har alltid sett
dina sanna färger
- egentligen
Men jag inbillade mig
att du var äkta,
att dina löften
var värda något mer
och att jag
var ditt hem
Jag var det,
jag vet,
jag var ditt hem
tills du tjänat ihop
egna pengar,
mognat
och lärt dig om livet,
tills du var redo
att flytta hemifrån
och in
i dig själv
Det gör ont
ända in
men jag visste
egentligen
för jag har alltid sett
dina sanna färger
Du
är
självisk
Fastän
du alltid intalat dig själv
motsatsen
och du högg mig i ryggen
inte en gång
men två
Varför
kunde du inte bara
låta mig vara?
Varför
kunde du inte bara
låta mig gå?
Du släpade mig tillbaka
och letade dig in,
allra längst, längst in
där ingen varit förr
och när du läst
alla hemligheter,
lärt dig
alla vägar
och använt
mina skatter
släckte du ljuset
och gick
Och jag
blev själv
med mörkret
Du lovade mig
att aldrig
någonsin
göra såhär igen
Om jag släppte in dig
skulle ljuset
vara tänt
och du
skulle vara öppen
och vi
skulle prata,
försöka
allt
tillsammans
Men du ljög
och utan förvarning
kastade du en stor sten
och glasskärvorna regnade
och allt blev svart
Allt
utom
dina sanna färger
som lyser
ur dina ögon
...
Marcus
|
|
|
|
